Från scen på KB igår kväll berättade Rodney Crowell om sitt första möte med sin blivande svärfar Johnny Cash – 1978, i Johnnys och June Carters stora hus på Jamaica. Under flighten hade den unge mannen druckit sig kaxig, självbelåten och arrogant med Bloody Marys – och var väl lite för uppblåst för Johnnys smak.

Så han tog emot Rodney med orden:

”Son, I don’t know you enough to miss you if you leave”.

Paul McCartney, Moby, Sheryl Crow, Eddie Vedder och Donovan ”Mellow Yellow” Leich tänker hjälpa Twin Peaks-regissören David Lynch att förändra världen. De ställer upp i en konsert i New York 4 april, för att samla pengar till Lynchs Transcendental Meditation Benefit.

Syftet är att ”teach one million children the Transcendental Meditation technique—and change the world overnight”.

De tänker alltså i ett svep förvandla en miljon ungar till mini-Maharishis.

Det får mig att tänka på den här Monty Python-sketchen, Man Turns Into Scotsman, där utomjordiska marshmallows i sin kamp för världsherravälde förvandlar vanliga människor till skottar.

Anna Ternheim gör en duett med Thåström, på titelspåret till den senares nästa album ”Kärlek är för dom”. Albumet kommer 13 mars, men just duetten ges ut i mitten av februari.

Utöver Anna Ternheim medverkar hela det band som ikväll spelar under namnet Ossler på Babel i Malmö.

En del låtar försvinner från musikspelaren Spotify från och med nästa vecka, av upphovsrättsliga skäl. Hur många det rör sig om återstår att se. Antalet beror också på i vilket land du som lyssnare befinner sig; kontrakten ser olika ut på olika marknader.

”Some of the music that has been delivered to us had been delivered by mistake”, står det bland annat på Spotifys blogg. (Texten som helhet här).

Det där är en fantastisk formulering och sandlådeursäkt. ”Spaden slog Lisa, men av misstag fanns min hand i andra änden av spaden”.

�

Kom just från Debaser och en på det stora hela lyckad ”En afton med Bruce Springsteen”.

Simon Ohlsson var modigast. Kleerup var fegast. Överlag var tjejerna bäst. Och Jill Johnson, den hemliga gästen, var grabbigast.

(Hemligast var Stephen Simmonds; han blev inte ens presenterad som en hemlig gäst, han var bara där – som Kleerups sidekick och bättre hälft).

Låtvalet var överraskande piggt; vi slapp ”Born In the USA”, fast inte ”Dancing In the Dark”. Så här:

1. Candy’s Room (kören); 2. Brilliant Disguise (Lowood); 3. I’m On Fire (Kleerup/Simmonds); 4. Glory Days (Annika Norlin); 5. Dream Baby Dream – en Suicidecover, som Springsteen spelade på världsturnén 1995 (Simon Ohlsson); 6. No Surrender (Jill Johnson); 7. The Ghost of Tom Joad (Eagle-Eye Cherry); 8. Downbound Train (Lowood); 9. Because the Night (Simmonds, med Kleerup som taskig hårdrockstrummis); 10. Secret Garden (Simon Ohlsson); 11. Atlantic City (Eagle-Eye); 12. Dancin’ In the Dark (Annika Norlin); 13. Born To Run (Jill Johnson).

Förfilmen, ”Wings For Wheels – The Making of Born to Run”, av Thom Zimny, visade sig vara en rätt meningslös ryggdunkardokumentär, av den typen där alla inblandade mytologiserar Rockhjälten, men inte har så mycket att säga. När eftertexterna rullade visade sig mycket riktigt Springsteens manager Jon Landau vara exekutiv producent.

Mest utflippat var nog att få höra hur Clarence Clemons ägnat sexton timmar åt att spela solot i ”Jungleland”. Han hade satt det not för not, enligt bossens anvisningar. Vad filmen inte berättar är hur mycket studiotid man tjänat in om man ringt upp Michael Brecker och bett honom spela något eget. En kvalificerad gissning är femton timmar och tre kvart.

Mest utflippat på scen var Annika Norlins försök att kopiera videon till ”Dancing In the Dark”. Med glimten i ögat, men till vad nytta? Det är något skumt med den här första MTV-generationen, som aldrig släpper sin barndoms rockvideos utan ägnar resten av livet åt att försöka få till en riktig George Michael-jul.

Första avsnittet av Kristian Luuks och Per Sinding-Larsens SVT-direktsända ”Popcirkus” lider mot sitt slut. Det är direkt trevligt. Men det är inte överdrivet mycket direkt.

Till skillnad från förlagor som Måndagsbörsen är de direktsända inslagen varvade med förinspelade, hårt nerklippta intervjuer och andra inslag. Det sabbar lite av livekänslan, men det finns en gräns för hur mycket livekänsla man vill ha. På det här viset blir tempot högre och programmet informationstätare. Nästan bara till det bättre.

En annan reflektion:

År 2009 förväntas alla som tittar på prime time pop-tv i svensk public service behärska engelska. Att sitta och referera vad amerikaner säger i direktsändning är inte aktuellt, inte ens – vilket kanske är lite tveksamt – att lägga textremsa på vad Noel Gallagher säger i en bandad intervju. 

Att Steve Earle har en son som fått namnet Justin Townes – efter hjälten Townes van Zandt – kan inte förvåna någon.

Mer förvånande är hur denne Earle jr gör en tolkning av The Replacements ”Can’t Hardly Wait” på sitt kommande album (släpps 3 mars, några veckor efter Justin Townes Earles spelning på Babel i Malmö 10 feb).

En livetagning finns här. En tolkning av samma låt, från fjorårsdebutanten Tyler Ramsey, här.

Men allt ni behöver är originalet. 

Näst efter hämtpizza finns inget som kan få mig att känna mig så mätt som tidningsskriverier om Bruce Springsteen. Jo, det skulle vara Springsteen själv i så fall. (For the record: jag gillar Springsteen, det har jag gjort sedan våren 1981).

Han är sönderspelad och han är sönderskriven. Därför välkomnar jag varje försök att utifrån en ny infallsvinkel närma sig fenomenet. Det ska bli intressant att höra vad exempelvis Annika Norlin kan tillföra när hon i kväll tolkar les Boss på Debaser i Malmö. (Förköp slut, men 75 biljetter släpps i kassan).

I den mest läsvärda recension jag hittat av nya albumet, i Svenska Dagbladet, intar Andres Lokko en annan ståndpunkt. Han menar tvärtom att man ska låta bli att jiddra med honom; man ska låta the Boss vara bossen. Lokko går hårt åt producenten Brendan O’Brien: ”För första gången i Springsteens karriär tillåts O’Brien strö små, små korn av kitsch över musiken.”

Lokko har rätt i sin kritik, men tar i lite för mycket för att få fram sin poäng (Springsteens karriär är i själva verket kantad av kitsch, från ”Thunder Road” och framåt).

Produktionen på nya plattan är bitvis rätt hemsk, och får Springsteen att emellanåt låta som en oinspirerad Tom Petty i händerna på Jeff Lynne (titelspåret och ”Life Itself”). Den osannolika ”Queen of the Super Market” – som får en del att referera till Roy Orbison – får mig att tänka på Meat Loaf. Särskilt efter att körsångerskan tränger sig fram vid 2:59.

I en intressant sågning i Washington Post låter J Freedom du Lac sig bländas av popglansen, men ger sig på ytligheten i de slappa texterna. Om ”Surprise Surprise” skriver han:

 ”It sounds like the best Traveling Wilburys song you’ve never heard, only with strings and, unfortunately, the sort of lyrics that Bob Dylan, George Harrison, Tom Petty et al., might have laughed out of the room.”

För en helt igenom gillande och välskriven recension, se BBC på webben.

Alla – även belackarna – verkar gilla den episka ”Outlaw Pete”. Är det bara jag som hör att den där frasen som utgör nästan hela den åtta minuter långa låten är lyft från Kiss hemska discodänga ”I Was Made For Loving You”? Antagligen inte – 45 sekunder in i låten börjar någon bakom Bruce till och med do-do-do-di-di:a den där frasen, som en blinkning till Paul Stanleys originaldo-do-do:ande.

Nej, ta bort. Jag ser fram emot kvällen på Debaser istället. Kanske något som matchar Heather Novas genusbändande livecover av I‘m On Fire?  

TILLÄGG:

En läsare gör mig uppmärksam på de frapperande likheterna mellan ”Working On A Dream” och In My Arms från Teddy Thompsons senaste.

Jag tänker inte plåga er med att i bloggen regelbundet redogöra för mina drömmar, men det får bli ett undantag.

I natt drömde jag om att jag besökte en bryggerirestaurang i Bellevue, Malmö. Medan jag stod i kön och väntade på att få ett bord kom Yoko Ono fram och frågade om jag sett hennes man där någonstans. Han hade precis anlänt, såvitt hon förstod.

Ja, det var förstås bara en dröm. Jag är ju aldrig i Bellevue.

Mästerverken som tiden glömde, eller aldrig ens upptäckte – visst är det något visst med dem? Albumen och böckerna med potential att bli epokgörande, men som missar bussen?

Doug Randles ”Songs For the New Industrial State” från 1970 är ett glömt mästerverk, nu återutgivet. Sofistikerad, slickt orkestrerad, civilisationskritisk pop från en jazzmusikers penna; låter som en kombi av The Associations insmickrande mainstreampop och Loves/Arthur Lees fjäderlättaste latino-psykedelia. Lyssna på Doug Randle här.

Plattan är uppkallad efter The New Industrial State, en bok från 1967 av John Kenneth Galbraith.