Hästbloggen 17 januari 2017

”Det är bättre att hålla käften och bli tagen för en idiot, än att öppna den och undanröja alla tvivel.”

”Det är bättre att hålla käften och bli tagen för en idiot, än att öppna den och undanröja alla tvivel.”

Bloggen fick lära sig de raderna av en gammal chef och jag kom att tänka på dem när jag läste alla kommentarer på sociala medier – och diverse skrikiga analyser – efter Peder Fredricsons seger i Jerringprisomröstningen.

Peder Fredricson vann ett OS–silver, han var snubblande nära ett guld och jag följde den dramatiska upplösningen framför TV:n under seneftermiddagen den där dagen i Rio. Men framförallt är Peder Fredricson en idol för alla som gillar hästsport i Sverige. Och det är en hel del eftersom ridsporten är landets näst största idrott (och de har stöd i omröstningen både från trav– och galoppfolk). Det är att grovt underskatta deras engagemang och vilja att rösta genom att kalla det kampanj”.

Sanningen är att Peder Fredricson är deras idol. De ser honom på Friends, de kan stå med honom i glasskön i Falsterbo eller heja på honom i Göteborg. Han är en idrottare de kan identifiera sig med och givetvis röstar de på honom. Ridsportfolket anser att det inte finns något större än Peder Fredricsons silver (i deras värld är nog Rolf–Göran Bengtssons seger i Global Champions Tour det näst största som hände 2016).

Den okunnighet som nu flödar på sociala medier gör mig beklämd, ännu värre är det att läsa de analyser som diverse proffstyckare vräker ur sig.

Herrgud.

Bor de under en sten?

Kliv ut ur bubblan, lämna den grovt överskattade fotbollsallsvenskan och se verkligheten. Det här resultatet var inte bara en seger för Peder Fredricson, det var också en käftsmäll på en alltmer enkelspårig journalistik.

Om Peder Fredricson var min kandidat?

Nej, men det är en helt annan sak.