Mannen som lärde oss att man kan spela musik med tryckluftsborr tar ny sats. Blixa Bargeld – ledare för Einstürzende Neubauten, och länge Nick Caves sidekick i The Bad Seeds – kommer till Gasvaerket i Köpenhamn 28 mars för en ”vokalkonsert” som han kallar Rede/Speech.

Det kan bli hur pretentiöst som helst. Det kan också bli en oförglömlig upplevelse där han ”utforskar gränserna mellan språk och musik”, i en ”metamorphosis of sentences, words and syllables into acoustic architecture”.

Blixa står ensam på scen; det enda instrumentet är hans röst, men han kör den i loopar och nyttjar elektroniska effekter. Det kan låta så här.

Och varje likhet med grooven i Mungo Jerrys In the Summertime är, får vi anta, helt oavsiktlig.

Plácido Domingo – det goda omdömets nästkusin – har för Deutsche Gramophon sjungit in en drös ”songs inspired by the poems of John Paul II.” Den förre påven, alltså. Lanseras i Sverige nu. Folk som Josh Groban, Andrea Bocelli och Vanessa Williams (!) sjunger med honom.

Påvens poem är i cd-häftet utskrivna på fyra språk. Det första, ”La coscienza”, inleds med orden (ok, vi tar det på engelska) ”I have no influence on the fate of the world/I am not the one who starts wars/If I am with you or against you – I don’t know/I do not sin”.

Domingo själv har tonsatt dikten. Det är smetigt värre.

Musik inspirerad av påvar? Finns det någon inspirerad sådan att rekommendera?

Nja, den en gång provokativa The Pope Smokes Dope, av den gamle hippien David Peel, hade sina poänger en gång i tiden. Den här nyproducerade videon hottar upp den lite grann.

Men kan du bara avvara fyra minuter av ditt liv, ägna dem åt Josh Ritters Girl In the War från 2006, utformad som en dialog mellan Paulus och Petrus, som ju betraktas som den första påven. Låttexten här; här en Ritter-intervju från nättidningen I Guess I’m Floating; här min recension av albumet; här texten till albumets fenomenala Thin Blue Flame, här en liveupptagning av samma låt.

TILLÄGG:

Kollar Spotify, upptäcker att detta Josh Ritters bästa album givetvis saknas. Men där finns ett livealbum från 2006, med bägge dessa låtar. ”Thin Blue Flame” är magnifik i denna bandtappning (som liknar studioversionen).

�

Yes, det är så det låter. I alla fall om man får tro Ossler själv, och den beskrivning han ger sig musik på myspace. Två låtar finns också där; mest instängd schäfer låter det om ”Borra hål”.

Här är en filmupptagning från senaste Malmöfestivalen.

Näst mest av allt låter det som en kombination av Suicide, Einstürzende Neubauten och Gun Club. Allra mest bara som Ossler. På torsdag spelar han och bandet på Babel i Malmö.

Ett av vårens bästa band? En av vinterns får-inte-missa-konserter?

Nu är det klart att Debaser tar hit Brooklynbandet Amazing Baby. Den 20 spelar bandet på Debaser i Malmö, kvällen före på Vega i Köpenhamn (och den 21 på Debaser i Sthlm).

Amazing Baby är polare med MGMT, men kan vara rätt mycket skummare än så. Hittills har de bara gett ut en ep; alla fyra låtarna finns på myspace. Bäst gillar jag ”The Narwhal” och Pump Your Brakes”.

För några veckor sedan gjorde vi på Nöjesredaktionen en sammanställning med artister och Kulturarbeiter vi tror/hoppas ska slå igenom i år. Jag lever mer på hoppet än på tron, och plitade dit Amazing Baby som första namn.

Fem personer har anmält Liza Marklunds ”Gömda” till Konsumentombudsmannen; att kalla boken för ”en sann historia” var vilseledande reklam, menar man.

Detta rapporterar modertidningen i dagens pappersupplaga.

Vad artikeln hos Big Mama inte berättar är hur många som KO-anmält boken för att den inte är litteratur. 

Krystad rubrik, eh?

Inte tillnärmelsevis lika krystat är det elva minuter långa verk för piano och stråkar, baserat på åtta låtar av The Ark, som bland andra Per Tengstrand framför på Victoriateatern i kväll. ”An Arkeology” har skapats av Jonas Nydesjö. Ikväll blir det den, det blir lite Liszt och det blir en gammal popdänga av Franz Schubert.

Nydesejö är också den som orkestrerat Ola Salos ”I Just Wanna” – en äldre låt, som aldrig funnit sin plats på en platta. Men i den här teaser-videon från Per Tengstrands pianofestival i Växjö i våras finns en snutt. Hela videon är fem minuter lång; ”I Just Wanna”, med Salo vid micken, börjar vid 2:07. Detta är Ola Salo som bäst.

En sämre inspelning, utan bilder, från Stockholm i höstas, finns här.

Är låten bekant? Tja, ackordföljden liknar Bowies ”Moonage Daydream”. Och den där frasen ”and that’s all I ever wanted to do” i slutet av refrängen påminner onekligen om Zombies ”I Love You”, frasen ”And I don’t know what to say”. Bra låt, den också. Fin psykedelisk cover av People, med sångaren Larry Norman, här.

—–

TILLÄGG:

Per Tengstrand gör mig uppmärksam på den här videon: en upptagning av honom själv vid flygeln i Liszts ”Funérailles”, kopplat till bilder ur Ken Russells 70-talsfilm Lisztomania, med The Whos Roger Daltrey i huvudrollen och med musik av vår tids tre stora romantiker: Wagner, Liszt och Rick Wakeman (yes, jag är ironisk).

Av videon framgår att det är Ola Salo som introducerar den där rockoperan för Tengstrand, vilket inte är särskilt förvånande; detta är hans hemmaplan, men knappast någon annans. De flesta som känt till filmen och soundtracket har förträngt alltihop. Sök på Lisztomania på Spotify, och du får ett förvirrat ”Lingomania?” till svar.

Men jag ska inte vara sämre/bättre. På min hemmaplan hittar jag soundtracket, prydligt i LP-hyllan mellan ”Liszt: Piano Works vol 3″, med Jorge Bolet, och ”Sailin’ Shoes” av Little Feat.

Jag läser baksidestexten, och hittar guldkorn av typen ”No question about it, Franz Liszt (1811-1885) was one helluva guy. Though no one (to our knowledge) ever called him Frankie, Liszt was a bona fide heartthrob, a teen idol of the first magnitude.”

Och på något vis belyser all denna galenskap, tidstypisk 1975, vad som är helt rätt med Tengstrands/Salos/Nydesjös väldigt mycket mer fingertoppskänsliga och moderna lilla projekt.

Jag borde gå och lägga mig, men surfar istället runt för att läsa recensioner av ”En film om Olle Ljungström” - premiär idag.

Jag läser ett par tre avmätta recensioner, och fattar ingenting. En av dem är denna, publicerad i BLT och skriven av en man som kallar sig TT Spektra.

Det anmärks på att man inte kommer Olle Ljungström inpå livet.  Han låter sig inte fångas.

Ja, jag vet inte. För min del har jag aldrig kommit så nära Olle Ljungström och hans låtar som när jag konfronteras av artisten på filmduken. Detta är en väldigt stark och drabbande film, en försiktig och respektfull skildring av en motsägelsefull artist och en bräcklig människa som eventuellt är på väg mot stupet.

�

Duon Studio är ett av de senaste årens roligaste nytillskott i svensk pop. (Eller discoafropop, snarare).

Att Dan Lissvik endast ett år efter debuten skulle göra en soloplatta – finfina ”7trx + intermission” – var lite oväntat.

Men inget är så oväntat som att han skulle slå sig samman med Janne Kask – ja, Brainpools sångare under teenybopper-åren. Lissvik har producerat det här spåret, utgivet under Kasks nya alter ego Lake Heartbeat.

Om det blir en hit kanske Google sorterar om, så att det inte längre blir den estniska sångerskan Jana Kask - vinnare av Estlands motsvarighet till talangjakten Idol – som hamnar överst när man googlar på ”janne kask”.

Det är inte alltid lätt att veta var man har folk.

Som Karin Dreijer Andersson, ena hälften av The Knife, vars egna album (under namnet Fever Ray) finns till försäljning sedan en vecka.

Men bara digitalt. Den fysiska plattan kommer 18 mars.

Hur tänker hon och hennes skivbolag? Ska folk köpa samma musik två gånger? Eller tror man att Karin Dreijer har den sortens publik som är så förtjust i cd-plast att man gärna väntar i ett par månader för att få köpa den?

Det är ett mysterium, men det är inte det enda. Ett annat mysterium är att nästan ingen svensk tidning recenserat skivan; det verkar som att man inväntar 18 mars.

Ett par undantag finns. SvD har den i dagens papperstidning, men har ännu inte lagt ut den på webben. Sydsvenskan har den både i papper och på webb; Anders Jaderup beskriver träffande ( och gillande)  låten ”Keep the Streets Empty For Me”som ”en soulballad för nästa istid”.

Webtidningen Consequence of Sound har en bra recension. Jag gillar den här formuleringen: ”What do these songs even mean? If I’m so scared, why am I tapping my foot?”

Musiken hittar du på iTunes, men också på Klicktrack och Amazon.

”Henry Russell’s Last Words” är en fantastisk sång som ifjor gavs ut på Joan Baez överskattade, Steve Earleproducerade album ”Day After Tomorrow”.

Det där nästan högtidligt tillknäppta viset att sjunga, fullt med patos, har jag svårt för. Men låten … den är värd all din uppmärksamhet. Den skrevs av Diana Jones, en sångerska och låtskrivare i Gillian Welchs och Iris DeMents anda. Den finns på hennes nya album, där den kommer till sin fulla rätt, framförd på ett stramt registrerande vis med låtskrivarens kärva röst och ypperligt backad av Alicia Jo Rabbins dystert kommenterande fiol.

Den är, som det mesta här i världen, ”based on a true story”. Mer exakt baserad på ett brev som en gruvarbetare tecknade ner med en kolbit på en papperspåse, i de famlande sekunderna efter en gruvexplosion på 1920-talet som skulle kosta honom livet.

Jag skrev just en recension av plattan, publiceras på onsdag. Låten hittar ni tills vidare här, i vad som låter som en tidig demoversion. 

 �