#11 M.I.A. ”Bucky Done Gun”

Hur raserade musikmurar synliggjorde geografiska gränser

London – quiet down I need to make a sound
New York – quiet down I need to make a sound
Kingston – quiet down I need to make a sound
Brazil – quiet down I need to make a sound.

Fem år efter känns det inledande stridsropet på ”Bucky Done Gun” som en lika typisk symbol för en generation som de första raderna av Little Richards rock’n’rollklassiker ”Tutti Frutti” från 1955. När M.I.A. efter ett par uppmärksammade singlar presenterade sig på allvar i samband hennes och Diplos mixtape ”Piracy Funds Terrorism” skulle alla med. Inte bara den traditionella poptrianglen London-New York-Kingston utan även platser som Puerto Rico och Brasilien.

På kort tid hade fildelningstjänster som Napster och Soulseek förminskat geografiska avstånd. Gränser började suddas ut, mentala murar mellan genrer rivas. All världens popmusik kunde rymmas på samma bredband och samma dansgolv.

Tyvärr var det inte riktigt så enkelt.

Knappt ett år innan ”Bucky Done Gun” hade Diplo gjort ett av sina första besök i Rio och kommit i kontakt med kåkstädernas lokala mix av skitig electro och barnförbjuden rap på portugisisk ghettoslang. Tillbaka i USA och Europa hade han via mixskivan ”Favela On Blast” introducerat sin publik för baile funk, eller funk carioca som man också kallade det.

”Bucky Done Gun” – mer eller mindre en fri tolkning av brasilianska rapparen Deize Tigronas”Injeçao” – var något annat. Om samlingar som ”Rio Baile Funk: Favela Booty Beats” och brassetokiga Londonbolaget Mr. Bongos ”Funk Carioca” fick människor att inse att det fanns elektroniska dansmusikgenrer utanför västvärldens musikkarta var ”Bucky Done Gun” den första låt som översatte dessa genrer till hipp västerländsk storstadspop. M.I.A:s debut ”Arular” blev det första globala popalbumet.

Efter framgångarna med ”Arular” var det naturligt att ställa kompassnålen mot den breda amerikanska massan. M.I.A. gästade Missy Elliots ”Bad Man” och det ryktades om att Timbaland skulle välsigna hennes kommande andra album ”Kala”. Så blev inte fallet. I samband med arbetet med ”Kala” vägrades M.I.A. –  som så många människor med rötter utanför EU och USA post elfte september – visum till USA. Om ens pappa varit ledare för en terroriststämplad tamilisk befrielserörelse spelar det inte så stor roll om man råkar vara en av Internets mest hyllade popartister.

En påminnelse om att upplösningen av musikaliska gränser är långt ifrån samma sak som ett gränslöst samhälle.

Skriv en kommentar »

#12 Lily Allen ”Smile”

Hur vardagen fick sin sista stund

Av alla framgångsrika kräldjur som ockuperat topplistorna under senare år placerar sig tre unga artister i en klass för sig. Ne-Yo, Lily Allen och Lil Wayne.

Tiden som förflutit sedan finanskraschen i september 2008 har dessutom applicerat en alldeles särskild glans över deras gemensamma direkthet.

Den singel Ne-Yo slog igenom med bottnade i honom själv. Han var nykontrakterad popstjärna men i ”So Sick” ringer han sin egen telefonsvarare för att svararens hälsningsfras är den enda plats där hans exsambos röst fortfarande är möjlig för honom att få höra.

I ett av Lil Waynes lika berättande alster från året därpå – ”I Feel Like Dying” (tagen från ”The Drought Is Over Part 2 The Carter III Sessions”) – har han just druckit druggy hostmedicin. Hans rus skvalpar mellan höjder och bottnar och det framstår som fullständigt naturligt för honom att skildra sina loopar genom att från A till Z berätta vad han känner i realtid.

Precis lika enkel, ärlig och personlig var Lily Allens första officiella singel. Inspelad på gränsen mellan ett vardagsrum fyllt av skaboxar och en omgivning fylld av urbana mjukisbyxhits. I videon till ”Smile” har Lily Topshopklänning och billiga sneakers och befinner sig i en konkret verklighet för Londons medelklasstjejer.

Bara tre år senare har samtliga tre artister anpassat sig till ett popklimat där det snarare är undantag än regel att säga vad man menar.

I en väldigt fin DN-intervju förklaras skillnaden mellan Lilys två album som vardagen kontra drömmandet. Hon formulerar det själv som att hon velat fly sitt paparazziliv, men under samma tidsperiod har en samordnad ung kulturvärld också hyllat flykt i allmänhet.

Modevärlden vrålar ut att de alltid sysslat med dagdrömmeri, när stora modehus – som Lacroix nu senast – går i graven föregås deras död av en total tystnad. Ingen har ju velat prata om verkligheten. Nya popstjärnor som Lykke Li är totalt onåbara i sin mystiska, åsiktslösa framtoning. Billboards högsta platser fylls av sånger om att spela poker. Det är som att i en glamourbefriad lågkonjunktur måste allt det närgångna och personliga strykas bort, så att vi by no means tvingas tala om jobbiga ämnen.

Allra sist i DN-intervjun nämns det missfall framför öppen ridå, bevakad av en hel offentlighet, som Lily Allen gjorde sig känd för i fjol. ”En jävla mardröm var det” säger Lily i intervjun. ”Motsatsen till eskapism.”

Mitt lokala Komvux tackade i våras nej till 400 personer. 400. Antalet socialbidragsansökningar i samma kommun ökade med 19% i åldersgruppen 18-24 hösten därpå. I min bästa kompis hemstad kommer en sjättedel av invånarna – 8000 människor – bli arbetslösa efter jul om ett köp av Saab inte går i lås inom två och en halv vecka. Samtidigt är realism det absolut värsta popkulturen vet just nu. Att frivilligt kommentera motsatsen till eskapism? No way.

Det är i återvändandet till det rakaste Ne-Yo, Lily Allen och Lil Wayne spelat in som jag inser hur hårt jag hatar vad lågkonjunkturen gjort.

Skriv en kommentar »

#13 Booka Shade vs. M.A.N.D.Y. ”Body Language”

Hur Amerika återupptäckte techno

Den största skillnaden mellan traditionell pop och dansmusik är att den ena fokuserar på melodier och den andra på rytm. När de förenas innebar det nästan alltid att en poplåt klätts upp i klubbkostym. Låtuppbyggnaden är fortfarande densamma men den låter lite modernare, tyngre och mer dansant. Som fest jämfört med vardag.

Ibland fungerar det. Oftast inte.

De mest minnesvärda mötena sker istället när smittsamma popmelodier smyger sig in i dansmusikens taktfasta basmaskineri. Chics ”Good Times” från 1979 är ett exempel. Deee-Lites ”Groove Is In The Heart” från 1990, Daft Punks ”Around The World” från 1997 och skotska Mylos electrohousehit ”Drop The Pressure” från 2003 är tre andra.  Även om samtliga har refränger som går att sjunga med i är det just basgångarna som gjort dem odödliga.

I april 2005 skulle den tyska producentduon Booka Shade tillsammans med DJ-combon och skivbolagskollegorna M.A.N.D.Y. ta basgångsfetischismen till nästa nivå. ”Body Language” innehåller nämligen inget annat än en fullständigt oemotståndlig melodiös basgång som upprepas om och om och om igen.

Ingen sång. Ingen text att sjunga med i. Ingen refräng.

Det hindrade den inte från att bli en av de största allsångslåtarna på 00-talets klubbar och på köpet förvandla Booka Shade till en av den elektroniska dansmusikens mest framgångsrika duos.

Framgångarna med ”Body Language” genererade en lång rad instrumentala klubbhits som dominerades av just melodiös bas. Bland annat svenska Petters ”Some Polyphony” samt Tigas och Jesper Dahlbäcks omarbetning av Tomas Anderssons ”Washing Up”.

I och med att de var instrumentala inbjöd de till att kombineras med acappellor från både amerikanska rappare och högljudda jamaicaner vilket gjorde att de snabbt blev ett obligatoriskt inslag på progressiva, genreblinda hiphopklubbar.

När det väl skett dröjde det inte länge förrän Will.I.Am smugit in ”Body Language” på sitt soloalbum och gett en fingervisning om i vilken riktning hiphopgenren, han själv och hans grupp Black Eyed Peas var på väg.

Det finns 2 Kommentarer »

#14 Soulja Boy ”Crank That (Soulja Boy)”

Hur mobilkameran ersatte hårborsten

Popfans har i alla tider imiterat sina idoler. Vilket medium de än förekommit i. På 80-talet mimande man framför spegeln med ett hopprep som mikrofon. På 00-talet dansade man på youtube med hela världen som åskådare.

Både afroamerikansk och jamaicansk musik har en lång historia av hits kopplade till specifika danser. Från Chubby Checkers ”The Twist” till Elephant Man och Ding Dongs populäraste dansgolvsflugor. Just därför var dessa musiktraditioner som gjorda för nätvideosidor.

Sista halvan av 00-talet spreds lokala fenomen som DJ Unk, GS Boyz eller någon annan video-one-hit-wonder från Sydstaterna snabbare än Usain Bolt. Ingen nådde längre än tonåriga mobilfilm- och ringsignalsentrepenören DeAndre Cortez Way, mer känd som Soulja Boy.

Genombrottssingeln ”Crank That (Soulja Boy)” har sålts i mer än 4 000 000 enheter vilket gör den till den tredje mest sålda digitala singeln någonsin efter Flo Rida och T-Pains ”Low” och Timbalands ”Apologize”. Lägg till att Soulja Boys egna officiella videos på youtube – fansens och alla andras imitationer borträknade – har mer än 100 miljoner visningar. Det gör ”Crank That” till en av årtiondets största singlar.

Medan artisters egenuppladdade musikvideos på nätet inte är något annat än en uppgraderad variant av vad MTV gjorde redan på 80-talet har det influensaliknande spridandet av privat inspelade hobbydanser vänt upp och ner på de mediala maktstrukturerna.

Tioåringarna som lekte Agnetha och Anni-Frid framför sovrumsspegeln med en hårborste i handen gjorde det för att de sett Abba på tv. När Tom Cruise imiterar en motorcykel på ett tv-jippo för Mission Impossible 3 gör han det för att tusentals fans dansat för varandras mobilkameror till Yung Joc.

1 Kommentar »

#15 Akon feat. Snoop Dogg ”I Wanna Fuck You”

Hur sångfåglar fick lämna plats åt nattugglor

För att förstå hur en artist som Akon kan vara så enormt spridd i skolelevers mobiltelefoner blir det nödvändigt att gå tillbaks till hur kommersiellt låtskrivande gått till under dels ett hyperputsat 90-tal, dels ett asfaltsdoftande 00-tal.

Andreas Carlsson och Christian Karlsson är två av Sveriges största Billboardförfattare från varsin sida millennieskiftet. För en vecka sedan uppträdde de båda i Malmö, dagarna efter varandra, i sina numera väldigt vitt skilda sammanhang. Christian ”Bloodshy” Karlsson spelade med sitt råhyllade bomullsproducerade rockband Miike Snow och Andreas Carlsson vinkade av Malmö Arena i ännu ett avsnitt av ett av världens dyraste tv-program, Idol.

Jag träffar Andreas över en stilla grötfrukost på ett hotell i närheten av Lilla Torg. Minst var tionde minut vill ett par bedårande frukostvärdinnor erbjuda oss ”kaffe?” trots att vi hela tiden avfärdar dem. Christan intervjuar jag en halvtimme efter midnatt, i en trappa i Christiania. Inte en centimeter av omgivningen är tyst. Höga lyckliga 25-åringar snubblar hela tiden över oss.

Hur olika liv de än har i dagsläget så har båda blivit rika på samma sätt. Ibland till och med genom samma artist (jämför här och här). Andreas Carlsson som en del av Cheiron-studion innan han gick solo. Christian Karlsson som ena halvan av producentteamet Bloodshy & Avant.

Konstigt nog glider vi, när jag ber dem berätta om sina respektive perioder som låtskrivare, hela tiden in på nuet. Där en helt annan producentkille, som de båda känner väl, dominerar som mest kända Billboardsvensk. Vi pratar gång på gång om RedOne, Nadir Khayat, som i Akons stall producerar åt artister som Lady Gaga. Att lyssna på vad RedOne gör i dag säger väldigt mycket om vad 00-talet resulterat i.

– Nadir sökte till Cheiron-studion men vi plockade in hans kompis Rami Yacoub i stället, minns Andreas Carlsson. När folk sa till mig att ”har du hört att Akon plockat upp Nadir” visste jag direkt vem de pratade om.

Under sin chef Akon producerar RedOne vad han inte fick göra hos Cheiron. Cheiron-studion, kända för sin välkoreograferade väna popmusik, lades ner sent 2000. 

– Sådant vi i Cheiron-studion producerade var klassiskt låtskriveri, menar Andreas Carlsson. Det mesta därifrån hade gått att framföra på akustisk gitarr. Det som hänt efter det är att listorna i stället börjat göra klubbmusik. De glömmer att en hit ska vara 50 procent produktion och 50 procent låt. Inte 80 procent produktion.

Bloodshy tror att produktionernas dominans och klubbsträvan har höjt ribban för vad som går att höra på radio.

– När vi började göra musik var det många som verkligen höll på med skit, och ändå lyckades. Jag tror inte att man kan lura människor lika enkelt i dag. Därför blir man förvånad de få gånger det ändå händer.

Akons första ringsignalshits ”Lonely” och ”Ghetto” var extremer i exempelskolan för hur mycket sköljmedel urban musik kan tvättas med utan att lösas upp. Inte ens sången följde gamla skolans ideal längre utan nöjde sig med att klara en ton per refräng. Finns det någon enskild artist som verkligen gjort gata till motorväg så är det Akon. Andra skivan ”Konvict”, med hitsen ”Smack That” och ”I Wanna Fuck You”, blev ännu mer framgångsrik.

– Akon kom med en helt ny sångstil, säger Andreas Carlsson. Han sjunger inte efter en melodi, han sjunger längs själva produktionen. Det gör låten mycket svårare att sjunga med i.

”I Wanna Fuck You” bevisar den här listans tes på tre minuter: om 90-talets E4 kunde vinnas av stämsång och låthantverk, invaderades den i början av 00-talet av wacko produktioner från danstraditioner och har därifrån gått över till att sakta köra sina hits genom en biltvätt.

Skriv en kommentar »

#16 Luciano ”Madre”

Hur en fälld mur fällde hela statsgränser

2003 började Ryanair flyga från Stockholm. Resor såldes för 19 kronor. London, Barcelona, Berlin. Städer som fungerade att åka till bara för en eller två nätter.

Där viktiga klubbar traditionellt byggts upp av stammisar, öppnade de europeiska lågprisbolagen för en ny ordning: klubbande kunde vara ett turistnöje. Varje kväll kunde fyllas av olika, ditresta nationaliteter på tillfälligt besök. Särskilt Europas elektroniska huvudstad, Berlin, lärde sig detta.

Framväxten av de klubbmiljöer Berlin förknippas så hårt med i dag hade aldrig inträffat om det inte vore för den plötsligt murlösa stadens tillgång till tomma lokaler, övergivna hyreshus möjliga att fixa fram extremt fördelsaktiga hyror i, eller, kanske framför allt, frustrationen från de människor som länge levt i samma storstad men inte kunnat mötas. Den här dokumentären om Tresor, hjärtat för klubbvärlden i ett enat Berlin, beskriver hur möjligheten för öst och väst att kunna festa tillsammans betydde allt för grundandet av technoberlins starka självförtroende.

Försvarare av den självrespekten var på sin vakt efter expansionen som importerats med Ryan Airs passagerarlistor. Inflytesrika skivbutiker som Hard Wax gömde sig på bakgårdar utan hänvisningsskyltar. Expediterna stirrade argt på nya kunder. Men singlarna de sålde mest av sa någonting annat. ”Madre”, en av de låtar Berlins klubbar ständigt återkom till år 2002, låter som sirenernas ö. Gulligt lockar den weekendturister i fördärvet. ”Don’t mess with the sense of rhythm” sjunger sångaren i”Madre”. Sedan gör Luciano just det.

Luciano har fortsatt sin producentbana med att väva in olika kontinenters lokala musiktraditioner i den mjukt kolsvarta klubbmusikens ljudlandskap. Just med det verktyget har han, tillsammans med den betydligt mer renläriga Ricardo Villalobos, kommit att bli en av Berlins 2000-tals huvudgestalter. De företräder en genre som blivit större och större för varje mur som rivits ner.

För 20 år sedan låg klubbpopens storhet i hur den – insluten i nattens mörkaste timmar – stängde ute resten av civilisationen. I dag absorberar samma musik hela sin omvärld. Som en dränkt tvättsvamp. Att technon gillar neddragna persienner betyder inte längre att den enbart lever i en fönsterlös, välisolerad källare. Precis som dess klubbar inte längre är avskilda från turister.

”Nobody listens to techno”, rappade Eminem 2002 på singeln “Without Me”. Åtta år senare är technon ett lika naturligt samhällsinslag som hans egen genre.

Det finns 3 Kommentarer »

#17 Tha’ Rayne ”Didn’t You Know”

Hur dåtiden vann över nuet

När Wyclef Jean 1997 styrde upp Destiny’s Childs debutsingel ”No, No, No Part 2” introducerade han en ny regel för kommande års urbanitet. Musikvideons första sekunder skrek ut att modern gatumusik från och med nu skulle framföras av silhuetter i en klaustrofobisk klubbmiljö, inte av homegirls i jeans som sjunger stämsång vid sin port.

Exakt samma procedur upprepades av Jean då han fyra år senare skrev City Highs “What Would You Do”. Mitt i låtens mjukt berättade socialrealism bryter Wyclef och lägger in en aktuell Dr. Dre-slinga – som för att påminna lyssnaren om hur det var meningen att världen skulle låta för stunden. De digitala, gränslösa, kantiga och hårda grepp som svalde världens alla listplaceringar till frukost under 2000-talets första år knuffade efter hand undan alla andra alternativ så hårt att popdigitaliserandet idag har letat sig ända ner på röstnivå.

Men det finns alltid ensamma drömmare som tillåts fortsätta fantisera om sin favoritmusik.

Musikern och historikern Rich Harrison hade alltid helst av allt velat ha sin egen flickgrupp. Än i dag filar han på sitt projekt Rich Girl – en samling sångerskor helt utan egna personligheter men fyllda med Mr Harrisons idé om att gammeldags funksamplingar lagda under uppdaterade The Supremes-karaktärer, kan skapa en ljudbild som, placerat i sin aparta samtid, faktiskt låter hisnande.

Så länge Rich Girl inte slår igenom är det istället från en intensiv period av triss i låtskriveriess som Rich Harrison kommer att bli ihågkommen. En trio låtar så närliggande varandra att ingen människa kunde skilja dem åt och så skilda från sina listgrannar att lika få individer kunde undgå dem.

Jennifer Lopez “Get Right”, Ameries “1 thing” och, allra kändast i ligan, en låt som slutligen bekräftade att världens mäktigaste musiker och världens mest pophypnotiserande affärskvinna faktiskt var ihop med varandra. Ett par som ägt det här decenniets poppengar på ett sätt som ingen girl group någonsin kommer att göra igen. Det struntar dock Rich Harrison i, som harvar vidare med Rich Girl. Vad han verkar ha glömt är att han redan gjort den bästa girl group han någonsin skulle kunna göra. Tragiskt nedlagda Tha’ Rayne försökte under fem år väcka liv i ickeexisterande lyssnares soulsabstinens, men lyckades bara få en enda hit, som just Harrison skrev åt dem. Helt otidsenlig, aldrig uppföljd men så snygg att Harrisons senare tredubbla framgångssinglar känns som andraverser till vad han startade med Tha’ Rayne.

Modetidningar brukar alltid innehålla en sida ”futuristiskt mode” vilket varje år innebär blodomloppsstrypande platåskor, robotmössor och kappor i mjuk metall. Oavsett om nybildade flickgrupper aldrig mer kommer att sjunga stämsång visade Rich Harrison att i en tid där det är så barnsligt naturligt att hoppa mellan nytt och gammalt att tideräkningen nästan upphört, betyder futurism någonting helt annat. Futurism är en synonym till mod.

Skriv en kommentar »

#18 N*E*R*D feat. Lee Harvey & Vita ”Lapdance”

Hur hiphopvärldens skarpaste producentduo bestämde sig för att ta tillbaka rocken

Det finns säkert en och annan läsare som är förväntansfull på vad vi har att säga om Outkasts ”Hey Ya!”. Ligger den kanske i topp eller kommer vi smått generat att konstatera att den idag mest låter pinsam?

Med risk för att göra många besvikna och förstöra en väldigt bra cliffhanger. ”Hey Ya!” har inte fått någon egen plats på den här listan. Visst, det var en stor hit, en av få verkliga crossoverlåtar det senaste årtiondet. Men rev den ner några barriärer? Fick den pophistorien att göra ett lappkast och rusa mot nya horisonter? Gjorde den egentligen något mer utöver att splittra en av hiphophistoriens mest spännande duos?

Nej. Faktiskt inte.

Ett missförstånd är att det var ”Hey Ya!” som gjorde Outkast stora utanför hiphopvärlden och förvandlade rap till pop. Det var det inte. När singeln släpptes 2004 hade Outkast redan etablerat sig som IT-generationens Sly & The Family Stone. Mycket tack vare den betydligt bättre ”Ms. Jackson” från 2001.

Outkast var inte de enda rapparna som hittade nya lyssnare vid den här tiden. Exempelvis hade det minst sagt traditionella hiphopbandet The Roots fått en något oväntad hit på svenska landsortsdiskotek med sin uppdatering av neosoulrockaren Cody Chesnutts ”The Seed”. Jay-Z turnerade med Linkin Park och hitproducenten Swizz Beats samarbetade med Metallica.

Var inte rocken det nya svarta (vilket garagenostalgiker som The Strokes och The Hives försökte bevisa) var den i alla fall på god väg att bli mörkare än på väldigt många år. Orsaken till det stavades N*E*R*D.

N*E*R*D:s adopterande av rock handlade aldrig lika mycket om rock som genre, som rocken som idé och koncept, eller snarare rockstjärnan som stereotyp bild av musikalisk framgång.  

På debutsingeln ”Lapdance” från 2001 springer de på strippklubb utan att betala och lever ut alla klichéer av hur rock’n'rolhjältar beter sig på fest.  Åtta år senare har N*E*R*D:s rockstjärnedrömmar kalkerats av alla från Lazee till och Lil Wayne.

Det finns 2 Kommentarer »

#19 Sly Mongoose ”Snakes N Ladder (Rub N Tug remix)”

Hur en gammal folkrörelse kallades in för nygammal tjänstgöring

Livet var över. 2000-talet var kört. Den enda dansmusik som synligt betydde någonting för gatorna var nationalitetsförenande pop anthems – som fantastiska Nina Sky i inlägget här under. Housemusik däremot, var meningslöst. Källarklubbar betydde ingenting. Deprimerade house-dj:s, i vitt skilda städer, satte sig ned för att fundera.

I ett försök att få syssla med någonting som varken var arenahouse eller alltför skamlös nostalgi började deppgänget producera elektronisk disco, vilandes på ett europeiskt 80-tal mycket mer än en amerikansk övergång mellan 70- och 80-tal. På deras klubbar blandades den dock alltid med gamla skivors mer orkestrala ideal. Med sång, med musikersolon. Efter ett tag inkluderades de inslagen även i nyproduktionerna. Just att de analoga instrumenten fick vara kvar gav den disco 2000-talet slutligen hittade fram till konkurrenskraft gentemot sina helelektroniska grannar. Sly Mongoose – ett instrumentellt liveband bosatta i Tokyo – genomförde liksom band som Cro-Magnon helst sina spelningar i full sättning. När deras singel ”Snakes N Ladder” 2006 förtydligades av duon Rub N Tug var resultatet ett tydligt exempel på discodepressionens slut.

Nydiscon har knappast influerat samhället på det sätt som dess föregångare gjorde. Snarare har den passerat relativt obemärkt förbi. Spåret den lyckats lämna efter sig har däremot inspirerat andra nya småscener som även de vägrade släppa tanken att det – jo, även i dag – går att i pyttesmå källarlokaler låta skivor vävas ihop till helt nya genrer. Att bara för att dansmusiken blivit äldre och klubbvärlden svällt är det inte omöjligt att fortfarande skapa någonting fint och tja, eget.

I ”Hold on to your dreams”, discoförfattaren Tim Lawrences nyutkomna bok om Arthur Russell, beskrivs hur Arthur försöker locka sina vänner inom experimentell konstmusik att producera masshypnotiserande bangers. Han får skolade musikervännen Joyce Bowden att sjunga in koalabjörnsproduktionen ”Tell You (Today)” för att imponera på både hans egna muskulösa housevänner och en tuggummiälskande allmänhet. Trots att återkomsten av disco verkade i en hundrafaldigt mindre skala, innehöll den samma känslor. Den berättade vad discon alltid har berättat: det finns tusen olika sätt att bli lycklig på. Varje natt väntar en stad utanför ditt fönster som kan ta hand om dig om du inte lyckats skaffa anhöriga som gör det.

Om ni  lyssnar på pianot i ”Tell You (Today)” och sedan direkt slår över till det refrängliknande pianopartiet ”Snakes N Ladder” går upp i sex minuter in i låten, faller alla argument om att det inte är just det båda de här decenniernas rusigaste dansmusik förmedlar. Ibland önskar jag att alla som under 00-talet beskrivit nygjord disco på andra, smutsigare sätt bara verkligen lyssnade på den här låten. Efter det kan ni säga vad ni vill.

Det finns 2 Kommentarer »

#20 Nina Sky feat. Jabba ”Move Ya Body”

Hur Karibien och latinovärlden förenades i ett gemensamt tempo

2004 var storhetstiden för New York tidigare så stolta house- och discoscen definitivt över. I dess frånvaro hade två hade andra genrer tagit upp kampen med hiphop som stadens officiella soundtrack: dancehall och dess latinamerikanska syskon reggaeton.

New York hade i årtionden inhyst en av de största västindiska kolonierna utanför Karibien. Latinos hade varit en självklar del av stadsbilden ännu längre. Sommaren 2004 förenades grupperna i ett av årtiondets starkaste gemensamma upprop. Som om de bestämt sig för att inga terrorister med flygcertifikat eller partyparanoida borgmästare skulle kunna tysta musiken som pumpade ur bilfönster på gatorna. Låten var ”Move Ya Body” med 18-åriga latinotvillingarna Nina Sky.

”Move Ya Body” bygger till hundra procent på Cordell ”Scatta” Burrells dancehallrytm Coolie Dance. Året innan hade samma musikbakgrund ackompanjerat stora genrelokala hits med bland andra Elephant Man och T.O.K. Att Nina Sky spelade in samma produktion var ingen tillfällighet utan helt strategiskt. Samarbetet med partykatalysatorn Jabba från skivbolaget och klubbkollektivet Massive B likaså.

Det är Massive B som ansvarar för radiokanalen Hot 97:s Jamaicashow varje vecka, den förmodligen främsta mediala maktfaktorn inom reggae- och dancehallvärlden. Genom att involvera Jabba säkrade Nina Sky en publik i både Spanish Harlem och Crown Heights.

Utmärkande för Coolie Dance var tempot som var mycket högre än vad som var standard på Jamaica. Tidigare hade det makliga dunket gjort att musiken fungerade utmärkt att mixa med hiphop. Men det hade samtidigt hindrat dancehall från att spelas på klubbar inriktade på techno, electro, house och annan mer intensiv dansmusik.

New Yorks housepublik, knappast bortskämda med låtar som lät radikalt annorlunda vid den här tiden, älskade Coolie Dance och dess oemotståndliga handklappsrytm. Men musikaliskt var avståndet för stort mellan de jamaicanska gaphalsar som först presenterade produktionen och de åldrande soulsångare de var vana att dansa till. ”Move Ya Body” med sin återhållsamt upplyftande sång, inte alltför avlägset från själfull garage och traditionell house, kom därför väldigt lägligt.

Efter att New York var erövrat spred sig ”Move Ya Body” snabbt till resten av USA och Europa. I Sverige blev den så stor att modiga DJ:s på stadshotellen ute i landet obemärkt kunde smyga in ytterligare ett par dancehallfavoriter efter varandra utan att bli lynchade. Framgångarna med Coolie Dance och ”Move Ya Body” ledde till en lång trend av allt snabbare låtar på Jamaica. Till slut var tempot så uppskruvat att de närmat sig soca och annan hysterisk karibisk partymusik, och tagit täten i det västindiska karnevaltåget.

Det finns 3 Kommentarer »