Hur en lovande producent presenterade sig som 00-talets Nostradamus

Det finns datum och dagar som vi alltid kommer att minnas. Vad vi gjorde. Hur det kändes inombords sekunderna efter att vi först blev medvetna om att något dramatiskt och omstörtande hade hänt. 28 februari 1986. 26 december 2004. Personligen har jag väldigt svårt att glömma 11 juni 1994 och den förmiddag jag tillbringade med att ringa runt till vänner och bekanta i Falun för att försäkra mig om att de eller någon annan jag kände inte hade blivit ihjälskjutna natten innan i samband med Mattias Flinks vansinnesdåd.

Jay-Z kommer för alltid att minnas dagen då han släppte ”The Blueprint”. 

Efter debuten ”Reasonable Doubt” 1996 hade affärsentreprenören från bostadskomplexet Marcy Houses i Brooklyn målmedvetet klättrat mot toppen. Sedan 1997 års ”In My Lifetime” hade han abonnerat på första platsen på Billboards albumlista. Den inledningsvis tveksamma men kommersiellt framgångsrika marknadsanpassningen som startades med just första delen av trippelserien ”In My Lifetime” befann sig vid millenniumskiftet på rätt kurs igen. Mycket  tack vare några av de studioråttor som kom att dominera och revolutionera de urbana spellistorna vid tiden: Timbaland och Swizz Beats.

Men sjätte albumet ”The Blueprint” var början på en ny tid och era. Inte helt borta, men marginaliserade var de ovan nämnda producentnamn som tagit funken och de minimala trummaskinsproduktionerna in i 2000-talet. Istället hade Jay-Z öppnat portarna till sitt kungadöme och bjudit in ett ungt och lovande studioess som bestämt sig för ta tillbaka soulen och gospeln till hiphopvärlden, popmusiken och Jay-Z:s skivbolag Roc-A-Fella Records.

Uppväxt i ett medelklasshem i Chicago tillsammans med en mor som var professor i engelska skiljde sig Kanye Omari Wests bakgrund från många av hans kollegors. Redan under sin tid som student på Chicago University hade han rattat fram beats till lokala rappare. Efter att ha knutits till Roc-A-Fella jobbade han bland annat med Jay-Z:s kvinnliga protegé Foxy Brown, hennes rival Lil Kim och eftertänksamma dietistrapparna Dead Prez innan hans produktioner för första gången inkluderades på ett av bolagsbossens album.

På ”The Blueprint” placerade Kanye West sin signatur på en tredjedel av skivans femton låtar. Jackson Five-samplande singeln ”Izzo (H.O.V.A.)”, ”Takeover” – en verbal attack mot Queens-rapparna Nas och Mobb Deeps Prodigy, ”Never Change”, bonusspåret ”Girls Girls Girls pt. 2” samt ”Heart of The City (Ain’t No Love)”.

När ”Izzo (H.O.V.A.)” släpptes sommaren 2001 satt Jay-Z stadigt på raptronen. När han beskrev sig själv som världens åttonde underverk och utnämnde sitt rimflöde till århundrades bästa var det inte bara skryt utan en åsikt som delades av de flesta inom hiphopvärlden. Inför utgivningsdatumet i september hade singeln skapat så stora förväntningar på ”The Blueprint” (och piratversionerna av albumet spridit sig så mycket) att de tvingades släppa skivan en vecka tidigare än planerat. 

Drygt åtta år senare framstår ”The Blueprint” som kronjuvelen i Jay-Z:s svit av fullängdare. Ett makalöst album som skickade ut Shawn Carter på en Eriksgata som skulle fortsätta även efter att han abdikerat från tronen 2006. Kanye West har för länge sedan lämnat studiomörkret och introducerat sig själv som en av 00-talets mest stilbildade populärkulturpersonlighet överhuvudtaget. Trots att ”The Blueprint” var startpunkten är det ändå inte därför vi idag främst kommer ihåg den där tisdagsmorgonen i september 2001 när albumet nådde butikernas hyllor.

När Kanye West sin vana trogen rotade runt bland gamla soulfavoriter och bestämde sig för att göra hiphop av Bobby Blands ”Ain’t No Love In The Heart of The City” hade varken han eller Jay-Z en aning hur rätt de strax skulle få. Som hiphopgenrens regent hade Jay-Z fått känna av snålblåsten, avundsjukan och hatet, inte bara från andra som gjorde anspråk på att axla hans mantel utan även från tidigare vänner och bekanta. 

På ”Heart of the City (Ain’t No Love)” imiterar Kanye West någon av sjuttiotalets stora bandledare medan Jay-Z citerar Diddy och Biggies ”Mo Money Mo Problems” och beklagar sig över att The Fugees är på väg att splittras. Drygt två minuter in i låten är kärlekstörsten så stor och Jigga så frustrerad att han inte har något annat val än att be Kanye öppna kyrkportarna på vid gavel. Take It To Church.

På gudstjänsten som följer står hela församlingen upp i bänkraderna och klappar händerna till den mest upplyftande soulmusiken som hörts på den här sidan millenniumskiftet. Bobby Bland låter bättre än han gjort på tjugofem år och Kanye West iklär sig rollen en baptistpastor med en obehagligt klar kristallkula vid altaret.

När Jay-Z för sista gången frågar sig vad som hände med kärleken och Bobby Bland konstaterat att den inte finns i NYC i alla fall visar datumet i kalendern 11 september 2001. Två flygplan har precis smulat sönder New Yorks skyline och täckt Manhattan i ett moln av damm. I Vita huset sitter en korsriddare som heter George W Bush och inte har en tanke på att vända andra kinden till.

Where’s the love?

Jay-Z var tyvärr inte den sista som kände sig motiverad att ställa frågan under 00-talet.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg