När undantaget blir norm

”Allmänintresset”, sa utgivarna på Aftonbladet och Expressen och med ens var namn och bild på den mordmisstänkte 38-åringen ute i kvällspressen.

Märkligt att de två kvällstidningarna kom på detta på samma dag, kan man tycka. Hade man varit cyniskt lagd hade man kunnat tro att de av konkurrensskäl valde att gå ut med namn och bild, och inte av publicistiska skäl.

I min värld är det mycket enkelt: visar det sig att den häktade 38-åringen erkänner eller döms för de brott som han misstänks för är namnet självklart av allmänintresse. Brotten har satt en hel stad i skräck på ett exceptionellt sätt. Vem som utfört dem har allmänheten rätt att veta, liksom man har rätt att veta mer om gärningsmannens bakgrund och motiv.

Men i nuläget vet vi inte vem som är gärningsman. Vi vet att en man har häktats på sannolika skäl misstänkt för mord och mordförsök. Men sådant har skett förut utan att det har resulterat i fällande dom. Därför måste allmänintresset vägas mot integritetsaspekten och detta är mycket tydligt markerat i de pressetiska reglerna: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.”

Den här principen har ett egenvärde. Gör man ständigt avsteg från den med upprepade hänvisningar till exceptionella omständigheter, kommer den att bli verkningslös.

Hur ska man då tolka ett ord som ”allmänintresse”? Det anger inte de pressetiska reglerna specifikt. Men man bör använda ordet på ett ansvarigt sätt, så att det inte blir synonymt med ”vad folk är nyfikna på” eller, ännu värre, ”skvaller”. ”Allmän­intresse” handlar om det som medborgarna har rätt att veta, eller ”det som är av vikt och betydelse för medborgarna”, som formuleringen lyder i de pressetiska reglerna. Om den häktade 38-åringen skulle släppas och går fri från misstankar kan ingen påstå att hans namn är av ”vikt och betydelse för medborgarna”. Alltså är det i nuläget för tidigt att dra slutsatser om allmänintresset, och då måste försiktighetsprincipen gälla.

Det finns speciella lägen då jag som utgivare på grundval av allmänintresset namngett en person redan när endast brottsmisstanke föreligger. Sådana fall rör nästan uteslutande offentliga personer, som när Wiki­leaks grundare Julian Assange anhölls misstänkt för våldtäkt, eller när polismästare Göran Lindberg greps. Berättar man då inte vem det gäller, kan man inte ens berätta vad det gäller. Men detta är undantag. Och när undantag blir norm är vi illa ute.

I grund och botten handlar allt ut­givarskap om att visa ”en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften”. I dag, när uppgifter sprids på nätet allt mer okontrollerat, tror många att mediernas vägran att uppge namn och bild har med censur att göra. Andra menar att det är meningslöst att anonymisera.

Daniel Sandström

View Comments

Faran med att ha personlighet

2010 års valrörelse. Vad utmärker den?

Mitt bud: avsaknaden av profiler, av riktigt profilerade politiker som är karaktärer också när de inte har ett partiledarskap att hänga upp personligheten på.

Jag är inte ensam om den analysen. I veckan kunde man på radio höra Martin Ådahl, chef på tankesmedjan Fores, efterlysa fler passionerade politiker.

Hans exempel från årets valrörelse var en smula beklämmande: en debatt där Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin närmast tävlade om vem som kunde vara mest entonig och lågmäld och där de redovisade de egna politiska reformförslagen med en brist på inlevelse som närmast förde tankarna till någon som läser helgens inköpslista på Ica.

Kontrasten mot forna tiders politiker är slående. I den gångna veckan har Olof Palme åter dominerat den politiska debatten, trots att ett dramatiskt riksdagsval står för dörren. Det stora intresset för Henrik Berggrens utomordentliga Palme-biografi kan säkert till viss del bero på just bristen på riktigt karismatiska politiker i årets valrörelse.

Men Palme var långtifrån ensam i sin generation om att vara en karaktär: Bohman, Fälldin, CH Hermansson, Ahlmark (för att nämna några) hade alla passion och personlighet – oavsett vad man tyckte om deras politik så hade man en åsikt om dem. Det finns också mer närliggande exempel: Göran Persson, Alf Svensson, Carl Bildt, Gudrun Schyman lämnade (och lämnar än idag) få oberörda.

Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att Ohly, Eriksson, Hägglund, Björklund, Reinfeldt och Sahlin är tama i jämförelse. Det är ingen tillfällighet att radions satirprogram Public Service så ofta återvänder till karaktärer som just Persson, Schyman och Bildt. Dagens partiledare är helt enkelt för vaga för att bli framgångsrikt parodierade.

Man kan förstås ställa sig frågan vilken inverkan medierna har haft på denna utveckling. Det brukar heta att medierna drivit på den kraftiga personfixeringen i modern politik, och det är svårt att inte hålla med om det.

Men kanske har personfixeringen nu drivits så långt att dagens nedtonade politikergeneration faktiskt är en reaktion på den? Både Reinfeldt och Sahlin bryter tydligt mot företrädarna Persson och Bildt vad gäller framtoningen; i båda fallen verkar de hellre vilja framställa sig som moderna ledare inom näringsliv eller förvaltning, än som visionära politiker.

Valet 2006 var också i mycket ett personval, för eller emot Persson. Lärdomen av det valet blev därför att personlighet är lika mycket en belastning som en tillgång. Säkrast då att inte ha någon. Till och med den politiska klädkoden signalerar nu detta. Idag är det få politiker som ens bär slips: vardagligheten är norm.

På många sätt är det en tråkig utveckling. Passionerade politiker skapar också ett passionerat klimat för politiken. Men risken finns också att personfixeringen står i vägen för sakfrågorna.

När vi diskuterar Palme minns vi mindre vad han uträttade och mer hur hans personlighet och karisma delade nationen i två läger.

Och på lördagen steg Danmarks största politiska personlighet, Pia Kjærsgaard, in i den svenska valrörelsen, som stöd för SD. Kjærsgaard är just ett typexempel på en karriär där personfixeringen överskuggat en hårdgranskning av sakfrågorna.

I ljuset av en sådan utveckling föredrar jag dagens nedtonade svenska politikergeneration, alla dagar.

Daniel Sandström

View Comments

Några ord ytterligare om Assange och om SD:s film

Sommaren är en märklig tid på en tidning. Ibland händer mycket lite (kanske för lite) och så plötsligt sker något – ett krig, en katastrof, en skandal – som bryter mot ledighetens lunk och kanske till och med får mer långtgående konsekvenser.

Den här sommaren finns det några sådana skeenden som det finns anledning att dröja vid:  Littorin-affären och Assangegate, två historier som delvis rört om den offentliga spelplan som vi medier verkar på.

Vad som förenar dessa är att de båda har sitt ursprung i kvällstidningsavslöjanden som sedan spred sig till hela offentligheten, i fallet Assange till hela världen med hastigheten hos ett influensavirus. Gemensamt  är också att de innehöll uppgifter som var ytterst skadliga för de utpekade, och att ord står mot ord. Båda händelserna har också lett till en omfattande pressetisk debatt som är nyttig och viktig.

En intressant synpunkt i denna debatt kom från informationskonsult Staffan Dopping, som menade att medierna borde ha väntat med att publicera uppgifterna om att Assange hade anhållits. En del läsare har delat den uppfattningen, någon kallade till och med Sydsvenskan för skvallertidning för att vi publicerade. Det är en bisarr anklagelse, men den visar att diskussionen om varför vi publicerar bör pågå ständigt.

Jag är övertygad om att vi gjorde rätt som berättade om anklagelserna mot Assange. Det faktum att överåklagaren senare avskrev misstankarna om våldtäkt, och lät endast misstankarna om ofredande stå kvar, ändrar inte att det var rätt att publicera i första läget. Sydsvenskan fattar inte publiceringsbeslut utifrån ett ställningstagande i skuldfrågan, skuldfrågan är domstolens uppgift. Ändå är det en vanlig missuppfattning hos både debattörer och läsare, att publicering hänger på just skuldfrågan.

Att fatta publiceringsbeslut handlar om att avgöra vilken information som har allmänintresse vid själva publiceringsögonblicket. När det stod klart att Assange var anhållen, var det uppenbart att historien skulle få stora konsekvenser för Wikileaks. Att inte berätta om detta myndighetsagerande hade varit att förvägra våra läsare väsentlig information som de har rätt att känna till. Att inte berätta hade också gjort det omöjligt för oss att följa upp, debattera och kommentera en nyhet som snabbt blev en världshändelse.

Och att inte berätta om misstankar mot en Assange eller en Littorin, skulle till och med kunna underminera vår trovärdighet som nyhetsförmedlare. Om en offentlig person med mycket makt och stort inflytande – det må vara en minister, en profilerad aktivist, en högt uppsatt myndighetsperson eller en känd företagsledare – anhålls på grund av allvarliga brottmisstankar är det som regel av allmänintresse att berätta detta. Och läsarna måste kunna lita på att medierna ser till just deras intresse, och värnar deras rätt att få tillgång till korrekt och väsentlig information. Att makten kanske ogillar det är en annan sak.

En annan sak till: TV4 sade igår nej till att visa SD:s reklamfilm. Man hänvisade till att filmen skulle kunna bryta mot svensk lag, att den skulle kunna vara hets mot folkgrupp. Därför har SD nu anmält sin film till JK för att få reda på om filmen bryter mot lagen.

Här kan det vara på sin plats att påpeka att en film kan vara hetsande även om den inte är det i strikt juridisk mening. För min del är det uppenbart att SD:s film syftar till att just hetsa mot invandrare, oavsett vad juridiken säger.

Daniel Sandström

chefredaktör och ansvarig utgivare på Sydsvenskan

View Comments

Därför publicerar vi uppgifterna om Assange

”Assangestoryn är egentligen ganska okomplicerad – två namngivna åklagare bekräftar. Varför skriver då bara Expressen och SvD?”

Sådana twitterkommentarer kunde man läsa på lördagsförmiddagen efter att Expressen avslöjat att Wikileaks frontfigur Julian Assange anhållits i sin frånvaro i Sverige, misstänkt för våldtäkt och ofredande.

Jag tycker att man ska vara mycket försiktig med att kalla en namnpublicering för okomplicerad. Att namnge någon som är misstänkt för brott är i min värld alltid komplicerat: den namngivnes liv kommer i någon mening att förstöras av publiciteten, oavsett skuldfrågan och sanningshalten i anklagelserna.

Ändå väljer man som utgivare att gå ut med namn när allmänintresset kräver det, när uppgifterna är av sådan art eller magnitud att det är en medborgerlig rättighet att få tilgång till dem.

Julian Assange är en i allra högsta grad offentlig person. Att svenska myndigheter anhåller honom in absentia, misstänkt för våldtäkt, är uppgifter som har ett uppenbart allmänintresse, inte minst som händelsen lär påverka Wikileaks.

Wikileaks har på kort tid blivit en maktfaktor i den globala offentligheten, genom att publicera uppgifter om amerikanskt övervåld i Irak och genom att offentliggöra känsliga dokument om kriget i Afghanistan. En talesperson som sökt allmänhetens förtroende just i frågor som rör öppenhet, får räkna med att vi skriver också när uppgifterna är graverande.

Vi tar självfallet inte ställning i skuldfrågan. Det är också avgörande att den misstänkte får ge sin version av det hela, det stärker motiven för att publicera, och Julian Assange har nu bemött anklagelserna i ett mejl till dn.se:”Varför dessa anklagelser kommer är vid denna tidpunkt en intressant fråga. Jag har inte blivit kontaktad av polisen. Påståendena är falska”.

Nu väntar en tid av misstänkkliggöranden: Assanges anhängare kommer att misstänkliggöra dem som anklagat honom, och konspirationsteorierna kommer att avlösa varandra.

Wikileaks kommer i sin tur misstänkliggöras av en anklagelse som egentligen inte har med deras verksamhet att göra. Hur öppna kommer de själva att vara i detta läge? Och kommer allmänheten klara av att skilja på organisation och person?

Nej, den här storyn är allt annat än okomplicerad.

Daniel Sandström

chefredaktör och ansvarig utgivare på Sydsvenskan

View Comments

Därför publicerar Sydsvenskan uppgifterna

Från början såg det ganska enkelt ut. Mitt i Almedalsveckan avgick Sven-Otto Littorin med omedelbar verkan som arbetsmarknadsminister. Han hänvisade till privata skäl, tog upp mediernas granskning av hans vårdnadstvist, och sade att han ville skydda sina barn, som han då namngav. Därefter följde en debatt, präglad av viss självrannsakan, där medierna frågade sig om man verkligen hade skrivit så mycket om tvisten. Svaret var nej. Den som lyfte fram barnen i offentligenheten var ju Littorin själv, (som Medierna i P1 också visade i sin granskning idag).

Historien tog sedan en helt annan, betydligt mer komplicerad, vänding. Aftonbladet gick i torsdags ut och hävdade att skälet till att Littorin egentligen avgick var att han konfronterats av tidningen om uppgifter om ett brott. I det läget valde vi på Sydsvenskan att inte skriva om saken. Aftonbladets uppgifter var vaga, vi kunde inte ta ställning till påståendena. Moderaterna lade  locket på och hävdade att Littorin inte längre arbetade för dem. Littorin själv gick under jorden, och det enda som han lämnade efter sig var några kryptiska formuleringar på presskonferensen som bara spädde på spekulationerna kring varför han avgick.

Idag har Aftonbladet preciserat sina anklagelser, och låter en kvinna träda fram som hävdar att Littorin 2006 köpte sex av henne. I detta läge befinner man som utgivare i ett knivigt läge: å ena sidan kan vi inte granska uppgifterna själva, vi har bara Aftonbladets uppgifter att tillgå. Å andra sidan påverkar uppgifterna ofrånkomligen valrörelsen på en rad olika sätt. De har således stort allmänintresse. Inte minst väcks frågor om regeringens krishantering vid Littorins avgång och om dess transparens och trovärdighet. Det faktum att Fredrik Reinfeldt, och inte Littorin själv, idag på en blixtinkallad presskonferens kommenterade uppgifterna från Aftonbladet, visar att affären har politiska dimensioner. Enligt Reinfeldt nekar Littorin till anklagelserna. Men frågorna är fortfarande fler än svaren.

Det hade varit orimligt att inte berätta om anledningen till denna uppseendeväckande politiska krishantering på regeringsnivå. Det betyder inte att Sydsvenskan på något sätt tar ställning i skuldfrågan. Det är viktigt att framhålla.

Daniel Sandström chefredaktör och ansvarig utgivare

View Comments

De riktiga orden

”Bara de riktiga orden”, skrev Hjalmar Gullberg i en klassisk dikt. Jag tänker ofta på den formuleringen i arbetet med att göra tidning, om än i en annan mening än vad Gullberg menade.

Publicistiskt arbete handlar just om att finna de riktiga orden, att finna de ord som beskriver exakt vad som har hänt. När vi inom medierna misslyckas med att hitta de riktiga orden kan konsekvenserna bli allvarliga, både för enskilda individer och för samhällsklimatet i stort.

Ett exempel är det aktuella Landskronafallet som tidigt rubricerades som ”mordet i Landskrona” av flera medier, trots att den information som fanns var alltför knapphändig och osäker för att man skulle kunna etikettera händelsen så.

Trovärdiga medier undviker spekulativ journalistik, och skriver det man vet, inte vad andra tror sig veta. Spekulativ journalistik fördunklar istället för att klargöra och föder spekulationer i sin tur. De medier – däribland Dagens Nyheter – som valde att vinjettera incidenten i Landskrona som mord föregrep inte bara den rättsliga prövningen, de eldade sannolikt på den lynchmobb som exploderat på nätet i samband med misshandeln. Att fallet nu når rätten är förlösande, det är där som rättvisa ska skipas, det är så vi kan få reda på vad som hände.

Landskronafallet är en fruktansvärd tragedi. Men det ger också en tragisk bild av hur nätoffentligheten i Sverige snabbt kan kapas av mörka krafter som utnyttjar enskilda brott för politiska syften, för att skruva upp hatet mot människor som inte har sitt ursprung i Sverige.

I veckan inträffade ett trippelmord i Härnösand och en ung man har erkänt att han mördat sina halvsyskon och deras far. Mördaren är av allt att döma svensk, men ingen skulle hävda att hans brott har med hans ”svenskhet” att göra. Men i Landskronafallet blev den misstänktes ursprung snabbt ett bevis på invandrares förmenta brottslighet, trots att polisen tidigt förnekade att incidenten alls hade med detta att göra. Idag vet vi av åtalet att det var ord som ”gubbjävel” och ”snorunge” som utlöste bråket på parkeringsplatsen.

Den nätrasism och det hat som flödat mot invandrare efter misshandeln i Landskrona märker också tidningarna av. När Sydsvenskan rapporterar om fallet får vi räkna med att utstå grova påhopp från ”svenskar”, som av någon anledning förknippar svenskhet med att vara hatisk, hotfull och intolerant.

Detta hat syns också i nätkommentarerna, som stundtals kapats av grupper vars enda agenda är att hetsa mot människor som inte är som de själva. Vi har därför skärpt reglerna för kommentarer på vår sajt, vilket tyvärr inte helt lyckats stoppa trakasserierna av invandrare, kvinnor, eller det som för dagen står i hatets målsökare. Vi får fundera på ytterligare åtgärder.

En del menar att vi därmed begränsar yttrandefriheten. Men hatets mobb vill inte ha yttrandefrihet, de vill ha yttrandeanarki, ett laglöst nätland där utsatta kan bli föremål för vilka verbala trakasserier som helst utan att någon reagerar.

Med verklig yttrandefrihet följer också ett ansvar.
Med den medborgerliga rättigheten att uttrycka det man vill kommer också skyldigheten att göra det på ett sätt som inte trakasserar eller sprider hat.
Vi har alla ett ansvar för att finna de riktiga orden.

Daniel Sandström
Chefredaktör och ansvarig utgivare

View Comments

Scener ur ett politiskt äktenskap

Torsdagens valförlust satte punkt för epoken New Labour i brittisk politik, en period präglad av det plågsamma men fruktbara politiska äktenskapet mellan Tony Blair och Gordon Brown. Daniel Sandström läser en utmärkt bok som berättar om New Labours uppgång och fall.

Året är 1994. Labour har precis förlorat sin omtyckte partiledare John Smith efter en hjärtinfarkt. De två rivaler som är manade att ta över möts på restaurangen Granita i centrala London.

Den ene är seriositeten förkroppsligad; han har en doktorsgrad i historia och kan allt som är värt att veta om Labour och det politiska livet. Den andre är hans raka motsats; han är så ideologiskt vag att han knappt räknas som Labour, men han äger en kuslig förmåga att gjuta liv i de mest klichéfyllda repliker som om han faktiskt trodde på dem. Framför allt verkar väljarna tro på honom.

De forna vännerna står i begrepp att träffa en avgörande överenskommelse som ska komma att överskugga allt annat i deras symbiotiska relation. Efter decennier av opposition har Labour öppet mål sedan Tories gjort sig omöjliga efter en rad skandaler.

Men vem ska leda? Den seriöse går till slut med på att bli finansminister i en kommande Labourregering och avstår därmed från att ta strid med sin populäre rival om partiledarposten. Den populäre lovar i sin tur den blivande finansministern oinskränkt styre och sedan därtill partiledarposten om partiet skulle vinna en andra mandatperiod.

Berättelsen om hur Gordon Brown och Tony Blair gjorde upp om makten i Labour, och därmed skapade ett av den moderna politikens mest kraftfulla radarpar, är numera en modern legend, på en och samma gång en politisk Fausthistoria och ett slags kärleksberättelse. Den har skildrats i en rad olika böcker och filmer, men kanske aldrig så skickligt som i Observer-journalisten Andrew Rawnsleys uppmärksammade bok ”The End of the Party”, som skakade om den brittiska valrörelsen med sina avslöjanden om de kaotiska intrigerna inom Labour.

Det är den bästa politiska litteratur som jag läst på år och dag. Och då är ändå konkurrensen hård, det har varit en bra vår för den som är intresserad av politisk journalistik i bokform. I Sverige har Sydsvenskanreportern Niklas Orrenius bok om Sverige­demokraterna och Torbjörn Nilssons ”De omänskliga” väckt en slumrande genre till liv. Från USA imponerar vårens stora bästsäljare ”Game change”, en initierad skildring av presidentvalskampanjen 2008 signerad Mark Halperin och John Heilemann, liksom David Remnicks färska och med rätta hyllade biografi om Barack Obama, ”The Bridge”.

Vad som förenar dessa böcker är berättandet, övertygelsen om att den politiska journalistiken kräver dramatisering, gestaltning och scener för att leva. Här skildras politiken mindre som en sakpolitisk dragkamp och mer som en mänsklig kamp; som ett ofta omänskligt spel som människor spelar för att få makt, inflytande, erkännande och bekräftelse. Det personliga är politiskt skulle man kunna säga, om än i en annan mening än i devisens klassiska innebörd.

Den politiska journalistikens nyvaknade intresse för politikens mänskliga dimensioner har förstås paralleller inom det politiska livet självt. Politik har alltid varit personfixerat, men i modern politik har det blivit än mer avgörande att hitta politiker vars personliga berättelse kan bekräfta den politiska berättelsen, som förenar identitet och budskap.
Det mest klockrena exemplet är förstås Barack Obama, vars brokiga bakgrund och personliga berättelse också fungerade som metafor för hans ambition att överbrygga de klyftor som präglat det moderna USA.

Tony Blair kom att personifiera sitt politiska budskap på ett liknande sätt. En förklaring till den ideologiskt hemlöse Blairs framgång var att han lyckades göra sina brister till en fördel, hans avsaknad av traditionella Labourvärderingar gjorde honom till en trovärdig predikare av nationell enhet, en politiker för alla. Så kunde han omedelbart presentera Labour som hela nationens parti, ”the people’s party”, efter valvinsten 1997, ett grepp som Fredrik Reinfeldt påpassligt lånade efter sin seger i det svenska valet 2006.

När Tony Blair och Gordon Brown gjorde upp om makten i Labour den där dagen 1994 var det alltså inte bara en kamp om vilken inriktning Labours politik skulle ta, utan i lika hög grad ett erkännande om att ideologin måste stå tillbaka för den säljbara berättelsen. Avgörandet fälldes när Peter Mandelson, som kan ses som New Labours Brian Epstein i förhållande till Browns och Blairs Lennon–McCart­ney, bytte från att stödja Brown till Blair med motiveringen: ”Vi behövde någon som kunde sälja biljetter”. Efter fyra raka valförluster var det ett argument som hade viss kraft inom Labour.

Och som Blair sålde biljetter. Framför allt förpackade han New Labour som en vinnarmaskin med siktet inställt på mittenväljare som inte skulle skrämmas av partiets forna socialism. Det egentliga budskap som Blair sålde in var inte ideologiskt utan pragmatiskt; i stället för att distansera sig från Thatchers politik, valde Blair att låna delar av hennes ekonomiska politik och kombinera den med ett patos för social rättvisa, skola och vård.

Till denna berättelse ska man lägga Blairs sceniska begåvning, hans förmåga att vid rätt ögonblick säga exakt det som nationen behövde höra – som när han efter prinssessan Dianas död gjorde sig till språkrör för folket. Den begåvningen gav honom segern i tre val i rad.

Men det var också denna begåvning, eller snarare övertron på den, som till slut fällde Tony Blair, poängterar Andrew Rawnsley. Än idag är det en gåta varför Tony Blair valde att följa George­ W Bush in i Irak, hur han utan säkra argument kunde trotsa sin egen regering, sitt parti och opinionen i landet för att driva igenom invasionen 2003, därtill i knät på en politiker som representerade allt som Labour traditionellt bekämpat.

Blair lade all kraft på att sälja in invasionen till tvivlarna, övertygad om att hans övertalningsförmåga skulle göra jobbet. I det avseendet blev han sin talangs fånge, mer fokuserad på förpackningen av budskapet än på sakfrågan om varför invasionen var nödvändig. Och frågan är om inte Blairs beslut att följa USA var styrt av en annan berättelse, den om USA:s och Englands ”special relationship”, en myt så stark att Blair följde den in i en politisk återvändsgränd.

Det var också i detta trängda läge som Blair fick allt svårare att stå emot Gordon Browns vildsinta krav på att få ta över partiet. Det avtal som slöts på Granita 1994 innehöll ett löfte om att Brown en dag skulle ta över, men inte en tidsplan om när. Brown kom att skörda stora framgångar som Englands mest långlivade finansminister, men det hjälpte föga att stävja hans dåliga humör.

I tio år trånade Brown avundsjukt efter 10 Downing Street från grannhuset. Ja, han gjorde förresten mer än trånade. Rawnsley berättar om det ena mediala kuppförsöket efter det andra, om raseriutbrott och eviga svekgräl mellan Brown och Blair. Det är häpnadsväckande scener ur ett politiskt äktenskap.

Vid det laget kunde Blair deklarera att han förlorat ambitionen att söka popularitet för popularitetens skull. Men då var redan populariteten förlorad.
Fast inte helt. När Blair aviserade sin avgång 2007 erkände David Cameron att han måste vara ”en av få britter som fortfarande tycker att Blair är en briljant politiker”.

Den meningen säger en hel del om politikens ironier. Tony Blair kom till makten genom att lägga sig så nära Thatcher som det bara gick och ändå vara Labour. I torsdags förlorade partiet valet till en konservativ Blairkopia.
Slutsatsen av Camerons valframgång blir också samma som när Blair vann 1997. Då var det Blair som vann valet, snarare än Labour. I torsdags vann Cameron, snarare än Tories.
Det politiska har aldrig varit så personligt som nu. Det är ett av New Labours viktigaste bidrag till den moderna politiken. Det blev också deras fall.

Daniel Sandström

Andrew Rawnsley

The End of the Party

Viking

View Comments

”Anorektisk filmöversikt”

View Comments

Lite kaxigare, mycket roligare

Under arbetet med att ta fram nya sydsvenskan.se har vi enbart tänkt på möjligheter. Det har resulterat i ganska stora förändringar.

Utseendet är en sak, men det matchas också med ett nytt sätt att arbeta på redaktionen.

Vi lägger mer krut än någonsin tidigare på händelsenyheter, rörligt material och läsarmedverkan.

Innehållet från den tryckta tidningen kommer även framöver att finnas sökbart på sajten, men först efter att tidningen kommit ut. Det är inte samma sak som att sajten någonsin kan ersätta tidningen. Skillnaden är att respektive produkt anpassas efter sina förutsättningar.

Sydsvenskan.se är inte världens mittpunkt, vi förstår att vi ingår i ett större sammanhang. Det är därför vi också twittrar, bloggar och facebookar. En stor del av vår trafik kommer från sökmotorer och sociala medier.

Våra digitala kanaler och vår digitala närvaro kompletterar den tryckta tidningen. Vår ambition är att Sydsvenskan ska vara tillgänglig och relevant oavsett var du som läsare befinner dig och vilka behov du har.

Alldeles, alldeles snart får du lära känna nya sydsvenskan.se. En sajt med självförtroende och spring i benen.

View Comments

Vad är en redaktör?

Är en redaktör en profil, en sida eller kanske en grupp? Sådana frågor kan fylla en interaktivitetsredaktörs vardag. Det handlar om hur en verklig roll passar in i Facebooks varianter på konton. De senaste veckorna har denna fråga fått fart på diskussionen om hur anställda på Sydsvenskan ska bete sig på Facebook, ännu en gång.

Kan en person som vill använda Facebook uteslutande i sin yrkesroll som redaktör vara en personlig profil eller riskerar man att lura dem man möter på Facebook att man är där som privatperson? Och kan det rent av vara så att man bryter mot Facebooks regler om att ett företag ska representeras av sidor? Kanske kan man få dåligt Facebookrykte om man tänjer på gränserna?

Nyhetsföretag som inte vill missa den fantastiska kanal till läsare som Facebook är har på olika sätt försökt att föra över strukturerna från en redaktion till de roller som Facebook erbjuder.

Det finns exempel på redaktioner som skapat en Facebookprofil för en påhittad person som representerar företaget. Sydsvenskan skulle kunna låta postryttaren vara vår karaktär på Facebook och låta honom berätta om sådant som tidningen vill sprida och svara personer som kontaktar oss. Det skulle säkert passa utmärkt för viss typ av kommunikation, men förr eller senare lär vi hamna i en situation som bli svår.

Några redaktioner har skapat grupper, oftast för speciella satsningar. De flesta nyhetsföretag har sidor, åtminstone för den övergripande representationen av företaget.

Det fall som aktualiserade diskussionen här var Maria Werner som är ensam redaktör för Inpå livet. Hennes yrkesperson är starkt kopplad till det arbete hon gör. Efter en del grubblande föreslog jag att hon skulle skapa en profil och tydligt berätta att hon är på Facebook som redaktör – för att testa idéer, samla personer som på olika sätt är engagerade i arbetet med Inpå livet och kommunicera med läsare. Hade redaktionen bestått av flera personer hade jag troligen resonerat annorlunda. Men Inpå livet är inget företag och inte ett varumärke. Det handlar inte heller i första hand om en diskussion som en Facebookgrupp är anpassad för. Nej, profil fick det bli.

Taggar: Facebook
View Comments