Många uppskattar Anna Hellsten i bloggformat. Därför är vi på Sydsvenskan.se ledsna över att denna blogg blev så kortlivad. Trösten är att Anna Hellsten finns på http://shampoorising.typepad.com/. Och hennes krönikor, recensioner, artiklar och annat publiceras ju på Sydsvenskan.se.
I lördags hade jag förresten en text i tidningen – på våra nya Stil-sidor i Lördagsdelen, där även vår modeskribent- och bloggare Ida Skovmand brukar skriva – om de starka känslor och antipatier som klädmärket Odd Molly rör upp. Den har inte dykt upp på Sydsvenskans webb ännu, så därför lägger jag den här så länge och istället.
—
BRODERIER SOM BERÖR
Få klädmärken är så hat-älskade som svenska Odd Molly. Anna Hellsten har grävt lite i en subkultur med många rosetter.
Första gången jag stötte på ett Odd Molly-plagg var i en galleria för 6-7 år sen. Jag var på jakt efter något att ha på överkroppen och blicken föll på den där sortens överkroppsplagg som i brist på bättre ord brukar kallas ”topp”: en romantiskt flödande sak i ljus pastell, ärmar med liten axelpuff och precis den sortens trekvartslängd jag alltid gillat. Sen upptäckte jag ett broderi på baksidan, och eftersom jag aldrig velat gå runt i kläder som det står saker på, åkte den tillbaks på klädställningen. Det var det hela.
I samma veva bloggade Linda Skugge uppskattande om Odd Molly och fick genast en tillrättavisning av den då nykläckta modebloggaren Ebba von Sydow. Bara månader senare mötte jag själv min första Odd Molly-skeptiker IRL, en redaktör på en modetidning. ”Lilla huset på prärien-klänningar”, fnyste hon.
Här började jag förstå att Odd Molly är mycket mer än bara ett klädmärke. Eller jo, det är bara ett klädmärke. Men jag vill påstå att det är Sveriges just nu mest polariserande klädmärke. Antingen älskar man de detaljrika och folklore-inspirerade plaggen, innerligt och kompromisslöst. Eller så avskyr man dem, och allt vad man anser dem stå för.
- När Odd Molly vann Guldknappen blev väl mode/twitter-folk lacka för att ‘det inte är mode’, funderar Lisa Corneliusson, chefredaktör på modetidningen Rodeo.
- Det provocerar kanske att grundarna främst är entreprenörer och tjänar fett med pengar, att varumärkestänket och att skapa en ”lifestyle” går före modevisionen. Sen kanske folk mår lite illa när det börjar likna sekt, när bärarna tappar det individuella och går upp i en gemensam och villkorslös hyllningskavalkad. Det gäller dock anhängare av Acne eller Gina Tricot lika mycket som Odd Molly.
Det verkar dock vara extra populärt att ogilla just Odd Molly. Och antipatierna vädras på många ställen i offentligheten. I senaste numret av modetidningen Bon pratar till exempel galleristen och artisten Marina Schiptjenko om Odd Molly-infantilism. I komediserien ”Solsidan” används Odd Molly-kläder som kod för jobbiga överklasskvinnor, och författaren Denise Rudberg har i Aftonbladet deklarerat sin avsky för märket (”små rosetter är inte min grunka”). När jag slänger ut frågan på min egen Facebook-sida om varför Odd Molly väcker så starka känslor rasslar synpunkterna in.
Delvis verkar det handla om att plaggen tycks signalera klasstillhörighet: Odd Molly är uniform för en viss sorts välbärgade förortskvinnor, menar många, och framför allt en ståndpunkt återkommer: den att det är förkastligt att som vuxen kvinna klä sig alltför ryschigt och pyschigt och flickaktigt Det är förstås inte alls säkert att det är just ”flickor” Odd Molly-fansen vill se ut som, det är en tolkning som hatarna gör, men uppfattningen att man inte ska försöka klä sig yngre och skojigare än man är utbredd. (Även ett märke som Gudrun Sjödén, som i likhet med Odd Molly intagit en egen position en bit utanför de snabbaste modetrenderna, har fått sin beskärda del av barnklädesfnysningar genom åren.)
Lisa Corneliusson tror att det bland annat är otrendigheten som många finner så tilltalande.
- Odd Molly är distinkt men tryggt, utan att egentligen handla om rådande trender och utan att man som bärare ska behöva känna sig pretentiös. Odd Molly-stilen verkar mer vara en inbjudan till gemenskap. Sen är det lagom nationalromantiskt, med lite hemslöjdskänsla. Varumärket har lyckats fylla en logga med status och kommer därför undan med att sälja det dyrt till en kund som inte uttalat ägnar sig åt lyxkonsumtion men ändå tycker att det är härligt att uttrycka sig i kläder.
Anna Blom, modevetare och frilansjournalist för bland annat Svenska Dagbladet, är inne på en liknande tankegång.
- Odd Molly har lyckats, för de har hittat ett hål på modemarknaden, fångat sina kunder och, viktigast av allt, klarat av att behålla dem. När Odd Molly startade var glamouren stor inom mode, med bling-bling och inspiration från röda mattan. Det dekorerade i Odd Mollys plagg är kanske ett slags glamour på svenska, som pockar på våra svenska rötter och arvet från traditionell folklore. Märkets slogan sedan starten – att kläderna ska passa under en söndagsmorgon – sammanfattar bra vilken typ av kläder de ritar. Det är nästan en slags nytolkning av husklänningen.
Personligen gissar jag att avståndstagandet mot märket handlar lika mycket om känslor och projektion som om fakta: de Odd Molly-bärare jag själv känner verkar åtminstone inte tillhöra någon ondskefull surdegssekt, utan har valt plaggen för att de tycker de är fina. Och även ogillarna i min Facebook-tråd konstaterar att det är kläder som är snälla mot den vuxna kvinnokroppen, att de framhäver dekolletage och ben men kamouflerar magen och rumpan. På köpet får bäraren dessutom en distinkt, omedelbart igenkännlig, stil.
- Odd Molly är inte bara kläder för att täcka kroppen, modemärket är en slags tillhörighet”, säger Anna Blom.
- Jag skulle säga att det är en subkultur, ett eget universum. Inom gruppen vill fansen ändå vara individualistiska, och där tror jag det finns massor av motsättningar. Jag läste på en Odd Molly-blogg om en kvinna som blev avundsjuk när en väninna lyckats få fatt i en viss modell på en Odd Molly-tröja och inte hon.
Ja, bärarnas gränslösa kärlek verkar lika intakt som modevärldens näsrynk. Jag tittar igenom den senaste kollektionen och slås av tanken: handlar det i grund och botten om mode-Sveriges djupt rotade förkärlek för minimalism, eller åtminstone dess ovilja att hantera det yviga och ljuva? Säga vad man vill, blotta det faktum att Odd Molly delar mode-Sverige i älskare och hatare ger begreppet synlig/osynlig en ny dimension. Att tona ner och inte förhäva sig går ju som hand i handske med minimalism, liksom att ha en uppfattning om det ”korrekta” och ”stilfulla”.
Så, rosetter som estetisk revolt? Vad man än tycker om Odd Molly är det faktiskt en oemotståndligt rolig tanke.
—-
FYRA FAKTA OM ODD MOLLY
Märket startade 2002. Idag säljer man allt från de ikoniska koftorna till hudvård och underkläder.
Oss Molly säljs för närvarande i 38 länder, med en såkallad flaggskeppsbutik i Stockholm och en i Beverly Hills, Los Angeles.
Märket har en mycket livlig fanskara: det finns oräkneliga Odd Molly-bloggar och det ordnas Odd Molly-träffar där man byter och jämför plagg med varandra.
Ett av Odd Mollys många framgångsrecept har varit märkets såkallade ”storytelling” – namnet Odd Molly sägs syfta på en tjej som grundaren Per Holknekt hängde med i Kalifornien på åttiotalet, en tjej som hängde med ett gäng skejtare men gjorde sin egen grej och inte försökte se ut som någon annan. ”Be odd by being yourself”, skriver man på sin hemsida. Märket har också en uttalat ”snäll” profil både i miljötänket och hur kläderna tillverkas.
En av mina favorithjärnor här i världen heter Nora Ephron: regissör, manusförfattare och essäist. Hon ligger bakom flera av mina allra mest älskade älsklingsfilmer (”Heartburn”, ”When Harry Met Sally” och ”Julie & Julia”) och hon har skrivit några av de bästa, skarpaste, sorgligaste och roligaste texter jag någonsin läst. Hon är den där sortens person som skriver och formulerar sig tillsynes helt utan ansträngning – något alla som skriver vet är det svåraste som finns (jag väljer ibland att inbilla mig att det är lättare när man kan skriva på engelska, vilket givetvis är självbedrägligt nonsens).
Jag ska lägga ut texten om Nora Ephron betydligt mer en annan dag (för jag ska snart sätta mig och kolla på ”Wedding Crashers”) men tills dess skickar jag med er den här lilla texten från dagens New York Times – en av de mer originella Steve Jobs-betraktelser jag läst sen hans bortgång häromveckan.
Vad säger man? Ingen är som Nora.
Jag är i Stockholm på jobb. Jag håller mig som vanligt undan mina gamla kvarter på Kungsholmen för att spara på tårkanalerna och sitter istället och jobbar på ett kafé på Östermalm. (Neutralt. Bra.) Jag har häckat här sen kvart i nio i morse och har nu hört R.Kelly och Céline Dion-duetten ”I’m Your Angel” från ”Rated R”-plattan 4 gånger. Det är priset man får betala för fri wifi och hyfsat kaffe, antar jag.
Om en timme ska jag hänga på mig ryggsäcken och gå ut till Djurgården och träffa Monika Ahlberg – kock och kokboksförfattare galore och snart aktuell med en nyutgåva av ”Rosendals trädgårdscafé”. Sannolikt den absolut populäraste svenska kokboken från de sista 20 åren och, vågar jag påstå, den kokbok som startade hela vågen av böcker man inte bara vill laga mat ur utan också bosätta sig i. (Som Nancy Meyers filmer, ungefär.) Jag har inte varit ute på Djurgården på över 3 år och kan inte tänka mig en bättre dag att återvända än idag: utanför fönstret är det klassisk, stockholmsk oktober. Krispig luft, kalla trottoarer och mörkgul sol.
Britney Spears ser ut som ”en underprogrammeret, smådoven mennesklig robot”, skriver danska BT om hennes konsert i Herning häromdan. Man fortsätter: ”det er rigitigt att Britney blevet en smule buttet”. Och så slutklämmen, emfatisk: ”Britney er en buttet, doven robot.” För er som inte är så haj på danska: ”buttet” betyder ungefär knubbig.
Det är en sorgligt välbekant dramaturgi i det här – kan man inte kritisera en kvinna för något annat kan man ju alltid dra fram kropps-och tjockiskortet. Och om man redan kritiserar blir ju smällen ännu lite hårdare om man dessutom anmärker på hennes vikt. Ni har väl inte glömt skrikrubrikerna i fjol om att Whitney Houston minsann vägde 80 kilo? Eller Vanity Fair-intervjun för några månader sen, där man gjorde ett stort nummer av hur man verkligen förstod att Katy Perry var osäker på sin skönhet, eftersom hon en gång vägt hela 67 kilo?
Jag ska alldeles strax åka upp till Stockholm och hinner inte skriva mer, men varsågoda och infoga valfri svordom HÄR.
/Anna
Ikväll börjar det här årets mest bakvända tv-hype: Ashton Kutchers entré i ”2 1/2 Men”. Jag var tidigt ute och skrev om den redan efter USA-premiären och tyckte såhär: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1549989/For-tidigt-rakna-ut-Charlie-20.html.
Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, har jag inte känt något större sug på fortsättningen. Fast något sånt sug inföll å andra sidan aldrig under Sheen-eran heller. ”Men” är ju exakt den sortens serie som är gjord för att titta på i efterskott, kväll efter kväll, den där timmen när man borde träna eller vika barntröjor eller rensa hårborsten eller sortera gamla fransiga tidningshögar, men bara inte pallar. Jag menar dessutom att det är en bedrift att skriva den sortens serie – en som lyckas vara precis så underhållande att man inte sörjer ett missat avsnitt, aldrig skulle komma på tanken att lägga pengar på boxen, men ändå kan tänka sig att prioritera bort minst tre andra grejer för att se när tillfälle infinner sig. Populärkulturell kassler: inget man längtar efter, men rätt gott när man väl kommer över en bit.
Tänker du lägga helgen på att se fyra säsonger ”The Wire”?
Kul för dig. Själv tänker jag cykla, baka tårta och äta pulled pork. Och OM jag skulle tittat på fyra säsonger av rörlig bild hade det inte varit ”The Wire” – jag är ledsen, men jag har aldrig fattat grejen. Inte av ”Scrubs” heller. (Usch.) Och inte ”Arrested Development”, och inte… ursäkta, nu var det ju inte min populärkulturella oförståelse av älskade teveserier jag skulle blogga om, även om jag själv förstås tycker den är högintressant. Jag skulle ju tipsa om min kollega Katarina Tornborgs text om mekanismerna bakom det här att korvstoppa huvet med hela teveserier på en helg. Filmvetarna Roger Wilson, Anders Marklund och Lars Gustaf Andersson fyller i och förklarar.
Läs här: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1557873/Dvd-boxarna—som-att-lasa-en-roman-ihop.html
Så mat-tv-fetischist jag är, förstår jag inte sådär jättemycket av den amerikanska tv-kocken Rachael Rays storhet: det samlade intrycket är en Fran Drescher-doppelgänger med förkärlek för ost. En hel kontinent är dock emot mig på den punkten: den riviga, matmässigt ganska italifierade kocken och lifestyleikonen är populärast i USA. Och min kollega Patrik Svensson har i veckor pratat om hennes barbecuesåsrecept med något avgjort drömskt i blicken (man kokar en hel chipotle i köttbuljong, vill jag minnas).
Idag har Patrik skrivit en tv-krönika/introduktion/kärleksförklaring till Rachael Ray i Sydsvenskan och den kan du läsa här: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1557903/Sommaren-med-Rachael.html
Eller du inte bara kan. Du ska.
‘Måste du prata så mycket? Jag har så ont i huvudet.’
Det var som om hela världen bleknade. Sparveln blev dödstyst. Vit om kinderna åt hon upp sin böckling och gick därifrån. Det dröjde länge innan hon gick till Fisktanten igen.”
Utdrag ur Barbro Lindgrens ljuvliga berättelser om Sparveln som precis återutgivits i synnerligen behändigt format (kavajfickestorlek!). SOM jag älskade de här böckerna när jag var liten.
Grattis TT!
Fast för min egen del går tankegångarna främst till året då jag som glad bokslukare gav mig på att läsa litteraturvetenskap som mitt allra första universitetsämne. Det var inte den bästa kursen för en akademisk nybörjare, har jag såhär i efterhand kunnat konstatera – jag var yngst, minst bildad och avgjort minst litterär i samlingen, faktorer som säkert kunnat trigga en person med ett djärvare psyke, men som i mitt fall bara gjorde mig skraj för att öppna munnen. Inte minst en kursare hade den där effekten: en beläst man (säkert 23) med bredspårig manchesterkavaj och Thage G Peterson-dialekt som, så ofta tillfälle erbjöds, brukade utgjuta sig om storheten hos just Tomas Tranströmer. Fortfarande ekar det i huvudet på mig: ”Twaaanstwömewww.” ”Twaaanstwömewww”. Han är garanterat överlycklig idag. Och jag, jag sitter här och återvinner min gamla littvet-skam.
Bloggar om glädjeämnen och sorger i hemmaköket, i mataffärer, på krogen, på nätet och framför allt i munnen.
Bloggar om aktuella konserter, favoritlåtar, nya band, bortglömda band, utskällda band och musikjournalistik.
De mest lästa, kommenterade, länkade och rekommenderade artiklarna just nu.
