Publicerad den 8 februari 2010 klockan 15:30 av Håkan Engström
För tio år sedan fanns inget bättre sätt att låta sig överraskas av bra lokala band än att ta sig till Kick-start, en klubb för ambitiösa gräsrotsband som först hyrde in sig på Estrad på Kalendegatan, sedan på Inkonst (i Debasers nuvarande lokaler).
Grindvakt under dessa år – 1997-2002 – var Peter Briggs, det var han som bokade band och såg till att klassen var hög även om inte stjärnstatusen var det (men en gång lyckades han få Mark Kozelek från Red House Painters att spela där).
Flera av banden, eller åtminstone musikerna, gick det väldigt bra för lite senare. The Ark? Jodå, de spelade där. Jenny Wilson? Jodå, hennes First Floor Power likaså. Liksom The Sounds, The Moonbabies, Johan Duncansson (sedermera i Radio Dept), Helena Josefsson, David & The Citizens, Magnus Tingseks band Great 78.
Även nu är det Briggs som håller i trådarna. Han samarbetar med Banco de la Musica – spelstället vid Stortorget där Kick-start hyser in sig varje torsdag med start 18 februari – men också med Studiefrämjandet som placerar ett av sina band på Kick-start varje vecka. Vid varje tillfälle delar tre band på kvällen.
Första kvällen blir det Apa State Mental, The Jangletones och Pixie Carnation på scen.
De närmaste veckorna toppas programmet av Small Flowers Crack Concrete, Sandy Mouche och MFMB.
Klubbens betydelse när det begav sig speglas nog av vilka som gått med på att agera DJ. Martin och Leari från The Ark tar första kvällen, Ola och Carina från Moonbabies den andra, Magnus från Cardigans tar tredje, Per Sunding från Eggstone den fjärde.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 6 februari 2010 klockan 19:40 av Håkan Engström
Andreas Ekström bevakar resten av Melodifestivalen i år, gå till hans MF-blogg – en ovärderlig kompis i tv-soffan när du inte är säker på att du såg och hörde det du just såg och hörde.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 4 februari 2010 klockan 18:54 av Håkan Engström
Salem al Fakir är sist ut. En riktig showstopper är det inte, killen är lite väl tillbakadragen för att göra det jobbet. Men det är en rätt grann låt, en harmoniskt oförlöst poplåt med 80-talsvibbar som han framför vid flygeln. Lite grann som Tears For Fears (Fibes oh Fibes, kanske?), eller en andra andningens Gilbert O’Sullivan. Mainstream på ett vis som mainstream inte låtit på rätt länge.
Trivsamt för alla inblandade, kan man väl sammanfatta. Hoppas ni trivs med sådant.
Det finns 4 Kommentarer »
Publicerad den 4 februari 2010 klockan 18:37 av Håkan Engström
Hiphopen i Melodifestivalen har nästan undantagslöst varit ett dåligt skämt. Men killen som kallar sig Frispråkarn (ett dåligt skämt) är helt ok, där han framför neonskylten med texten Hotell Singel strosar omkring likt en stolt skrytsingel med sex flirtiga dansare i släptåg.
Årets hiphopkalkon låter nog vänta på sig. Håll tummarna för att ”Hippare Hoppare” håller vad titeln lovar.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 4 februari 2010 klockan 17:40 av Håkan Engström
Årets Sanna Nielsen är Jessica Andersson, som sjunger en pampig Dille Diedricson-ballad med sakrala vibbar (introt påminner om både ”Adams julsång” och ”Ave Maria”).
Versen är enkel men rätt snygg, en serie spridda femtonsfraser som Anderssonskan sjunger med gråtmilt counrydarr och tjocka s. Men refrängens explosion är rätt obefogad – alltså, det är inte Titanic som sjunker, detta är bara vanlig banal hjärtsmärta.
Det finns något med refrängen som påminner mig om det förra seklets mest patetiskt självömkande låt, Robin Gibbs ”I Started A Joke”. Men ”I Did It For Love” är rätt mycket mer konventionell än så.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 4 februari 2010 klockan 17:21 av Håkan Engström
För 24 år sedan såg jag Freddie Mercury sjunga Ricky Nelsons ”Hello Mary Lou”. Det var inte i ögonblick som detta som hans storhet uppenbarades.
Nyss såg jag, nästan, skådespelaren Anders Ekborg sjunga Elvis Presleys ”It’s Now Or Never” – eller ”O Sole Mio”, som den hette i original. Inte heller detta är, får vi hoppas, ett karriäravgörande ögonblick.
Nu är inte Anders Ekborgs tävlingsbidrag ”The Saviour” en total rip-off, långt därifrån. Men refrängens inledningsfras, orden ”Il salvatore” är identisk med den italienska klassikern. Det är givetvis fullt avsiktligt; det är inte Melodifestivalens melodi att försöka dölja eller låta sig generas av de billiga tricken.
Den bombastiska musikalrocken i ”The Saviour” låter som något Mercury hade kunnat frestas att spela med i, men i god tid ändå valt att hålla sig ifrån – Mercury kunde gotta sig i dålig smak, men han gjorde det alltid med humor. Någon sådan märker jag inte av här. Ändå måste jag säga att Ekborg gör ett bra jobb, både som sångare och som aktör – han lyckas med sitt märkvärdigt nonchalanta framförande förmedla ett slags mystik (nej, jag är inte ironisk) som ett renodlat Stålmannen-framförande, av den typ vi hade fått med Tommy Körberg på scen, inte hade kunnat skänka oss.
Scenshowen och texten placerar låten någonstans mellan Gudfadern och Jesus Christ Superstar. Jag vet inte vad det betyder, men att jag överhuvudtaget funderar på vad det kan betyda får vi betrakta som en framgång för låtskrivarna och artisten.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 4 februari 2010 klockan 16:12 av Håkan Engström
HD och jag åt lunch på en av stans pizzerior. Namnet är det vanliga (Mamma Mia), men inredningen är desto mer udda. Eller inte nödvändigtvis udda för Övik, men udda i de flesta andra sammanhang.
I den här stan har man tagit för bruk att glasa in allt, och så ställer man ut det för att påminna om viktiga tilldragelser. Har Dave Edmunds och Billy Bremner spelat i stan? Jamendåså, då ramar vi in en signerad affisch och hänger den i lobbyn på hotellet.
Pizzarestaurangen har mängder av tillplattade hockeytröjor i stora ramar, inte bara signerade exemplar av tröjor som bygdens söner burit utan också exotica som det danska hockeylandslagets tröjor. Men mer än så: i ett slags vitrinskåp finns en kostym som Tom Jones bar 1991. I ett annat finns en senapsgul kostym som Rod Stewart bar i LA 1990 (ett maskinskrivet intyg berättar att Rod lovat att signera när han kommer till Ö-vik). Bakom glas finns också en Pretenders-set list, signerad av Chrissie Hynde – från en cancergala i Övik, liksom den av Bonnie Raitt signerade postern.
Glas. Glas är inte vad man tänker på när Anders Ekborg nu repeterar ”The Saviour”. Snarare far tankarna iväg till den cistern som står bakom arenan och bär varumärket Cementa.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 4 februari 2010 klockan 13:59 av Håkan Engström
Pain of Salvation … detta måste vara det mest oglamourösa i Melodifestivalens historia sedan Jan-Eric Karlzon 1987 sjöng en låt som hette ”Flyktingen”. Eller kanske rentav sedan Kenta tävlade.
Sångaren i bandet, som brukade vara ett ”progressivt metalband”, framför en svårmodig sång – i princip ensam till Fender Rhodes-komp. Efter ett tag sveper en mellotron in, men resten av bandet står eller sitter blickstilla i skuggorna utan att röra sina instrument. Gitarristen står knöböjd med sin Gibson, likt ett skogsrå med rastaflätor.
Musiken? Den tar slut innan den riktigt hinner börja. Den låter som ett intro i en lång episk låt av Marillion.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 4 februari 2010 klockan 13:27 av Håkan Engström
Arrangörerna har uppenbarligen gått in för att visa exakt hur bred Melodifestivalen kan vara: hur bred som helst.
Vi är inne på det fjärde bidraget, Pain of Salvation, som jag bara hört en gång. Men eftersom jag inte begripit VAD det är jag hört måste jag be om att få återkomma.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 4 februari 2010 klockan 13:01 av Håkan Engström
Linda Pritchard levererar en maniskt dansant och rosafluffig 80-talsbakelse, som ogenerat lånar från temat till ”Beverly Hills Cop”. Själv låter hon som en osnuten Shakira på Sunset Strip.
Skriv en kommentar »
© Sydsvenskan.se