Engström 7 februari 2017

Favoritspår med Wayne Shorter och Sting

Vad ska man lyssna då med de här Polarpristagarna?

En smaksak!

Här har jag samlat tio favoritinspelningar. Wayne Shorters kommer förstås i flera fall från Miles Davis plattor, men jag har bara valt låtar som Shorter skrivit.

Stings karriär är jag bara periodvis vän med, men att hitta tio låtar som jag gillar var inget problem – från The Police fram till senaste albumet (som jag, till skillnad från min Stingfanatiska kollega Andreas Ekström uppskattar).

Engström 6 februari 2017

Vem får Polarpriset?

Ifall jag var med i gruppen som valde ut polarprismottagarna hade jag sovit dåligt dessa dagar.

Under det 2016 då det tycktes som rekordmånga värdiga mottagare gick bort – David Bowie, Prince, George Martin och poeten Leonard Cohen var väl de mest uppenbara – såg gruppen till att ordentligt fira Max Martin.

Ett olycksfall i arbetet? Inte nödvändigtvis. De som delar ut pengar ur Stikkan Andersons Musikprisfond har genom åren fått mycket kritik för att de premierat musiker som sannolikt har sin storhetsperiod långt bakom sig och nu är trötta. Inte minst gäller den den hälft av mottagarna som kommer från ”populärmusiken”.

De senaste åren har stiftelsen verkat mer up to date. År 2016 tog de steget fullt ut och gav hälften av prispengarna åt någon som förhoppningsvis har sina bästa stunder som musikmakare framför sig.

Så det blev Max Martin och inte Prince.

I år, då? Imorgon bitti (tisdag) avslöjas vem som får prispengarna i år. Det finns massor av namn att välja, och jag tänker inte i första hand på Thomas G:son.

Vad sägs om Brian Wilson? Jag vill inte framstå som cynisk och hårdhudad och antyda att han kanske inte är med oss 2018. Snälla, missförstå inte. Men ändå: ska det ske så är det väl nu eller mycket snart?

Fler namn: Wayne Shorter. Stephen Stills. Don Henley (hans låtskrivarpolare gick bort i fjor). Chrissie Hynde (hennes soloalbum hette ”Stockholm”, det borde väl betala sig på något sätt?). Donald Fagen. John Scofield. Wynton Marsalis. Ray Davies. Costello. Todd.

… och så blev det många mansnamn igen. Fleetwood Mac har två kvinnor, men man kan väl knappast rycka loss Stevie Nicks och ge priset till henne ensam? Och man kan ännu mindre ge priset till de sex personer som finns på bilden här ovan och som under några år utgjorde Fleetwood Mac. Att tänka bort Lindsey Buckingham, som saknas på bilden, är förstås helt fel. Men det är lika fel att tänka bort Peter Green. Men om man tar med Peter Green får man väl ta med alla överlevande FM-medlemmar, inklusive Billy Burnette och Jeremy Spencer.

Det skulle se ut.

Ja, jag är villrådig. Jag tror bestämt att det vettigaste är att ge prispengarna till Estland, Lettland & Litauen. Jag tror att slantarna från 1992 börjar ta slut.

Engström 2 februari 2017

”Hold on”: deltävlingen är räddad

Till slut kom den: en låt man vill höra igen.

Nano Omar – känd, lite grann i alla fall, under sitt artistnamn Nano – avslutar lördagens artistkavalkad. Låten heter ”Hold on” och är en återhållen men ändå laddad sak som väl bäst benämns housegospel.

Det börjar så sparsmakat och omedelbart gripande att jag hinner tänka både Nina Simone och Dylans ”Blind Willie McTell” innan jag sansar mig. Men detta är verkligen bra.

Refrängen blir lite trumfnattig, men inte på något ängsligt eller jobbigt vis. Gospelkören – fem pers – intensifierar sin insats.

Låten är så omedelbart gripande, och skrapad från ovidkommande distraktioner, att jag blir förvånad när det visar sig finnas tid kvar för ett stick. Det vanliga i den här världen är att låtarna inte hinner utvecklas, eftersom det finns en treminutersgräns i vägen. Sticket är inte dramatiskt annorlunda, men tempot dubbleras och kören tar i ytterligare. Och så rullar ett housepiano in och ger musiken lite dansstuns.

Omar? Han kommer från Botkyrka, fast närmast från Södertälje ändå, och singeldeputerade 2015. ”Lion” låter så här. Fast den nya är bättre.

Engström 2 februari 2017

Vilda nätter i Skövde

”Wild child”? Har inte Ace Wilder inte redan gjort en låt som heter så?

Frågan är fel ställd. Vi tar om.

”Wild child”? Heter inte alla Ace Wilders låtar ”Wild child”?

Framme vid tredje tävlingen låter Ace Wilder väldigt mycket som en favorit i repris, men skillnaderna är nog så viktiga. Detta är ett på alla vis enklare framträdande – hon framför låten dansande på scenen, i sällskap med fyra andra dansare – vilket efter förra årets snygga koreografi och scenografiskt lösning känns lite platt. Men 2016 års bidrag ansågs kanske överarbetat?

Musiken är också enklare. Efter en stirrig vers, där hon ibland fraserar skrämmande likt Johnny Rotten, hoppar hon rätt in i en bollhavs-refräng som är svensktoppsmässig på det där gammaldags viset.

Jag är helt konfunderad, fram till att jag upptäcker att Thomas G:son och Peter Boström skrivit låten tillsammans med henne. Refrängen bär G:sons signum hela vägen.

Engström 2 februari 2017

Perrelli har vuxit upp

Vuxenlivet är inte alltid så festligt.

Det är ingen ny insikt eller banbrytande observation. Men nu har den fått ett soundtrack. Det heter ”Mitt liv” och är Charlotte Perrellis nya Melodifestivallåt.

Jag gillade verkligen Perrellis förra bidrag i den här tävlingen. Året var 2012, den 38-åriga forna schlagerdrottningen framförde en låt som bekymmersamt nog hette ”The girl” och … floppade.

Idag är hon helt uppenbart a woman, och som sådan framför hon till eget gitarrkomp (och en växande tsunami av stråkar) en stentråkig ballad med självbiografiska inslag. Hon har gått och blivit en singer-songwriter, som lägger kraft bakom varje ord.

Och då menar jag varje ord. Varje bokstav, rentav. Hon låter enormt påträngande, vilket kanske är ett måste eftersom låten som sådan är så undflyende.

Engström 2 februari 2017

Nä Vet Du Vad

Om Hitler sägs ibland att han åtminstone gav oss Autobahn och Volkswagen.

Som om det skulle ursäkta någonting.

På lördag rullas en VW-bubbla in i Melodifestivalsbubblan. I den skrikigt orange bilen tar de fyra stekare som kallar sig De Vet Du plats.

Det här är alltså det skojiga numret. Det är inte över förrän startmotorn krånglat, några tjejer i schackrutigt viftat med målflaggor och hela goa gänget stått i och utanför kupén och gungat hela kärran.

Musiken? Den gungar också en del, men mest rycker det om den. Bandets sångare har en maskins uppfattning om sväng; han sjunger med den där ryckigheten hos ett programmerat housepiano … coolt kanske när det verkligen görs med maskiner, men bara ohyggligt tafatt när det kommer ur någons strupe.

Jag önskar att jag kunde bli lite mer upprörd över det här bidragets uselhet, det hade gett en roligare och mer engagerad text, men detta är bara … tomt.

Engström 2 februari 2017

Nah, det här håller inte

Dinah Nah hade helt rätt för sig, när hon för två år sedan tävlade i Melodifestivalen. Titeln sade allt: ”Make me (la la la)”.

Fem stavelser, som sammanfattade allt.

En haiku har sjutton.

Jag tror inte jag behöver säga mer än så.

I år har hon nästan lika många låtskrivare i ryggen som hon hade stavelser i den där kärnfulla titeln. De heter Jimmy Jansson, Thomas G:son och Dr Alban. Vad säger ni, blir det bara tre? Märkligt. De känns som så många fler. Och låten känns som precis den där typen av konstruktion som faller ut när jobbet fallit mellan stolarna.

Jag kommer att tänka på Elvis, och en kommentar han yttrade ögonblicket innan han klev upp på scenen för sin första show i Las Vegas 1969: If the songs don’t go over, we can do a medley of the costumes.

Det går att överföra på den här hurtiga låten som inte har så mycket att greppa i: Ifall låten inte håller måttet kan vi alltid grå ett skojigt peruknummer.

Dinah Nah framför den här skvalpande upptempolåten tillsammans med sex dansare i paljettförsedda kortklänningar som ser ut som något som blev över från Disney Channel On Ice. Och allihop har hårsvall som ser ut som något de hastigt ryckt från en perukstock i logen.

Det är fart & fläkt, och det är fullständigt meningslöst alltsammans.

Engström 2 februari 2017

Amare ha’re … men vad?

Pugh Rogefeldt var med i Melodifestivalen en gång.

Jag säger godnatt, bara. Då kommer min nattmara, sjöng han i refrängen.

Det var en konstig sak att komma i Melodifestivalen och snacka om.

Amare? Det är betydligt mindre okonventionellt. Amare e de där vi på svenska kallar kärlek. Det är också titeln på bidrag nr 2, som Rottnes egen Adrijana framför. Den har i förväg beskrivits som en hiphoplåt, vilket fortfarande är lite udda – men bara lite – i den här festivalen.

Men ”Amare” är sensationell – aldrig förr har en hiphoplåt i festivalen haft så här lite hiphop. Man måste söka efter den.

Fast efter ett tag söker verkligen den här halvtempo-låten en. Den är effektiv på ett lite avvaktande vis.

Adrijana Krasniqi har skrivit låten själv, tillsammans med Martin Tjärnberg som jobbat mycket med Silvana Imam. Ta det som en ledtråd – det är i dessa trakter låten rör sig.

Det är också ett framträdande som andas mer självförtroende än man har rätt att begära av en 19-årig doldis. Hon är rätt cool, tar inte i för mycket men har ändå kommando. Ljusshowen, scendekoren och de båda dansarna med ballerina-dress gör också sitt till för att man inte ska hinna få tråkigt.

Engström 2 februari 2017

Boris René rensar fältet

Ett litet steg för r&b-historien, men ett stort steg för Boris René: när den avhoppade fotbollsspelaren från Degerfors åter träder in i Melodifestivalen har han moderniserat hela sitt uttryck och blivit varm i kläderna. Om han 2016 (låten ”Put your love on me”) mest tonade fram som en charmig nybörjare – lite lite grann som soulmusikens Mats Wilander – så ger han i år ett sant rutinerat intryck.

Och musiken, utan att vara revolutionär, är lite modernare. Mindre av 60-talspastisch, och det stoff man syr nostalgiska Motownshower av, lite mer som Bruno Mars.

I think I’ve seen my future sjunger han följdriktigt i låtens allra första rad. Han har för sin inre syn antagligen redan sett månaden mars, då finalen äger rum i Friends arena.

Och jag? Jag undviker att ordvitsa med det i sammanhanget kända begreppet Dead by April. Detta är klart bäst i år! (Ja, det är första bidraget i första deltävlingen, och jag har inte hört en ton av de andra låtarna, men förstör nu inte en bra story.)

Mer? Ja, låten. Den har skrivits av män som knåpade ihop Martin Stenmarcks ”Las Vegas”. Den heter ”Her kiss”, och i slutet av refrängen påminner den verkligen lite grann om Princelåten ”Kiss”.  I wanna get her kiss, sjunger han. Det är nog allt. Till skillnad från Prince då, som utöver en rejäl puss ville ha lite extra time. Som vi alla vet är ”extra time” schlagersvenska för Andra chansen. Dit vill ingen.


Jodå, jag är på plats i Göteborg. följer repetitionerna och bloggar så snart det finns något intressant att rapportera om – ibland snarare än så.

http://blogg.sydsvenskan.se/engstrom/category/melodifestivalen/

Engström 30 januari 2017

En Mercedes genom gatunätet i Hades

Alla vet vad en 12 bar blues är. Eller?

Aaron Lee Tasjan tvingar oss att lära om. Den här 30-åringen från Nashville ställer begreppen på ända och välter möjligen en eller annan barpall i låten ”12 bar blues” från höstens solodebut.

How many roads must a man walk down/To find an affordable bar in the city of Los Angeles? sjunger han i det tolvstegsprogram till barrunda som är den där låten. Titelfrasen rimmar på too many bars to choose.

Den där låten är en ragtime och egentligen inte representativ för albumet ”Silver tears”, men det är ingen annan heller. Musiken kan vi väl lite lagom svepande kalla ”americana” eller ”folk rock”, men för varje gång som jag tycker mig höra en ung Rodney Crowell drar musiken iväg och låter som John Prine, The Byrds eller en Bob Dylan som står och suckar över Nashvilles siluett.

Och ”Little movies” hade kunnat passera för en av de där låtarna som Harry Nilsson spelade in medan han ännu hade änglarösten i behåll och samtliga beatlars fullständiga uppmärksamhet.

Han är kanske ingen stor poet, men är mäktig fyndiga formuleringar som lyfter låtarna ännu ett litet snäpp. She was dropping the Mercedes through the streets of Hades kan vara den bästa bilmetafor jag hört sedan Don Henley fick syn på The Mercedes bends.

Denna onsdag spelar Nashvillemusikern på Folk å rock i Malmö.

Arkiv