Publicerad den 9 februari 2012 klockan 20:48 av Håkan Engström
På cat walken: en medelålders man i burrigt hår, klädd i en denimblå kaftan med trädsymboler och en mellanblå blixt som hade väckt moderskänslorna hos vilken textilslöjdslärare som helst.
Di Leva är redo för Melodifestivalen. På lördag får vi se om förhållandet är ömsesidigt.
Hans låt hör till startfältets bästa denna andra deltävling (fast min favorit är Andreas Lundstedts ganska moderna popdiscolåt), som traditionen trogen är bra mycket svagare än tävlingen som utgjorde säsongsstarten.
Di Leva är inte lika väl koreograferad och tillfixad som några av konkurrenterna, och det är helt i sin ordning. Han sjunger ju faktiskt en låt om att våga vara som man är. Han sjunger om blommor som ler, om stjärnor som ser och om en önskan att krig blir till fred, och det ser ju alldeles förfärligt ut i en löpande text. Men Di Leva har ett avväpnande sätt att framföra sin låt och sitt budskap. Man tror på honom, på innerligheten i hans ärende.
Låten är inte märkvärdig. Den ligger ganska så nära mittfilen av Di Levas repertoar, vilket känns ganska skönt; en utflippad naivistisk och storblommig Di Levalåt hade lätt blivit löjlig. (Men visst finns blommorna i bildspelet bredvid honom på scenen; det ser ut som en vaxduk från 1974). Nu kliver han istället in och blir en sorts förnuftets sansade röst i en tävling där själva utgångsläget är den uppskruvade hysterin. Han sjunger sin låt, han sjunger den väl.
Det är bra driv i refrängen, och sedan kommer en intensiv liten ordlös svans på åtta takter (var det väl) där han verkligen sjunger ut. Tyvärr händer inte så hemskt mycket därefter, allt går mer eller mindre i bara i repris. Di Leva hade behövt en minut till, utrymme för ett litet språng åt sidan: ett stick, ett instrumentalparti (i en show med singback? Jag vet, det hade blivit löjligt), en liten skruv, en vadsomhelst.
Låten påminner mig lite grann om ”Bell of Hope” av Diesel Park West. Det är inte särskilt likt, det handlar mest om de rytmiska markeringarna i bandets verser och i Di Levas refräng. Detta är en helt okej låt, men långt ifrån det bästa från albumet ifråga. Så är det: ingen av dem står på sin topp här, men ingen gör heller bort sig.
Diesel Park West – Bell Of Hope
Skriv en kommentar »
Publicerad den 9 februari 2012 klockan 16:50 av Håkan Engström
David Lindgren gör en inte alls dum housedänga som låter som något låtskrivarna fiskat upp ur barnpoolen vid David Guettas hotell på Ibiza. ”Shout It Out” är titeln. Och varför inte.
David who?
Lindgren, that’s who.
Ja, jag vet. Det säger er inget. Och om ni visste vem han var skulle ni inte ta ett enda av mina ord på allvar.
David Lindgren är en prydlig ung man som jobbar på bank. Men han har en hemlighet. Varje dag vid 12.30 lämnar han kontoret för att gå på klubb där han förvandlas till ett lunchbreakdance-fenomen. Hans show är en dagtida sorts motsvarighet till den nattklubbsfantasi som Danny Saucedo tävlade med ifjor.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 9 februari 2012 klockan 15:45 av Håkan Engström
”I natt ska marken skälva/När jag ska bli din älva” hör inte till de mest subtila sexinviter som har hörts i P3. Bakom låten fanns Sarek, samma schlagerfolkgrupp som 2003 tävlade med ”Genom eld och vatten”.
I år går vattnet igen, även om gruppen är en annan. Sareks Stina Engelbrecht, hennes make Jens och två andra låtskrivare med meriter från Markoolios och Anna Bergendahls sfär ligger bakom ”Stormande hav” som framförs av Timoteij – 2010 års etnobidrag. Jag är inte säker på att det handlar om sex nu igen, man kan lika gärna läsa in en story om en vikingaräd i västerled till den gamla dygölen som så småningom fick namnet Dub Linn.
Så mycket till dub går inte att urskilja, däremot är en av sångerskorna utrustad med en tin whistle — ett obligatoriskt inslag i irländsk folkmusik, tydligen också en del av rekvisitan på det där skeppet.
Men jag vet inte. Jag blir inte klok på framträdandet. De fyra i Timoteij ser mer ut som sjöjungfrur än sjöbusar. Eller sirener, men de låter sannerligen inte som några sirener. När de sjunger att ”vi kommer aldrig högre än så här”, tidigt i låten, uppfattar jag alltsammans som en metakommenter till själva framförandet.
Nej, trots notbladets inskrivna tonartshöjning kommer de faktiskt inte högre.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 9 februari 2012 klockan 13:32 av Håkan Engström
De stora livsfrågorna är tillbaka i Melodifestivalen. Och varför inte, ifall det fortfarande går att filmatisera Marianne Fredriksson-romaner så kan man väl också äntra en schlagerscen och sjunga om ”en tro/att detta liv får ha en bro”.
För orden står Sonja Aldén, som med blicken stadigt i såväl kameran som mot evighetens strand faktiskt— tro det om du vill — står på en liten hängbro. Den finns, alltså. ”Tiden är inne/när livet blir till ett minne” sjunger hon i den lite väl många gånger upprepade refrängen.
Är det en ballad? Ja, det är en ballad. Är den pampig? Ja, den är pampig. Har Bobby Ljunggren varit med och skrivit den? Äh, nu lägger vi ner den här leken – självklart har Bobby Ljunggren varit med och skrivit den.
Men den skönt dödsromantiska texten är Sonja Aldéns. Hon framför den draperad i en tunn klänning, hon rör sig som en älva, hon bär låten som en riktig sångerska ska, och hon står pall även när stråkarna väller fram i det vulkanutbrott av svulstig romantik som är partiet efter den andra refrängen.
Jag är imponerad, inte minst av att hon lyckas hålla sig för skratt.
Men bär det? Till Globen, alltså? Det fanns en tid då Melodifestivalen levde av den här typen av Pling Forsman-lyrik. Men på senare år har publiken varit mindre mottaglig. Varken Shirley Clamps inställsamma ”Med hjärtat fullt av ljus” (det rimmade på grus) eller Susanne Alfvengrens ”Du är älskad där du går” blev några hits — bägge kom sist i sin deltävling när de tävlade för tre år sedan.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 9 februari 2012 klockan 11:33 av Håkan Engström
Flickornas Ulrik Munther, Innerlighetens uttolkare, Kungsbackas David Gray, Munsspelsstativets gängliga hänganordning — kärt barn har många namn. Nyss avslutade han sina repetitioner i Scandinavium, där han på lördag ställs mot sju konkurrenter.
Ulrik Munther ser ut och låter ungefär som han brukar, vilket brukar vara en god idé för nykläckta idoler som är älskade just för vad de är. Vi som varit med ett tag kan sitta och fnissa åt att han uppträder i vad som ser ut som de kläder som Allan Edwall lämnade kvar i SVT:s kostymförråd efter att de sista avsnitten av ”Emil i Lönneberga” färdigställts. Det blir lite äkthets-maskerad. Men det är inte för oss han klär upp/ner sig. Den enkla framtoningen, det rustika munspelet och den ärliga uppsynen finns där för att de utgör en så tydlig kontrast till det glassiga och ögonbrynsplockade vi är vana vid att se på en popscen. Han är inte nödvändigtvis mindre ytlig än andra, låt säga Timoteij, men har är något annat och han uttrycker det med signaler som är lätta att begripa.
Låten? En lillgammal romantisk reflektion kring kärlekslivet, som ju är som ett slagfält — i alla fall när romantikerna står för agendan. ”We’re soldier, we’re soldiers, and soldiers bleed” sjunger han med stort allvar och hyfsat stadig stämma. Det kommer antagligen att bära hela vägen till Globen.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 7 februari 2012 klockan 20:15 av Håkan Engström
I anslutning till morgondagens recension av Amnesty Internationals Dylanhyllning — 73 låtar, flertalet nyinspelade — utlovar jag en Spotifylista med 40 andra Dylancovers.
Kan jag inte alls räkna? Jodå, men jag är bättre på att addera än på att ta bort. Så här är 50:
Spotify: Bob Dylan-covers
Skriv en kommentar »
Publicerad den 7 februari 2012 klockan 09:00 av Håkan Engström
På en av Jerry Lee Lewis orättvist bortglömda LP-plattor, från 1979, finns en låt som heter ”Rita Mae”. Det har helt gått mig förbi att låten skrevs av Bob Dylan, som faktiskt gav ut den på en singelbaksida 1976 — framsidan var den liveversion av ”Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again” som också finns på LP:n ”Hard Rain”. Dylan spelade in den under ”Desire”-sessionerna, men låten ratades för albumet. Ett par år senare hamnade den i alla fall på ett officiellt utgivet album: en samlingstrippel avsedd för den japanska och australiska marknaden.
Han spelade den live under Rolling Thunder Revue 1976, lyssna här.
Sedan spelade Eric Clapton in den, för den tämligen livlösa plattan ”Another Ticket”.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 6 februari 2012 klockan 11:32 av Håkan Engström
Alltfler artister ställer sig på scen för att återskapa ”klassiska” album, låt för låt, oftast från bandets kommersiella höjdpunkt – som tenderar att ligga rätt långt tillbaka i tiden.
Tomas Ledin? Han är djärvare än så. Den 14 mars äntrar han tillsammans med sitt nuvarande band scenen på Södra Teatern i Stockholm för att spela samtliga låtar från ”Restless Mind”.
Restless vad? Detta är alltså Ledins första LP, inspelad när han var 19. Jag känner ingen som har hört den, men här finns musiken:
Tomas Ledin – Restless Mind
Skriv en kommentar »
Publicerad den 4 februari 2012 klockan 21:27 av Håkan Engström
Loreen gick direkt till finalen i Globen. Som hon skulle. Med sig tar hon hon Dead By April. Vad ska man säga? Hut gick hem. Det gjorde även metal.
Thorsten Flinck klarar sig till Andra chansen. Detsamma gäller Sean Banan, vilket torde upplevas som en besvikelse — han har varit favorittippad hos åtskilliga kommentatorer.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 4 februari 2012 klockan 21:03 av Håkan Engström
Afro-Dite gick vidare. Thorsten Flinck. Sean Banan. Loreen. Och Dead By April.
Hyfsat väntat. För egen del trodde jag att Marie Serneholt skulle ta Afro-Dites plats.
Till skillnad från förr om åren får de fem som är kvar behålla sina poäng, räkneverken nollställs inte.
Skriv en kommentar »
