Publicerad den 16 maj 2012 klockan 09:53 av Håkan Engström
Avdelningen Skivor du inte trodde du skulle få höra: Joe Jackson tolkar Duke Ellington, med gästspel av ?estlove från The Roots, Iggy Pop och Steve Vai. Lägg till mer utpräglade jazznamn som Regina Carter och Christian McBride, och du har kanske en aning om hur Joe Jacksons ”The Duke” låter.
Albumet ges ut i juli. Jag har snabblyssnat, det är en ”blandad kompott” som vi sa när jag och Duke var unga. Iggy är faktiskt rätt cool i ”It Don’t Mean A Thing (If It Ain’t Got That Swing)”, ?uestlove har onekligen that swing, och Joe Jackson är ju bland mycket annat en riktig Dr Jazz — han mest bara klädde ut sig när han agerade new waveartist i slutet av 70-talet.
Men Steve Vais dåliga smak har verkligen smittat av sig på samtliga inblandade i låten ”Isfahan” som dessvärre inleder albumet.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 15 maj 2012 klockan 09:03 av Håkan Engström
När ni väl står där på Mejeriet för att se Van Hagar nästa månad lär ni rätt raskt bli varse att den nyblonderade vokalisten inte är Sammy Hagar. Lite smink och scenkostymer kan visserligen göra underverk, men inbilla er inte att Nina Persson ska kunna matcha den pösmunkiga stöddowicz utstyrd i vikingahjälm av plast som frontade Van Halen på Roskildefestivalen 1995.
Men utan det visuella kan det bli knepigare. Här är en lista med tio låtar. Fem av dem görs av ”Van Hagar”, fem av Van Hagar. Se om ni kan identifiera vad som är vad!
Ledtråd: låtar om Ingmar Bergman skrivs sällan av Jönköpingsband.
Spotify: Van Hagar
Det finns 7 Kommentarer »
Publicerad den 14 maj 2012 klockan 15:30 av Håkan Engström
Har ni tänkt åka till Hultsfred enkom för att se The Cardigans? Då kanske ni ska tänka om, och istället satsa på att snabbt fixa biljett till Mejeriet. Där inleder bandet sin comebackturné med en klubbspelning redan 6 juni, om än under falskt namn: Van Hagar. Biljetterna släpps imorgon.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 14 maj 2012 klockan 10:14 av Håkan Engström
R&B-basisten Donald ”Duck” Dunn dog i sömnen natten till igår. Det skedde i Tokyo, dit han rest för några konserter tillsammans med gitarristen Steve Cropper.
Tillsammans med Cropper, trummisen Al Jackson och organisten Booker T Jones utgjorde han bandet Booker T & The MG:s som var husband på Stax Records i Memphis under 1960-talet. Där backade de artister som Otis Redding, Wilson Pickett, Eddie Floyd och Sam & Dave på deras största hits. Kvartetten var ett rasöverskridande kompband; två av musikerna var vita, två svarta.
Duck Dunn ingick även i The Blues Brothers Band och har under åren spelat på inspelningar med Mavis Staples, Bob Dylan, Albert King, Freddie King, Muddy Waters, Delanie & Bonnie, Rod Stewart, Tom Petty, The Manhattan Transfer, Eric Clapton, Ray Charles, Joan Baez och John Fogerty. Han och bandet turnerade med Neil Young på 1990-talet.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 10 maj 2012 klockan 12:43 av Håkan Engström
I Got You On Tape är ett bra band som i sina bästa stunder låter som en övertygande dansk bearbetning av amerikanska The National. Vi får väl anta att de har en del influenser gemensamma, Joy Division om inte annat. Jag är väldigt förtjust i låten ”Church of the Real”, titelspåret på deras senaste album.
Köpenhamnsbandet är ett av de nya namn som offentliggjorts för den nu fulltecknade Öresundsfestivalen, då ett tjog danska och lika många svenska akter under två kvällar och nätter trängs på scenerna på KB, Babel och Moriska Paviljongen i Malmö. Datumen är 25-26 maj. Showtime, som det heter på danska, är kl 19. Det håller på till småtimmarna, det vill säga kl 03.
Hela programmet finner ni här. Håll utkik efter hålltider och andra detaljer.
Klara för festivalen är också Kellermensch, Esbjergs svar på Imperiet, och folkpopbandet Hymns From Nineveh som med lite god vilja kan kallas ett danskt Loney Dear, liksom grimeartisten är nästan-stjärnan Lucy Love som gör exakt den typen av musik som jag inte står ut med. Ta det som en rekommendation eller varning. Men det finns något teatralt över hennes framträdanden som är lite fängslande. Min förra kollega Karin Arbsjö gjorde en bra intervju med Lucy Love för tre år sedan.
Fler band? Shiny Darkly är vad de heter, ett Sisters of Mercy för nymörka tider. Penny Police är ett lågmäld, lovande popband som leds av låtskrivaren Marie Fjeldstad.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 10 maj 2012 klockan 10:51 av Håkan Engström
Tre band står på scen när livebandsklubben Kick-Start i kväll avslutar vårsäsongen på Babel i Malmö. Det rör sig om Turn Off Your Television, Pestens Tid och Jangletones — som denna kväll får förstärkning av Heleneholms systerskapskör.
Klubben återkommer efter sommaren, alldeles i början av september.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 9 maj 2012 klockan 00:33 av Håkan Engström
Jo, det var ju den där som inte hette Paul Simon. Yo-Yo Ma. I morse kände jag till ytterst lite om honom, men har under dagen lärt mig åtskilligt.
Främst att han spelat alldeles förträfflig musik i genrer som har föga med klassisk europeisk konst- och konserthusmusik att göra. Senaste albumet är ett samarbete med mandolinvirtusosen Chris Thile — känd från Nickel Creek och framför allt mitt favoritband Punch Brothers — och två andra musiker som bland annat förknippas med ”progressive bluegrass”: Stuart Duncan och Edgar Meyer. Hela albumet, ”The Goat Rodeo Sessions”, är väldigt fint och en sort nyckel till ytterligare förståelse av den kammarmusik/bluegrass/pop/jazz som Punch Brothers ägnar sig åt.
Men han har också gjort fina Piazzollatolkningar och tacklat Cole Porter.
Och så upptäckte jag, genom att studera de mikroskopiska skivkonvoluten på Spotify, att det ju faktiskt var Yo-Yo Mas Bach-cellosviter jag lånade på Biblioteket ett par gånger för ett par decennier sedan — vilket kostade på, eftersom jag hade lättare för att låna skivor än att lämna tillbaka dem i tid.
Gissa vad? Jag har satt samman en Spotifylista. Försökt undvika att göra pytt-i-panna, men ändå ge en mångskiftande bild av den här musikern som kommit så långt sedan The Beatles sjöng om hur ”Yo-Yo was a Ma who thought he was a loner, but he knew it couldn’t last”.
Spotify, 27 spår, två timmar: Yo-Yo Ma
Det finns 2 Kommentarer »
Publicerad den 8 maj 2012 klockan 11:26 av Håkan Engström
Paul Simons upptagande i kretsen som fått Polarpriset är en god anledning att häva ur sig en del uttjatade fakta om mannen (Ja, han hade en duo med någon som hette Art. Ja, han har rest världen runt och spelat gitarr), men det är en minst lika god anledning att lyfta fram några av de mindre kända bland de alldeles strålande låtar han skrivit och spelat in.
Under 1960-talet? Visst. Under 1970-talet? Ännu hellre. Som äldre man i folkpensionärsålder? Absolut. Hans bägge senaste album hör faktiskt till hans bättre. Om dem har jag tidigare skrivit här och här.
Med stor omsorg och ännu större entusiasm har jag plockat fram 54 favoriter, samtliga studioinspelningar. De sträcker sig från 2011 till 1964 — jag körde kronologisk ordning, men baklänges.
Spotify: Paul Simon
Skriv en kommentar »
Publicerad den 8 maj 2012 klockan 08:50 av Håkan Engström
Inom en halvtimme ska det vara offentligt vem som får årets Polarpris. Det är stört omöjligt att gissa – numera. För några år sedan var uppgiften lättare, eftersom människorna som valde pristagare tycktes ha bestämt sig för att vinnaren skulle vara en mätt och nöjd veteran med koll på harmoniläran men med sina bästa år bakom sig.
Men någonting hände år 2010, då plötsligt poppriset gick till Björk: ganska ung, fortfarande med förmågan och viljan att tänka fria tankar och inte minst med ett starkt intresse för teknologiska innovationer.
År 2011 gick priset å andra sidan till Patti Smith, som är udda i sammanhanget såtillvida att hon egentligen inte alls är en musikant. Hon är en konstnär och poet som liksom bara råkat hamna i ett musikaliskt sammanhang.
Polarpriset har blivit mer oförutsägbart — inte enbart den ”klassiska” hälften av priset, det som omväxlande kan gå till Estland och Kronoskvartetten — utan också popsidan. Men vi kan väl tänka oss att det inte blir Kate Bush (eftersom Björk fick det alltför nyligen) och inte heller till sångpoeten Leonard Cohen (eftersom Patti Smith fick det nyss).
Jag brukar hävda att både Paul Simon och David Bowie måste ha erbjudits priset för länge sedan, men att de av imageskäl eller slöhet eller ointresse tackat nej. Paul Simon är den borne pristagaren: gammal i gamet, men fortfarande nyfiken; musikaliskt sökande och innovativ, ändå med en räcka melodiösa låtar av allsångskaraktär i sin katalog.
En del av detta kan sägas även om David Bowie. Vad som talar för Simon är att han i högsta grad är aktiv och relevant, till skillnad från Bowie som dragit sig tillbaka.
Men kanske kan man ge priset till Bowies gamle sidekick Brian Eno? Kan var dags, det är några år sedan Moog fick priset.
Eller så tänker man ungt och ger priset till producenten Danger Mouse. Eller hans senaste samarbetspartner Norah Jones (hon kommer att få det, men jag tror det dröjer tio år).
Eller så tänker man gammalt och traditionellt ger priset till Carole King, Aretha Franklin, Brian Wilson (han verkar vara vid ovanligt sunda vätskor) eller till den störste bland dem alla: Randy Newman.
FACIT
Det blev Paul Simon. Och Yo-Yo Ma, cellisten. En nyhetstext här, Polar Music Prizes hemsida här.
Simon? År 2007 skrev jag om varför han var den enda rimliga prismottagaren i popklassen. Argumenten är gamla, men inte helt ålderstigna.
Det finns 2 Kommentarer »
Publicerad den 7 maj 2012 klockan 16:51 av Håkan Engström
Brinsley Schwarz är gitarristen som växte till sig i Nick Lowes sällskap. Som tonåringar bildade de popbandet Kippington Lodge, som så småningom utvecklades till bandet som fick heta Brinsley Schwarz och som var ett samtida engelskt svar på The Band.
När bandet 1975 lade av och Nick Lowe bisarrt nog blev en av punkens arkitekter gick Brinsley Schwarz — gitarristen, inte bandet — den rakare vägen in i The Rumour som i många år var Graham Parkers band.
Och vad har det med oss att göra?
Jo, nu kommer han hit. Brinsley Schwarz. Gitarristen alltså, inte bandet. Han har anslutit sig till comebackversionen av Ducks Deluxe, ett annat 70-talsband som trotsade tidens progtendenser och därmed kom att få status som vägröjare för punken. Bandet leds egentligen av Sean Tyla och Martin Belmont. Den senare ingick även han i The Rumour (och spelade med Lowe under mitten av 80-talet).
Giget blir på Folk å rock i Malmö den 31 juli, då klubben Shake Some Action hyser in sig. Samma klubb arrangerar redan 24 maj en konsert med Billy Bremner Band på samma ställe. Bremner, som ingick i Rockpile jämte den där Lowe, stod på samma scen förra året.
Bara för att det går, och det gick fort, satte jag ihop en Spotifylista med tio B S-låtar: Brinsley Schwarz
Skriv en kommentar »
