Så här ska en cabriolet se ut.
Mazda MX5 är en kultbil och det går inte att inte älska den.
Formen på bilen för tankarna till gamla engelska cabrioleter.
Den är liten, låg, sportig och har en tygsufflet – som fälls ned och upp manuellt.
Bara en sån sak.
När man i lyxcabrioleter måste vänta 15-20 sekunder på att elmotorn ska dra ner taket gör man det här på ett par. Hur enkelt som helst.
Bakom ratten går det till en början inte annat än att trivas. Inga vräkiga detaljer eller onödigt lyx. En sådan här bil har man för kärleken till just den här sortens bil och njutningen av att kunna glida runt på slingriga vägar.
Motorljudet är perfekt, stegen mellan växlingslägena är precis så korta som de ska vara.
Det var tjugo år sedan MX-5 dök upp första gången och nu kommer Mazda med en jubileumsmodell.
Inredningen är elegant med lackad plåt på instrumentbrädan. Sätena är hårda och väl skålade, reglage och knappar sitter där det ska och det är enkelt att trivas – till en början.
Men efter ett tag bleknar bilden av drömbilen.
Är du längre än 185 centimeter är det svårt att få plats. Huvudet slår i suffleten och det går inte att skjuta sätet tillräckligt långt bak. Redan efter att par mil i bilen blev jag trött i högerlåret eftersom jag inte kunde luta det mot sätet. Ljudisoleringen är inte heller den bästa när suffleten är på.
Fast det här är en bil som ska köras med taket nere.
Dessutom ska man köra lagom lugnt på krokiga vägar.
Man ska inte vara för lång och inte behöva ta med sig för mycket packning.
Och man vill bara ha med sig fru, kompis eller ett barn.
Vädret ska vara soligt och varmt och alla medtrafiknater ska vara som små änglar.
Lönen ska vara på ingång, kärleken ska spira och alla räkningar ska vara betalda.
Och man ska inte ha bråttom.
Då är den här bilen perfekt.
