Det händer vart 20:e år.

1969: Pugh Rogefeldt gav ut sin debut-LP, första låten hette ”Love Love Love”.

1989: Anders Hansson, tidigare i Secret Service, körade bakom Lili & Susie i Melodifestivalen.

2009: Anders Hansson gjorde en Stock-Aitken-Waterman-discolåt till Agnes, kallade den ”Love Love Love” – och upptäckte sannolikt att sångerskan inte riktigt höll på scen.

Så är man på plats i arenan. Nära. På fladderavstånd om ifall historiens vingslag skulle göra sig kända.

Men tro inte att jag sitter på parkett. Det gör inga journalister. Njet, jag sitter i pressrummet två väggar bort.

På väg in muttrade jag över de tölpar som reserverat hela bord genom att tejpa fast A4-papper med sin tidnings namn på … tills jag hittade ett nästan tomt bord, där någon fäst just ett sådant pappersark med namnet Sydsvenskan. Oh well. Jag som tänkte vara anonym.

Nu delar jag bord med någon smålänning och någon från Norrköpings Tidningar. Och sitter och tittar på Rapport. Som hundratusentals andra. Hey, vad fint det är att vara med i en riktig massrörelse.

Härifrån tänker jag blogga lite om kvällens händelser – om något händer, vill säga. Annars kanske jag skriver något om Jenny Wilsons nya album. Eller listar The Posies tio bästa singelbaksidor.

Eef Barzelay, ledare för det lite ojämna men ibland fantastiska bandet Clem Snide (kolla in albumet ”End of Love” en av 2005 års allra bästa), ger nästa vecka ut två album på samma gång: ett album i bandnamnet, ett album i eget namn.

Jag fastnar för en fras från soloplattan ”Lose Big” och får för mig att även Eef är utsänd för att bevaka Melodifestivalen: ”I can’t find comfort in the fact that it could be worse”.

Finns det någon som arrangerar Alternativa Melodifestivaler nuförtiden?

Kanske inte. Inte uttalat. Det närmaste vi kommer är kanske Nya Tröls vid Karlskronaplan i Malmö som ikväll har comebackande Perssons Pack på scen. Ni vet, bandet där Niclas Frisk en gång inledde sin karriär (nej, han är inte kvar). Däremot lyckades bandet få med Annika Norlin för en duett på splajsans nya plattan.

Göteborgsposten tippar likadant inför ikväll som jag. Det känns inte bra. Jag känner bestämt av ett sting av räkfrossa.

Fler anfall mot självkänslan? Tja, den vänlige mannen i jourbutiken som inte talar väldigt bra svenska lyste upp när min sambo kom ner för att handla igår. ”Jag såg din fru i tv!”, berättade han för henne.

Jag kom just från St Jörgens frukostmatsal. En sinnesvidgande upplevelse.

Vänder man huvudet mot fönstret upptäcker man att man har utsikten från Tahonga Bar. Det var ju här inne den låg. Sedan vänder man huvudet tillbaka, upptäcker att – nej. Detta är en frukostmatsal. Och så blicken ut igen – tillbaka på Tahonga.

Skakar man huvudet snabbt snabbt fram och tillbaka många många gånger får man sitt livs bästa falska LSD-rus.

Kvinnorna är bäst i helgen. De riktiga piporna.

Malena Ernman – ja, operasångerskan – gör Fredrik Kempes pråliga låt till en riktig schlager. Lite okonventionell kanske, men inte konstig. Hon förvånar med att i en inledande vers faktiskt kunna sjunga med ”vanlig” popröst utan att låta obekväm. Och efter fyra genomdrag skrattar jag fortfarande förtjust åt det hysteriska pa-pa-pa-pa-pageno-kucklandet mot slutet av låten.

Det snackas mycket om att Melodifestivalen tagits över av böglobbyn. Men under den här festivalen har vi hittills fått höra alldeles för lite schlager av den typ som våra fördomar säger oss att denna lobby tycker om. Velvets bidrag förra veckan? Jovisst. Och så den här crossover-historien. I övrigt är det tunt.

”Tunn” är inte ordet man vill använda om Sarah Dawn Finers sångröst. Hennes ”Moving On” –skriven av henne själv i sällskap av redan nämnda Fredrik Kempe – är en mäktig och dramatisk låt som utan att låta balkaniserad påminner om den serbiska vinnarlåten ”Molitva”.

Thorleifs ”Sweet Kissing in the Moonlight” – faktiskt svåremotståndlig i bandets entusiastiska och okonstlade framförande – påminner, mot slutet av refrängerna, istället om Jackson Brownes Lives In the Balance. Men tja, det beror säkert rätt mycket mindre på Thorleifs än på den mp3-bank som tagit säte i mitt huvud och skapat oreda.

Anna Sahlene och Maria Haukaas Storeng avslutade just sina repetitioner. Detta är en så pass udda kombination som en duo bestående av sångerskor som tidigare tävlat för helt andra länder. Maria Haukaas Storeng sjöng med stor framgång ”Hold On Be Strong”, som ifjor gav Norge en femteplats. Sahlene tävlade 2002 för det andra grannlandet, Estland, med låten ”Runaway”. Den kom trea.

En tjejduo är i sig … inte udda, men ganska ovanlig. En kollega slängde fram frågan inne i salongen: kan ni komma på någon annan popduo med kvinnor?

Svårt. Min första tanke var Henne & Lotta, men det duger inte. En annan kollega kom på Nina & Kim. Ok då. Det får mig att tänka på Mel & Kim. Och snart dyker Baccara upp i huvudet. Men visst är de förvånansvärt få? Hjälp oss att fylla på, det måste finnas fler.

Den konstellation som kallar sig Star Pilots försöker sig på det omöjliga: att göra en machopryl på Melodifestivalens scen.

Machobegreppet kan beskrivas på många vis. ”Tough Guys Don’t Dance” är ett av de bättre. Och mycket riktigt: de här killarna dansar verkligen inte. Trots att detta i allt väsentligt är ett koreograferat shownummer – den enda av Piloterna som sjunger står vid sidan av, och sången låter bättre när han kniper käft och låter de förinspelade vokalisterna vara i fred – så får de hjälpligt inövade rörelserna i gruppens nummer kallas något annat. Vad vi får se är grabbiga stridsflygarposer i kombination med ett dagisbarns sätt att fälla ut armarna och bli ett låtsasflygplan.

Men mest associerar jag till de här inplastade korten som placerats i fickan i sätet framför en i kabinen, dessa som schematiskt visar vilka grepp och rörelser man ska tillgripa vid nödläge. Händer i barmen – fäst säkerhetsbältena. Armar uppåt sträck – ta ner munstyckena för syreintag. Böj överkroppen neråt – hämta flytvästarna.

Eller som det heter i ”Satellite”, en Elvis Costellolåt: ”She looked like she learnt to dance/From a series of still pictures”.

Gitarrsolot och imagen påminner mig annars mest om Night Ranger och omslaget till deras tredje album, producerat strax efter den där fåniga stridspilotfilmen som Tom Cruise hade stora framgångar med.

I ett bandat inslag i SVT:s ”Eftersnack” sitter jag ikväll och babblar om hur det saknats inte bara riktigt bra låtar, utan också galenskap och riktigt präktiga kalkoner i årets Melodifestival. Samt att det på papperet inte ser så lovande ut inför helgens delfinal i Malmö heller.

Här och nu kan jag avslöja vad ni redan räknat ut: jag vet inte vad jag snackar om. För nu har de vilsna fjäderfäna tagit sig hit.

Eftersom veckans tävling pågår på hemmaplan har jag kunnat närvara vid den genomlyssning av veckans låtar som på varje plats arrangeras av SVT på det officiella artisthotellet. Och här finns grejer.

Jag har fått kalkon tillräckligt för att fylla frysen. Min, din och hela hyresgästföreningens.

”Oh sexy girl, kvällen är vår” är bara hälsningsfrasen i Next 3:s trespråkiga latino-hiphopnummer Esta noche”. Sedan fortsätter det utför.

Yep, varje festival behöver en dålig hiphopflirt för att vara komplett.

Den behöver också ett enerverande crossoverbidrag. I år levererar Fredrik Kempe, som gett operadivan Malena Erdman ett stycke obändig operatechno. Med rätt fjädrar på scen kan detta bli hur sanslöst som helst.

Thorleifs gör ingen kalkon. Thorleifs ambitioner är inte på den nivån att det börjar flaxa. Thorleifs gör precis det förväntade: en hemsk shuffle med alla schlagerknep-och-knåp-tricks som går att köpa för pengar. Och med en hel referenskatalog av begagnad Abbarekvisita. Hoppas bara att Thorleif har vett att lämna tillbaka det där Benny Anderssonspianot, annars hotas öppningen av Abbamuséet i Stockholm.

Konstellationen Star Pilots gör exakt den typen av 80-talsfluffig MTV-rock som en gång fick mig att lyssna på kallelsen och bli rockkritiker. Jag hörde en röst i öknen: ”Här är fienden, vem vill ta upp kampen?”.

Jag kan idag förtälja att jag kämpat förgäves. Men det behöver inte jag säga, det säger de där billigt smattrande elektroniska trummorna mycket bättre.

Om Agnes låt – som jag i ärlighetens namn bara hörde hälften av – får man tvärtom säga att den exemplifierar problemet med årets festival fram till nu: det är ett skickligt producerat och tjusigt schlagerpoppraktverk. Imponerande, men ointressant.

Sahlenes och norskans lite hurtigare soulpoplåt är bara snäppet mindre strömlinjeformad.

Sarah Dawn Finer sjunger en dramatisk ballad som låter mer sydösteuropa (”Molitva”) än Amerika. Internationella juryns val, alla gånger, om den inte går vidare i egen kraft.

Vad mer? Jo, Susanne Alfvengren. Modernare än väntat. Detta låter 90-talsschlager, från den epok då vi skickade låtar med titlar som ”Den vackra” och ”Det vildaste som finns”.�