City 16 september 2014

Behrang Miri är trött på att vi inte pratar om vad det egentligen handlar om

Vi är många som är riktigt trötta. Inte trötta i bemärkelsen att vi någonsin kommer att sluta kämpa i rättvisan, medmänskligheten och solidaritetens anda. Men vi är trööötta – framförallt på att vi haft en valrörelse där vissa frågeställningar har normaliserat och premierat en samhällsanalys som ger näring till populism och rasism.

Vi är trötta på att det fortfarande pratas om utanförskap när det egentligen borde pratas om klyftor, klass, resursfördelning och det så kallade ”innanförskapets” uteslutande mekanismer. Vi är trötta på att det pratas om bostäder som en marknad och inte som en självklar rättighet. Vi är trötta på att det aldrig pratas om att en procent av Sveriges befolkning äger en tredjedel av alla resurser.

Vi är trötta på att det pratas om flyktingar och invandring istället för rasism.

Och när det väl talas om flyktingar, varför talas det inte om att flyktingströmmarna är ett resultat av bland annat en vapenindustri där Sverige per capita är en av de största vapenexportörerna i världen och att det minsta Sverige kan göra (förutom att lägga ner all vapenproduktion) är att hjälpa de människor som lyckats ta sig hit?

Människor är inga mjölkpaket och bör inte förminskas till volymer – och vi får aldrig glömma att den som flyr har inget val! Det är delvis på grund av denna normaliseringsprocess som ”invandring eller välfärd” som motsatser kan köpas av en vis del av allmänheten.

Med bakgrund i detta har nu ett populistiskt och rasistiskt parti med rötterna i den nazistiska BSS rörelsen fått 48 platser i riksdagen. Men SD är ett symtom på något större. Ett symptom på ett samhälle där klassklyftorna har ökat. Där urbaniseringen har gjort att konflikten mellan stad och land tydligare än någonsin. Där nedrustningen av välfärden i mångt och mycket har gjort att många av de självklara välfärdstjänsterna har utarmats från förort och glesbygd. Det är med dessa perspektiv delar av det framtida arbetet, debatterna och diskussionerna måste tas. Rasism och sexism har funnits före SDs inträdde i riksdagen och finns synligt i vår vardag och på en strukturell nivå. Detsamma gäller diskriminering baserat på klassbakgrund.

JA! Tack Malmö för att vi fortfarande är en fristad för alla. Ibland hade jag önskat att Sverige hade styrts från Malmö.

NEJ! Känslan i magen av att ha bott här hela mitt liv och känna att 1/8 av befolkningen vill inte ha mig kvar här