Annons:
Sport City 12 februari 2015

Sju omgångar kvar för Redhawks – en finalplats står på spel

Det var tio säsonger sedan det senast spelades högstaligehockey i Malmö. Om tio matcher kan det faktiskt vara dags igen.

En klubb med misslyckande som främsta signum har skaffat sig drömläge att tysta belackarna och ta sig tillbaka till finrummet efter en lång och förödmjukande ökenvandring.

Kommer Redhawks lyckas?

Omöjligt att säga och med historiken i backspegeln är inget givet. Men en plats i den allsvenska finalen är i alla fall inom räckhåll.

Denna säsong följer inte normalt mönster. Malmö Redhawks behöver sluta minst tvåa för att nå final. Sedan allsvenskan fick 52 omgångar 2009/10 har det som mest krävts 104 poäng för det – och som färst 98 poäng.

Snittet för andraplatsen har varit 101 poäng.

Malmö Redhawks har just nu 83 poäng. Och behöver statistiskt sett 18 poäng till. Det skulle innebära att snitt på 2,57 poäng/match i resterande matcher. Väldigt högt.

Frågan är dock om det behövs.

Årets allsvenska är synnerligen jämn och topplagen har tagit ovanligt få poäng (som jämförelse plockade Malmö 101 poäng på 45 omgångar 2008).

Malmö Redhawks har haft 1,84 poäng/match hittills. Kan man höja det till 2,0 – alltså ta 14 poäng under serieavslutningen – borde finalbiljetten vara säkrad.

Men något gyllene snitt att följa finns inte i vår.

Det gäller att borra ner huvudet och kriga för varje poäng.

Vad kan stoppa Malmö Redhawks? Det finns varningssignaler. Som att de gamla hederliga nerverna kickar in, som under fjolårets kvalserie. Eller en ganska svår avslutning och att konkurrensen i toppen är stenhård. Och att målvaktsspelet faktiskt inte har hållit en tillräcklig nivå hittills.

Samtidigt har Redhawks trots en del problem den bästa formen av topplagen. Och av vad vi skådat hittills även den högsta högstanivån.

Får Mats Lusth och Björn Hellqvist laget att dra åt ett och samma håll, och varva finliret med stenhårt jobb över hela isen, så ska Malmö Redhawks nå den där finalen.

Och väl där kanske vetskapen om en andra chans kan få laget att spela mer avslappnat än i tidigare kvalavgöranden.

Hockeyn har gått på lågvarv i Malmö i flera år nu. Misslyckade tränare, oengagerade stjärnspelare och klubbkaos har gjort att många tröttnat.

Men ett latent intresse finns där. Det har visat sig emellanåt, men klubben har aldrig lyckats bygga vidare på det.

Det är därför den närmsta tiden är så viktig.

Ett avancemang till SHL och Malmö kan bli en hockeystad igen. En miss och klubben kan tvingas till omstart och totalrenovering.

Det är lite av nu eller aldrig för Malmö Redhawks.

Sport City 5 februari 2015

City rankar: Här är svensk fotbolls främsta dynastier

Vilken är den främsta stormaktstiden i svensk fotboll? Citys sportkrönikör Fredrik Lindstrand ger sig ut på djupt vatten och listar landets 10 största klubblagsperioder.
Läs även Fredrik Lindstrands krönika om vad som krävs för att årets Malmö FF ska slå sig in på listan.

1
IFK Göteborg 1982-1987

Fotboll, Svenska cupen, MjŠllby - IFK Gšteborg
• Den titelmässigt starkaste storhetsperioden i svensk fotboll. Blåvitt tog fyra SM-guld och två cuptitlar på sex år, men det stannade inte där – klubben vann även Uefacupen både 1982 och 1987. Och räknar man titlar, vilket man borde, så är dessa de två största händelserna i internationellt för ett svenskt lag. Lägg därtill en knapp (tjena, Roland och Per Edmund) semifinalförlust mot Barcelona i Europacupen 1986.
Storspelare under perioden var Torbjörn Nilsson, Ruben Svensson, Dan Corneliusson samt en hel drös Glennar.

2
IFK Göteborg 1990-1996.

961030  Milan - IFK Gšteborg: Jesper Blomqvist nickar © 20093 BildbyrŒn(20093 )
• Sex SM-guld och ett cupguld på sju år är en (förvisso ganska stor) sak. Men det som verkligen utmärkte klubben under perioden är framgångarna i Europa.
IFK Göteborg spelade i Champions League vid tre tillfällen. Största framgången kom hösten 1994 då man vann sin grupp för Barcelona, Manchester United och Galatasaray. De blev sen respass i kvartsfinal efter färre gjorda mål på bortaplan mot Bayern München. Till skillnad från svenska lag i turneringen sedan dess så deltog inte bara IFK Göteborg – de utmanade på allvar i en tid då ekonomiska skillnaderna mellan Sverige och Europa börjat göra sig påminda.
Några av erans stjärnor var Jesper Blomqvist, Joachim Björklund, Stefan Rehn och Kennet Andersson.

3
Malmö FF 1970-1979

Europacupen, final, Malmš FF - Nottingham Forest
• Den längst ihållande storhetsperioden, man skulle faktiskt kunna hävda att den inleddes redan med gulden 1965 och 1967, samt andraplatserna 1968 och 1969. Hur som helst var MFF allsvenskans nav under framför allt mitten av 1970-talet då tränaren Bob Houghton till stor del revolutionerade svensk fotboll med nya taktiska idéer.
Decenniet kröntes av den makalösa framgången 1979 då MFF nådde final i Europacupen.
Förutom de fem SM-gulden knep MFF fyra cuptitlar under perioden.
Bosse Larsson, Staffan Tapper, Roy Andersson och Janne Möller är bara några av alla storspelare från denna tid.

4
IFK Norrköping 1943-1948

00292687
• Snoka var svensk fotbolls gigant under 1940-talet med fem guld på sju år. Mycket tack vare storheter som bröderna Eric och Oscar Holmqvist och, förstås, en viss Gunnar Nordahl. Under decenniets senare år anslöt storheter som Georg ”Åby” Ericson och Nils Liedholm. Norrköping hann även med två cuptitlar under perioden.

5
Malmö FF 1949-1953

mg20141021026
• MFF må vara Sverige titelrikaste klubb. Men man fick vänta fram till 1944 på en ligatitel. Fem år senare kom klubbens första storhetsperiod med fyra titlar på fem år. MFF var faktiskt obesegrat i 49 matcher mellan 6 maj 1949 och 3 juni 1951 – en oöverträffad bedrift. Storheter från perioden var bröderna Kjell, Sven och Arne Hjertsson, samt Calle Palmér och Börje Tapper.

6
IFK Norrköping 1956-63

00980553
• Efter att 1940-talets storheter sökt sig till större ligor lyckades Peking resa sig på nytt. Klubben vann fem guld under perioden och kom tvåa vid två tillfällen. Man fick även spänna musklerna mot storheter som Benfica och Milan ute i Europa. Henry Källgren, Ove Kindvall och Björn Nordqvist var framstående lirare under dessa år.

7
Malmö FF 1985-1989.

MFF100_1
• Tillsammans med Blåvitt dominerade MFF andra halvan av 1980-talet. MFF vann serien fem år i rad, men tog bara två SM-titlar då allsvenskan avgjordes genom slutspel. Cupen plockade man hem vid två tillfällen. MFF slog även ut italienska storlaget Inter ur Europacupen 1989.
Flera av Malmö FF:s unga talanger – som Jonas Thern, Stefan Schwarz och Martin Dahlin – kom att bli viktiga kuggar i det svenska VM-laget 1994.

8
Åtvidabergs FF 1970-1973

kk131024057
• Med draghjälp av det lokala industriföretaget Facit skedde något stort i den lilla östgötska bruksorten i början av 1970-talet. Tack vare storspelare som Ralf Edström, Roland Sandberg och Benno Magnusson tog laget hem cupen 1970 och 1971 samt SM-guld 1972 och 1973.
Laget gjorde dessutom avtryck i Europa. Man slog ut Chelsea i åttondelen i Cupvinnarcupen 1971, och pressade Bayern München i Europacupen två år senare.
I den svenska VM-truppen 1974 hade åtta spelare representerat Åtvidaberg.

9
Djurgårdens IF 2001-2005

BB031026BB207
• Efter en omstart i superettan nådde Dif andraplatsen i allsvenskan 2001. Bara för att under de följande fyra åren knipa tre SM-guld. Laget vann även svenska cupen tre gånger under perioden.
Dif låg i förgrunden taktiskt med ett offensivt, fysiskt och varierat spel. Laget innehöll flera spelare som gick vidare ut i Europa sen och blev viktiga kuggar i landslaget, som Johan Elmander, Kim Källström och Andreas Isaksson.

10
Östers IF 1978-1981

Fotboll, Allsvenskan, …ster svenska mŠstare
• Tre SM-guld och en cupfinal blev facit för denna relativt korta men väldigt starka småländska framgångssaga. Laget byggdes runt bröderna Thomas och Andreas Ravelli. Även Peter Nilsson och Peter Truedsson förtjänar omnämnanden. Spelade under perioden även i Cupvinnarcupen samt mötte Bayern München i Europacupen.

Sport City 5 februari 2015

Malmö FF går mot en dynasti – men hoten finns där

Det byggs i Malmö. Med tre SM-guld, ett gruppspel i Champions League och ett i Europa League, på fem år står Malmö FF på randen till en ny stormaktsperiod.

Kanske slår den sig snart in på Citys dynasti-lista, eller borde den redan ha gjort det?

På ett medlemsmöte i förra veckan klargjordes att budgeten för 2015 redan är säkrad, att man får in runt 150 miljoner kronor för höstens Europaäventyr och att man sålt spelare för över 90 miljoner.

Rikedomar som ger MFF möjlighet att dominera svensk fotboll på ett sätt vi inte upplevt sedan IFK Göteborgs glansdagar på 1990-talet.

Ekonomin är själva förutsättningen för ett storbygge, eller en dynasti om man så vill. Men det krävs mer än pengar.

Som en tydlig organisation vid allt från markering på defensiva hörnor till stora beslut i styrelserummen. Och där är MFF i många avseenden väldigt långt framme.

Den sportsliga strukturen har synts tydligt de senaste åren. Trots tre olika sportchefer, lika många tränare och en stor omsättning på spelarsidan har MFF hållit sig i den allsvenska toppen – och samtidigt tagit stora taktiska kliv framåt.

Struktur är en förutsättning för sportslig trygghet i omvälvande tider.

Men det finns förstås hinder. Det mest uppenbara är några dåliga värvningar, följt av svaga sportsliga resultat. Som när Blåvitt slösade bort de där glansdagarna i slutet av 1990-talet.

Men i Malmö FF:s fall ser jag främst andra fallgropar.

Meningsskiljaktigheter är en förutsättning för att skapa en kreativ och dynamisk miljö. Men steget därifrån till interna splittringar är inte långt.

Vi har flera färska exempel. Som bråket mellan Rikard Norling och Per Ågren, som kunde slutat illa om det inte vore för bland annat en god portion tur.

Lärdomen är att alltid ha en handlingsplan. Ta Daniel Andersson, exempelvis, som kan bli uppvaktad av större klubbar om han fortsätter som nu (minns att Tottenham ville Hasse Borg för tio år sedan). Hur agerar MFF då?

Utmaningarna blir knappast färre i takt med att klubben växer och besluten blir större och påverkar fler. Inte sällan krockar gamla värderingar med viljan att förändra. Och för att möta en ny tid är en organisation som speglar samhället att föredra, en som inte uteslutande består av priviligerade vita medelålders män.

Varför? För att kunna ta sig an frågor som pyroteknik, bolagisering och sexism med fler infallsvinklar och större expertis.

Att Malmö FF går i bräschen får svensk fotboll just nu råder inga tvivel om.

Klubben försöker hitta nya marknader, undersöker hur allsvenskan kan utvecklas, väljer moderna träningsidéer och har en egen arena som kan – om man får svung på den – generera trygga inkomster en lång tid framöver.

MFF blickar framåt istället för att snegla åt sidan.

MFF väljer att agera istället för att reagera.

Men för att möta utmaningarna måste klubben få med sig samtliga på tåget. Oenighet är den främsta faran. Att man blir fartblind och glömmer sina rötter.

Medlemmarna, supportrarna och staden.

Utan dem är Malmö FF inte mycket.

Sport City 3 februari 2015

Molins kan avsluta karriären i Malmö FF

Guillermo Molins siktar på comeback i den allsvenska premiären. För City berättar han om den hårda vägen tillbaka, kaptensfrågan, flytten till Halmstad – och det nya femårskontraktet.
– Jag kan absolut tänka mig att avsluta karriären i Malmö, säger 26-åringen.

I går var en stor dag. För första gången sedan den 27 juni 2014 spelade Guillermo Molins fotboll med sina lagkamrater.

Han deltog i några enklare passningsövningar på Malmö FF:s sista träningspass inför avresan till Florida.

– Det kändes hur bra som helst, säger en påtaglig lycklig Guillermo Molins, och slår sig ner vid bordet med en kopp kaffe.

Han hoppas kunna spela i den allsvenska premiären borta mot Sundsvall den 6 april. Men tänker inte stressa för att hinna.

– De två senaste åren har varit totala motsatser. 2013 kom jag in med elva omgångar kvar, gjorde massa mål och blev hjälte. 2014 spelade jag de elva första, men missade slutet och då fick andra stå i rampljuset. Så jag är hellre med hela säsongen än att pressa sig för att hinna bli klar till premiären.

Guillermo Molins hade haft en fin vår förra året. Åtta mål och tre assist hann han med innan både korsband och menisk rök i träningsmatchen mot Partizan Belgrad.

– Allt var perfekt och jag var redo att explodera i Europa. Livet var enkelt. Att köra till dagis eller om barnen grät, sådant var lätt att hantera. Sen när man skadade sig blev allt det där väldigt mycket tuffare.

– Man vill gömma sig från allt och alla.

Men ganska snabbt började Guillermo Molins blicka framåt. Och under sin frånvaro har han pressat sig hårdare än någonsin.

– Jag har tränat på ett närmast religöst sätt. Tio timmar om dagen. Jag vet inte riktigt hur jag orkat, men jag vet att det gör att jag kommer komma tillbaka bättre än innan.

Priset för rehabilitering har dock varit högt, Guillermo Molins har sett allt mindre av sin familj.

Eftersom han skött sin rehab hos sjukgymnasten Simon Bakkuoui i Halmstad blir dagarna långa. Han reser från Malmö vid sex på morgonen och är inte tillvaka förrän vid sju på kvällen.

– Jag har tre små barn och de vill ju ha mig hemma. Min äldste son har stått vid dörren varje morgon och sagt att han inte vill att jag ska åka.

Vissa gånger har han inte kunnat komma hem alls.

– Ibland blev dagarna så sena att det inte varit lönt att köra tillbaka. Så jag har hyrt ett ställe utanför Halmstad, en liten röd stuga mitt ute i skogen. Man var ju inte kaxig där på kvällen när allt blev mörkt och det susade i träden. Ingen hade hört mig skrika där. Jag ser mig som rätt tuff, men där märkte jag att det inte riktigt var så.

Att komma bort från Malmö var dock nödvändigt, berättar Guillermo Molins.

– Jag tränade de första tre månaderna i Malmö. Men laget gick in i Champions League och det blev tufft för huvudet. Medan de gick hem för att ladda inför Juventus hade jag fyra timmar kvar i gymmet.

– Jag kände att jag behövde distansera mig, och hamna i en ny miljö.

Har du känt dig utanför?
– Det är nog svårt att inte känna så. Man går från att vara i hetluften till att inte alls nämnas.

Familjen och vännerna har varit det största stöder under frånvaron. Men supportrarna har även de spelat en stor roll.

– När det varit som tuffast, och man haft svårt att ens hitta tröst hemma, att då gå till en match och höra dem sjunga ens namn… Man får en kick av det. Och en revanschlusta att ta sig tillbaka även för deras skull.

Med Guillermo Molins borta tog Markus Rosenberg över lagkaptensbindeln. Och det är oklart om han kommer lämna tillbaka den. Tränaren Åge Hareide har ännu inte sagt vem som blir MFF-kapten 2015.

– Det är ett tufft beslut som väntar Åge. Personligen skulle jag tycka det vore tråkigt att bli av med bindeln på grund av en skada. Jag ser mig som en ledare, någon man kan luta sig mot när det är tufft.

Många spelare har lämnat Malmö FF i vinter. Men Guillermo Molins blickar inte utåt. Istället vill han stanna – länge.

– Jag snackar med MFF om ett femårskontrakt. Vi förhandlar just nu och det går framåt. Men man får ha respekt för att Daniel Andersson haft annat att göra i vinter.

Ett nytt femårskontrakt skulle gå ut 2020. Då är Guillermo Molins 32 år.

Kan du tänka dig att avsluta karriären i MFF?
– Absolut. Utan tvekan. Jag skulle se det som en lyckad karriär om jag spelar vidare resten i MFF. Men jag ger inga garantier.

Vinterns spelarrotation i Malmö FF bekymrar inte Guillermo Molins.

– För varje spelare som försvunnit på senare tid har det kommit en som är lika bra eller bättre. Så jag sa redan innan vi hade fått in några nya att vi kommer vara ännu bättre 2015.

Är ni det?
– Det är tidigt att svara på, men jag tror det. Toppen är jämnare i år, många spelare kan tillföra spetskvaliteter.

Du själv har lovat skytteligaseger?
– Ja, det är fullt allvar. Jag ser mig själv som en målskytt oavsett position jag spelar på.

Finns det några hot mot Malmö FF 2015?
– Det är klart, men det största är vi själva. Om vi inte kommer upp i standard kan det vara att någon annan tar det ifrån oss. Men det skulle förvåna mig väldigt mycket om vi inte står med vårt tredje raka SM-guld i höst.

Sport City 29 januari 2015

Kan Katy Perry ge Beyoncé och Bruce en match?

Amerikansk fotboll i all ära – men Super Bowls halvtidsshow är minst lika kul. Förra året såg faktiskt fler pausframträdandet än själva matchen. 2015 är det Katy Perry som står för underhållningen – återstår att se hur hon står sig mot de tio senaste årens artister.

2014
Bruno Mars

Med hjälp av: Red Hot Chili Peppers
Låtar: ”Billionaire”, ”Locked out of Heaven”, ”Treasure”, ”Runaway baby”, ”Give It Away”, ”Just the Way Your Are”.
Betyg: 2.
• Bruno Mars gör sin grej på ett bra sätt. Tonsäker sång, felfria rörelser och snyggt utseende. Det är inget fel på någonting egentligen, men showen bjuder heller inte på något värt att minnas. Varför RHCP dyker upp mot slutet är obegripligt. Bandet tillför ingenting till ett ganska slätstruket framträdande.

2013


Beyoncé 

Med hjälp av: Kelly Rowland, Michelle Williams.
Låtar: ”Run the world (Girls)” (Intro), ”Love on top”, ”Crazy in love”, ”End of time”, ”Baby boy”, ”Bootylicious”, ”Independent women part I”, ”Single ladies (put a ring on it)”, ”Halo”.
Betyg: 5.
• Det här framträdandet får samtliga föregångare att framstå som glada amatörer. Beyoncé visar med all önskvärd tydlighet var skåpet ska. Det är så ursinnigt proffsigt, rytmiskt och svängigt att man bara sitter och gapar.


2012


Madonna

Med hjälp av: LMFAO, Nicki Minaj, MIA, Cee Lo Green.
Låtar: ”Vogue”, ”Music/Party rock anthem/ Sexy and I know it”, ”Give me all your luvin”, ”Open your heart/Express yourself”, ”Like a prayer”.
Betyg: 

4.
• Grekisk-, romersk- och nordisk mytologi förenas med cheerleader-kjolar och gospelkåpor. Showen är svulstig och lämnar inte mycket i övrigt att önska. ”Like a prayer” är magiskt tung. Extra plus för en fingergivande MIA.

2011


Black Eyed Peas

Med hjälp av: Slash, Usher.
Låtar: ”I gotta feeling”, ”Boom boom pow”, ”Sweet child o’ mine”, ”Pump it”, ”Let’s get it started”, ”OMG”, ”Where is the love? ”, ”The time (dirty bit)/I gotta feeling (reprise)”.

Betyg: 1.
• Ett utskällt uppträdande. Bandet gör förvisso ingenting man inte kunde förvänta sig. De har märkliga kläder och framför klena låtar med generande usla texter. Det som verkligen drar ner showen är uselt ljud och obefintlig tonsäkerhet.

2010


The Who

Med hjälp av: –
Låtar: ”Pinball wizard”, ”Baba O’Riley”, ”Who are you”, ”See me, feel me”, ”Won’t get fooled again”.
Betyg:

 3.
• Pete Townshend plockar fram veven direkt – och gubbarna ger verkligen allt. Framförandet är på gränsen till övertänt. Det räcker inte hela vägen, men ganska långt ändå. Allsången är stundtals riktigt imponerande.

2009


Bruce Springsteen & the E Street Band

Med hjälp av: –
Låtar: ”Tenth avenue freeze-out”, ”Born to run”, ”Working on a dream”, ”Glory days”.
Betyg:

 5.
• ”I want you to step back from the guacamole dip. I want you to put those chicken fingers down and turn your television ALL THE WAY UP! ”, säger Bruce Springsteen till tv-tittarna. 

Sen visar han under en knapp kvart varför manliga medelålders recensenter kissar ner sig av upphetsning varje gång han är i Sverige.

2008
Tom Petty & the Heartbrakers

Med hjälp av: –
Låtar: ”American girl”, ”I won’t back down”, ”Free fallin”, ”Runnin’ down a dream”.
Betyg:

 3.
• I skapligt hård konkurrens det gubbigaste halvtidsframförandet på senare tid.

Mogen rock blir inte mycket bättre än så här, men så värst mycket show är det inte. Någon form av överraskning hade varit önskvärd.

2007
Prince

[inget klipp på grund av upphovsrättsliga skäl]

Med hjälp av: –
Låtar: ”We will rock you”, ”Let’s go crazy”, ”Baby I’m a star”, ”Proud mary”, ”All along the watchtower”, ”Best of you”, ”Purple rain”.
Betyg:

 4.
• Regnet öser ner och vinden piskar scenen i Miami. Showen innehåller oväntat mycket covers, men i Prince regi blir allt väldigt personligt ändå. Och den musikaliska nivån i framförandet är som vanligt helt über.

2006
The Rolling Stones

Med hjälp av: –
Låtar: ”Start me up”, ”Rough justice”, ”Satisfaction”.
Betyg:

 2.
• En beundransvärd Mick Jagger försöker få igång ett trögt maskineri. Men showen lyfter aldrig riktigt, och varför, av alla låtar bandet gjort, välja en parentes som ”Rough justice”? Roligast är presentationen av Satisfaction: ”Here is something we could have done at Super bowl I”.

2005
Paul McCartney

Med hjälp av: –
Låtar: ”Drive my car”, ”Get back”, ”Live and let die”, ”Hey Jude”.
Betyg: 3.
• Macca står där själv med sin Höfner-bas och sjunger och når överraskande långt med just det. Men så har ju mannen skrivit några skapliga låtar också.

Sport City 27 januari 2015

Lindstrand: Positionen enormt viktig för Malmö FF

Vi har fått uppleva födelsen av ett ordspråk i Malmö denna vinter: Den som väntar på en peruan väntar aldrig för länge.

Innan jul var ju Alexi ”Hyenan” Gomez en lokal följetång. Han som reste runt halva jordklotet och stod i snöyran utanför Netto vid Lugnet och postade selfies – samtidigt som Daniel Andersson förklarade att den 21-åringen inte alls var aktuell.

Men det sydamerikanska spåret svalnade inte.

Yoshimar Yotún var så sugen på MFF att han efter nyår gick ut på twitter och sa att övergången var klar. MFF tonade ned det hela, men bekräftade förhandlingar – bara för att upptäcka att det peruanska twitterkontot var falskt.

Men nu, efter 538 ”han är klar”-artiklar och två rökridå-presskonferenser med norska offensivspelare, så stod han där.

Ricaridnhos ersättare: Yoshimar Yotún.

Så varför har vi hetsat upp oss så över detta? En ytterback, liksom.

Därför att positionen har varit fundamental under Malmö FF:s resa till bäst i Sverige mellan 2009-2015. Vill du ha bevis är det bara att se hur MFF byggt upp sitt anfallsspel de senaste åren.

Hur Miiko Albornoz och Ricardinho med bollen tryggt vid fötterna varvat instick till anfallarna med väggspel med yttermittfältarna.

Varierat och svårstoppat.

Ytterbacksrollen i MFF har fått från att vara ett tillhåll för defensiva slitvargar till offensiva spelfördelare. Som extra bollhållande innermittfältare emellanåt.

Inte unikt, förstås. Många allsvenska lag vill spela så.

Men MFF har haft träffat väldigt rätt på de positionerna vilket lyft det offensiva spel enormt.

Om Yoshimar Yotún är rätt man för MFF är svårt att säga. Vi har egentligen mest youtube, statistik och omdömen att gå på. Men av vad som går att studera sig till talar mycket för att MFF gjort ett fynd.

Som det regelbundna spelet i brasilianska ligan och i landslaget. Och att MFF faktiskt valde Yoshimar Yotún före Ricardinho nu i vinter.

Så vad förväntas av peruanen?

Han ska bidra offensivt varje vecka i allsvenskan, växa in i både lag och stad – och till skillnad från sin föregångare hålla även internationellt.

En lika tydlig som svår uppgift.

Omställningen till svenska förhållanden och taktik kan begränsa även den bäste.

Vad återstår i byggandet av Malmö FF 2015?

En mittback, förstås, även om sportchefen Daniel Andersson gör sitt bästa för att förneka det. Jag tror han har flera spår på gång. Men någon stress är det inte. Inte än.

Istället bör fokus riktas mot att få laget sammansvetsat och formtoppat.

Men sju spelare ut och sex nya in kan det bli en process som tar tid.

Sport City 27 januari 2015

MFF nöjt – men stänger inte butiken helt

Daniel Andersson är nöjd – Malmö FF:s trupp är satt. Men sportchefen stänger inte helt dörren för ytterligare nyförvärv.
– Vi får se vad som händer, säger Andersson.

Vänsterbacken Yoshimar Yotún – ännu en spelare som kommer som Bosman – var sista pusselbiten. Nu känner sig Daniel Andersson tillfreds med Malmö FF inför 2015.

– Jag tycker vi har förutsättningar att bli ännu starkare än i fjol, säger MFF:s sportchef.

Flera mittbackar har kopplats ihop med Malmö FF i vinter. Rasmus Bengtsson och Victor Nilsson Lindelöf är två namnen.

Men Daniel Andersson ser MFF som välbeställt på positionen. Trots att Filip Helander har både ryggproblem och utgående kontrakt, och att Johan Hammar signalerat att vill bort för att få mer speltid.

– Vi har fyra mittbackar, det är perfekt. Jag tycker att det ser bra ut. Sen kan ju även Oscar Lewicki spela mittback. Det är förstås inte tanken, men någon gång kanske man får offra sig, säger Daniel Andersson.

MFF har länge kört efter devisen två man på varje position. Men i nuläget finns bara tre ytterbackar i truppen.

– Jag tycker det räcker. Yotún och Pa Konate kan ju även spela på andra kanten, säger Daniel Andersson.

Men att Daniel Andersson är nöjd betyder inte att butiken är helt stängd.

– Man vet aldrig vad som händer. Vi jobbar ju hela tiden, det finns inget stopp i detta, säger sportchefen.

Sport City 27 januari 2015

Daniel Andersson – en allsvensk seriemördare?

Det kan vara läge att ringa 112. Allt mer talar för att Daniel Andersson är en seriemördare.

Malmö FF:s sportchef har radat upp tunga nyförvärv de senaste veckorna och flyttat fram positionerna ytterligare för sin klubb.

Just nu kan inget svenskt lag mönstra en startelva ens i närheten lika stark som MFF:s.

Kommer allsvenskan 2015 ens bli spännande?

Nej det här ska inte bli en distanslös text från Skåne.

När jag skriver ”stark” så menar jag ”på pappret stark”. Och det ska förstås spelas om det. Många nya spelare ska lära sig att passa ihop både på plan och i omklädningsrum.

En sällan friktionsfri process.

Stor namn kommer att hamna utanför laget. Yngre, egenproducerade, talanger kommer bli besvikna över knapp speltid.

Men ska vi snacka förutsättningar så sitter Malmö FF i en ypperlig sits.

Malmö FF landar Magnus Wolff Eikrem – innan det internationella transferfönstret stängts – i konkurrens med Bundesligaklubbar, Molde och den grekiska serieledaren PAOK.

Det vittnar om lyskraft och styrka.

För vi ska ha klart för oss vem Magnus Wolff Eikrem är.

Han dominerade norska ligan i Molde under två säsonger och vann två raka guld. Lugn och trygg med bollen gillar han att styra spelet.

Utvecklingen har hämmats under det senaste året i Cardiffs frysbox. Men råämnet finns där, och MFF har visat sig vara en bra klubb för omstart.

I Magnus Wolff Eikrem får MFF en spelfördelare man inte haft sedan Wilton Figueiredo och Labinot Harbuzi.

Simon Thern var tänkt att bli det, men lyckades aldrig över en längre period.

Spelar alltså Åge Hareide sina kort rätt kan MFF tillföra ytterligare en dimension till ett redan – med allsvenska mått – ganska överlägset offensivt spel. Det är faktiskt, när man tänker efter, anmärkningsvärt att MFF nått nuvarande position i svensk fotboll utan ett sådant centralt nav.

Nu väntar en enormt viktig försäsong för Åge Hareide. Han har fått vad han begärt – i alla fall offensivt, defensivt återstår fortfarande två-tre viktiga pjäser – och kan forma sitt manskap efter behag.

Att ta ut ett mittfält blir lika stimulerande som svårt för MFF-tränaren.

Magnus Wolff Eikrem konkurrerar med Oscar Lewicki och Enock Kofi Adu. På kanterna slåss Guillermo Molins, Tobias Sana och Simon Kroon. Och Jo Inge Berget? Fem man på mitten blir säkert ett av flera system MFF använder sig av i år.

Åge Hareides tankar lär visa sig den närmsta tiden. Får han gehör för dem kan Malmö FF bli ännu bättre 2015.

Och vi vet alla hur det gick ifjol.

Sport City 26 januari 2015

Hareide: Malmö FF mer varierat med Eikrem

Åge Hareide har fått som han vill – nu är Malmö FF:s offensiv klar.
–Det är fullt nu, Vi har väldigt bra täckning där, säger MFF-tränaren.

Åge Hareide har länge varit öppen med sitt intresse för Magnus Wolff Eikrem och med värvningen klar får MFF-tränaren nu sin offensiv dirigent på mittfält.

– Magnus är en boxöppnare, han kan slå hål på tajta försvar med sina passningar, säger Hareide.

Med så många offensiva krafter i laget berättar Åge Hareide att han kan växla mellan spelsystem under säsongen: 4-4-2, 4-5-1 och 3-5-2.

– Vi har möjlighet att spela med två centralt, tre centralt eller rakt med fyra på mitten. Vi kan variera efter motstånd och behov på ett helt annat sätt nu än i fjol. Då var vi tunnare och fick omskola Magnus Eriksson. Vi ska inte gå i den fällan igen, för det är på mitten spelarna främst blir slitna av matcherna. Se på Markus Halsti mot slutet av hösten, han var trött.

Magnus Wolff Eikrems kontrakt är på tre år. Han kommer närmast från walesiska Cardiff. Parterna bröt kontraktet strax innan jul.

– Åge behövde inte sälja in Malmö FF så mycket, säger han. Med säsongen de haft är det Skandinaviens största klubb för tillfället.

Magnus Wolff Eikrem är fostrad i Molde. Som 16-åring blev han ungdomsproffs i Manchester United. 2011 återvände han till Molde och vann två raka guld, innan Heerenveen blev nästa klubbadress.

För ett år sedan skrev han på för Cardiff, där speltiden blev knapp och parterna bestämde sig för att gå skilda vägar.

– Jag är en teknisk spelare, gillar att ha bollen vid fötterna och bidra med assist och mål.

Magnus Wolff Eikrem gör sitt första träningspass med MFF på onsdag. Då får han återse sin gamla lagkamrat från både Cardiff och Molde: Jo Inge Berget.

Magnus Wolff Eikrem berättar att han ser det som en utmaning att komma till en klubb där så många skickliga spelare nyligen lämnat.

– Det blir motiverande för oss som kommit att visa att vi är lika bra – eller kanske ännu bättre.

Sport City 23 januari 2015

Akira Corassani fightas för att överleva

Från Norra Fäladen i Lund till Upper West Side i New York tack vare en dokusåpa för MMA-fighters.
Akira Corassani går sitt livs match på ett fullsatt Tele 2 Arena på lördag.

Planen från början var att bli en framgångsrik fotbollspelare. Akira Corassani spelade i Lunds SK (ja, han känner den något yngre Behrang Safari som också fostrats i klubben) och kallades stor talang.

Men på lördag får han trots karriärbytet visa upp sig inför en fullsatt fotbollsarena. Akira Corassani möter Sam Sicilia i en förmatch till Alexander Gustafssons match mot Anthony Johnson på Tele 2 Arena i Stockholm.

– Det är farlig snubbe som har knockat många. Han har krut i nävarna, säger Akira Corassani om sin motståndare.

– Det gäller att dansa runt och undvika slag. Går man in i närkamp blir det som rysk roulette, träffar han rätt kan det vara över direkt.

Matchen är viktig för Akira Corassani. Efter två raka förluster riskerar han att bli av med sin UFC-status vid ytterligare ett nederlag.

– Jag presterar bäst med kniven mot strupen. Samtidigt behöver det inte vara så dramatiskt. Jag vet folk som förlorat fyra-fem matcher och ändå får chansen. Det handlar lika mycket om att bjuda på underhållning som att vinna.

Akira Corassani är uppvuxen på Norra Fäladen i Lund, men flyttade till Göteborg i tonåren. Efter att ha sett Claude van Damme på tv växte kampsportsintresset fram – och tog över.

Via karate och taekwondo hittade han som 22-åringen sin nisch i MMA. 2007 blev han proffs. Det verkliga lyftet kom dock inte förra 2011, då Akira Corassani var på träningsläger i New York.

– Jag skulle stanna i tre veckor, men har nu varit här i fyra år, säger han på telefon från sin nya hemstad.

Anledning var tv-dokusåpan ”The Ultimate Fighter”. Serien handlade om ett gäng MMA-spelare som gjorde om upp ett UFC-kontrakt.

– Som Big Brother fast man får slåss, säger Akira Corassani.

–Jag fick höra om en audition, gick dit och blev uttagen till programman.

Upplägget liknade ”Mästarnas mästare” – men med en något generösare budget än SVT:s succéserie.

– Vi bodde sexton snubbar i en villa värd arton miljoner dollar utan kontakt med omvärlden. Vi delades upp i två lag och varje vecka röstades två bort och fick mötas varandra i en utslagsmatch.

Akira Corassani åkte till slut ut i semifinal. men hade skött sig så bra att han tros det fick ett UFC-avtal. Dessutom blev han berömd på köpet, berättar han.

– Programmet hade två miljoner tittare. Jag blir faktiskt fortfarande igenkänd, folk stoppar mig på stan varje dag här.

Några planer på att flytta hem har Akira Corassani inte. Han tränar hos kampsportsprofilen Renzo Gracie i New York och ska tillsammans med sin skådespelande flickvän flytta in i en lägenhet på välansedda Upper West Side – ett av världens mest exklusiva områden.

– Det går bra nu… , säger han och skrattar medan Manhattans polissirener tjuter i bakgrunden.

Återstår att se om Akira Corassani är lika glad när han reser hem till New York igen efter lördagens fight i Stockholm.

Cityarkivet