Hur underjord blev markyta

Millennieskiftet var det värsta, och bästa, som hänt hitmakarindustrin.

Först och främst ekonomiskt. Visst var det uppenbart att musikbranschen rent pengamässigt var hotad. Men av vad? Den blå lilla Napsterloggan som först ansågs utgöra problemet, de efterföljande piraterna och mp3-bloggarna – ingen så enskild källa gick i längden att skylla på. Internet i sig var boven. Det verkade inte finnas någon väg tillbaka till en totalt fungerande idolmarknad.

Medan storbolagen hånades för sin rädsla inför detta nya, förläts andra, betydligt mer totalitära skivromantiker, för sin sorg. Depressionen i diskjockeyskarornas ögon för varje ny ingrodd liten vinylbutik som stängde ner lyste som masskopierade polstjärnor. Vi som levt våra liv i Öresundsregionen minns till exempel desperationen inför den danska skivbutiken Louds nedläggning. Dansmusikvärlden reagerade med sorg och trots. Househistorien har, som helhet, aldrig varit så tråkig som under 2000-talets första år. Underjorden deppade i sina stängda, privata källarklubbar.

Det är mot ljuset av detta som revolutionen hit-toppen genomgick måste ses. Kommersiella musikmakare adopterade de mest progressiva ljud dansmusiken alltid trott sig äga, gjorde dem till sina, snirklade sig förbi pengabristen genom nya affärsuppgörelser där låtskrivare till exempel blev betalda med stora förskott snarare än med royalityrättigheter – en metod som öppnade för att fler producenter skapade något galet redan från början hellre än att safe:a för att längre fram få del av en förväntad skivförsäljning. Ryktet om att skivor inte särskilt länge till skulle vara säljbara var ett svårt piller att svälja. Men hitlistorna gapade stort och vred sedan upp sin produktionstakt.

I den studio som kom att bli allra viktigast för det hitklimat 2000-talet skapade satt producenterna Timbaland och Missy Elliot och lät sina mixerbord göra sjukare saker än vad både dåtidens hiphop eller klubbmusik lyckades med. Medan amerikanska houseproducenter torkade tårarna över försvunna tolvtumssingelförsäljare med tjugo kunder om dagen, skruvade de träningsoverallklädda studioparet på rattar som trollade fram alldeles obeskrivligt innovativ musik. Och. De lyckades ta den till radio, till MTV, till allmänheten, till försäljningslistor, till massgrupper av små skolelever. För en stund kändes det som att de där låsta portarna till houseklubbarna lika gärna kunde kasta bort nyckeln. Dagsljuset slog ändå deras progressivitet med hästlängder.

ADHD-mullret från Timbaland och Missy behövde så klart frontas av ett ansikte, en kropp och en personlighet. En ikon. För detta satt en uppenbar kandidat redan i deras knä. R&B-sångerskan Aaliyah – jag skriver R&B för att det vid det här tiden fortfarande var en fullgod, lättförstådd genrebenämning – hade redan en integritet som Sade, en röst som smält honung uppblandad med tobaksrök, ett uppbrott från R Kelly i bagaget och – framförallt – hon personifierade meningen med att vilja vara cool. Hur otroligt starkt det kan kännas att bara gå nedför en gata, undvika andras intresserade blickar, stirra rakt fram och helt ensam känna sig som det häftigaste i världen.

Aaliyah var häftigast i världen. Hon är lika omöjlig att beskriva korrekt som det är att förklara en parfym: det handlar om en dragningskraft man bara känner.

I videon till raggningsförspråkande ”Try Again”, som förutom att den blev en av Aaliyahs absolut mest framgångsrika singlar, också markerade början på ett nytt millennium – det var såhär hitmusik från och med nu skulle komma att låta – är Aaliyah, i glitterbikini, pandaögon och skinnbyxor, inte bara jävligt snygg. Hon är… fullständigt onåbar. I ordet onåbars allra bästa bemärkelse. Onårbar som i att känna sig coolt osårbar då man snabbt korsar ett farligt övergångsställe i en storstad utan trafikpoliser. Utan att se sig för. Aaliyah står i ”Try Again”-videon över allt annat.

2009, det år som just nu tar sina allra sista andetag ni vet, har i en nyvunnen folklig nyhetsbesatthet, hyllat döda kändisar mer än något annat år tidigare gjort. ”RIP xxx” är ständigt de vanligast skrivna orden på twitter och youtube. Men Aaliyahs död handlade inte om ett par snabbt utslängda RIP:s. Aaliyahs död var begravningen av någonting untouchable.

Hur förklarar man avsaknaden av sin favoritdoft? Saknaden efter en outtlad åtrå som ibland bara strömmat ur ur radion och hängt sig kvar i luften? Det går inte. Det finns inga ord.

Strax efter Aaliyahs bortgång dog också Lisa ”Lefteye” Lopes. I mitt kompisgäng av offensivt jobbiga högstadietjejer målade en av oss tjocka spritpennestreck över en dum pojkväns dyraste älsklingströjor direkt efter dödsfallet – inspirerad av hur Lefteye en gång tände eld på sin killes sneakersamling vilket fick till följd att hela hans hus brann ner.

De båda R&B-ikonernas ansikten trycktes på t-shirts och skyltfönster på ett sätt som ingen RIP-kändis gör idag. De lämnade ett tomrum efter sig som ekat genom hela 00-talet.

Brandy sammanfattade hitvärldens känsla av hemlöshet i Coldplaysamplande, raspiga och väldigt fina låten ”Should I Go” från 2004:

I’m standing on the edge of the industry
Wondering if it’s all that important to me
Too tempted to leave it in my rearview
Because this game ain’t what I’m used to
This industry was more like a different world
When it was just me, Monica and Baby Girl – Aaliyah
I never got to tell you how much you mean
I wish you and me both were sittin here working with Tim

Topplistevärlden höll sig trogen till de hårda klubbrelaterade uppfinningsproduktioner Timbaland satt tonen för, men ikonidolerna kom aldrig tillbaka. Nutidens viktigaste artister är snarare duktiga entreprenörer. Beyoncé Knowles har antagligen förändrat och kontrollerat en miljard fler enheter av popvärlden än vad Aaliyah gjorde. Men ingen kommer vilja bära hennes ansikte nära bröstet på en t-shirt när hon dör.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg