Sara Watkins är en av tre musiker i Nickel Creek, bluegrassband där hon debuterade som tonåring. Nu har hon spelat in en bitvis fantastisk soloplatta, tillsammans med folk som Gillian Welch, Benmont Tench och Zeppelins  John Paul Jones som producerat.

Det är lätt att dra en parallell till den duoplatta so Zeps Robert Plant för två år sedan gjorde med Alison Krauss (som producerade Nickel Creeks debut…), men det är missvisande. Den plattan handlade mycket om T Bone Burnetts konstfullt grusiga produktion och samme T Bones omsorgsfullt valda repertoar. Watkins platta är mycket mer avslappnad i uttrycket, och mer än hälften av låtarna är hennes egna. Det låter mer bluegrass, när det ska vara bluegrass. Men det är också härligt sentimental country, som när hon sjunger popmaestro Jon Brions ”Same Mistakes”. Och när de gör Jimmie Rodgers ”Any Old Time” blir det ren och skär western swing.

Tom Waits ”Pony” finns också med; den hör inte till plattans bästa spår, men det är schyst att få en helt annan tagning av låten.

Nickel Creek? Officiellt har trion inte upplösts, men även brorsan Sean Watkins har just gett ut ett soloalbum. Helt ok, särskilt i poporienterade låtar, men ibland lite anonymt heartlandrockigt.

Men missa inte den tredje musikern, Chris Thile, och hans progressiva bluegrassband Punch Brothers.

Idag, och bara idag, kan man gratis ladda ner en av låtarna från Dylans kommande album från mannens hemsida.

”Beyond Here Lies Nothin’” är en blåsstärkt blueslåt med riktigt slippriga New Orleansrytmer, dragspel och en skjutjärnsgitarr – Denny Freemans, får vi anta – som motiverar förhandssnacket om att Dylan gjort ett album som påminner om 1950-talets Chess-inspelningar.

Två dygn efter Dagen D, och min tanke var att jag skulle snoka upp samtiden igen.

Och vad händer? Istället anländer Den Andre, med ett album som handlar om hans Lincoln Continental, 1959 års modell, ombyggd för att gå på alternativ energi.

Ok, lite modernt låter väl det där konceptet ändå. Nästa vecka är det dags, då släpper Neil Young albumet ”Fork In the Road”.

Visst var han väl bra ikväll? Jagad av en dödlinje för papperstidningen har jag redan skrivit en recension.

Det finns förstås mer än så att säga. Jag uppskattar värdigheten, även i en låt som ”Summer Days” som är rockabilly men rockabilly för fullvuxna.

Det är lite kul med hur Dylan i ”The Man In Me” fick för sig att föra munspelet till munnen mitt i sångfraser som man tänker sig är en enda. ”A woman like you – tågvissla – to get through”.

Kul också att när han tog för sig för ett gitarrsolo – i ”Watching the River Flow” – så var det för att han verkligen hade något att komma med. Den där melodin han bände fram etablerade ett nytt tema mitt i låten.

Och så var bandet verkligen ypperligt. Elastiskt, lyhört, samtänkt.

Det var jag.

Vad tyckte ni?

Forever Young (1974, från albumet ”Planet Waves”)

”Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!”

Så inleds första kapitlet i Predikaren, en av böckerna i Bibelns gamla testamente.

Fullt så svartsynta behöver vi väl inte vara, inte idag – det är trots att lördag, och Bob kommer till byn. Vissa saker kanske är mindre fåfängliga? Förhoppningen om en fin konsert i afton, till exempel?

Jo, det finns gradskillnader. Och allra mest fåfängligt, det är drömmen om evig ungdom. Det sägs att skönheten är förgänglig, det är jag inte säker på. Men ungdomen är det.

Ändå ser vi överallt hur den här drömmen hålls vid liv: I tv-reklamen. I annonserna för plastikkirurgi. I glassiga magasin. Och till och med i en av Bob Dylans mest älskade sånger.

Detta är den enda dröm vi med all säkerhet vet att vi aldrig kommer att uppnå. Det är kanske därför vi vägrar släppa den.

Dylan färdigställde ”Forever Young” hösten 1973, men hade haft melodin i huvudet i flera år. I häftet som följer med boxen ”Biograph” berättade han:

”’Forever Young’, I wrote in Tucson. I wrote it thinking about one of my boys and not wanting to be too sentimental. The lines came to me, they were done in a minute.”

Den spelades in i november 1973; Dylans grabb Jakob hade några veckor kvart till sin fyraårsdag. Så här inleds den:

”May God bless and keep you always/

May your wishes all come true

…

And may you stay forever young”

Vad för slags välsignelse är det där? Jag är rätt säker på att om någon frågade Jakob, snart fyra, om vilka önskningar han hade så skulle inte ”evig ungdom” stå överst på listan.

Men de flesta föräldrar bär på den där drömmen: om att bromsa tiden, så att barnet behåller barnets tillgivenhet, har kvar oskulden, fortsätter att stråla ikapp med solen, har nära till känslor.

Bibeln igen, en retorisk fråga i ett Jesuscitat:

”Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk?”

Jadå, sådana föräldrar finns överallt. Ungarna vill inget hellre än att bli vuxna; de egokickade föräldrarna som ser kidsen som accessoarer skriver refränger med texten ”må du alltid vara ung” – sen drar de ut med The Band på turné.

De flesta av oss föräldrar har aldrig spelat med The Band, men frestelsen att göra barnen till medel istället för mål är universell. När vi inte längre är lantbrukare och behöver ungarna när det är dags att ta in skörden så kräver vi istället att de ska skänka våra liv mening. Våra liv.

Ursäkta att jag ständigt återkommer till Bibeln, men det här handlar trots allt om Bob Dylan. Han kan sin bibel.

” May you build a ladder to the stars/

And climb on every rung”

sjunger han till Jakob, och vi påminns om de tre sakerna som Abrahams sonson Jakob blivit känd för: han blåste sin bror, han brottades med Gud och han drömde om att klättra på en stege hela vägen till himlen.

Fåfängligheters fåfänglighet? Nej, inte alls. Den som klättrar på en stege i sikte mot himlen kan åtminstone nå trädtopparna. Han kommer en bit på vägen.

Men den som hoppas på evig ungdom och rusar mot ungdomens källa rusar alltid i motvind. Ett steg framåt, två steg bakåt.

”May you stay forever young”.

Är det ens önskvärt?

Det tror jag inte. Livet utan åldrande är inget liv. Det är ett stillestånd.

Fallet Makropoulos är en pjäs av den tjeckiske författaren Karel Capek som sattes upp 1922; fyra år senare fick Leos Janaceks opera baserad på pjäsen premiär.

Den utspelar sig i nutid (det vill säga år 1922) men handlar om Emilia, dotter till en av alkemisterna vid Rudolf II:s hov i Prag. Trehundra år tidigare hade hon fått en magisk dryck som helt stoppade åldrandet; den skulle verka i 300 år. När pjäsen utspelas är hon 337 år, ända bara 37, och det är dags att ta en andra dos.

Till slut bestämmer hon sig för att låta bli. Hon har upptäckt att icke-åldrandet gjort henne apatisk, likgiltig inför sina medmänniskor och respektlös mot livet.

I en fin recension av en Stockholmsuppsättning 2003 formulerade Tony Lundman i Svenska Dagbladet det så här:

”’Fallet Makropoulos’ handlar om livets elementa, liv och död – och den absurda åldern är medel för att spetsa till funderingarna. Och detta görs om man så vill genom en spegling av förgänglighetens motsats: upprepningens helvete”

Nu snackar vi inte två år i varje klass. Vi snackar 300 år i samma klass, and still counting.

Evig ungdom? Nej tack.

Men musiken, då? Suger verkligen ”Forever Young”?

Jag har svårt för den, men älskade den när jag var ung. Jag har fått uppleva lyxen i att växa ifrån den.

För övrigt håller jag det inte för orimligt att Jakob Dylan revolterat mot de idéer som pappa uttryckte i den här låten; redan som 22-åring lät Jakob som en fullmogen gubbrockare när han skivdebuterade med sitt band The Wallflowers.

Men ni som har låten bara på en eller annan samlingsplatta, skaffa original-LP:n ”Planet Waves”. Den är fylld av halvt bortglömda kanonlåtar: ”Something About You”, ”Dirge”, ”Going Going Gone”, ”Hazel” och ”You Angel You” för att nämna en handfull.

Handy Dandy (1990, från ”Under the Red Sky”)

Dylans sista tid i Greenwich Village var en plåga. Folk rotade i hans sopor.

Vad var de ut efter? En skärva av briljans? Ett hopskrynklat utkast?

Det finns en ökänd man och självutnämnd dylanolog – han påstår sig rentav ha myntat uttrycket – som heter AJ Weberman. Han är en amerikansk författare, född 1945, som mot slutet av 60-talet utvecklade ett fanatiskt intresse för Dylan. När familjen Dylan 1970 lämnat Woodstock och flyttat in i ett gatuhus på MacDougal Street i Greenwich Village på Manhattan började Weberman att regelbundet rota igenom Dylans sopor på jakt efter ledtrådar till Dylans liv och konstnärskap.

Men han nöjde sig inte med att snoka, han ville aktivt påverka Dylan som enligt Webermans mening svikit ett uppdrag som vänsterradikal politisk maktfaktor. Influerad av den teatralt och humoristiskt sinnade yippie-rörelsen startade han DLF – Dylan Liberation Front – i akt och mening att befria profeten från kälkborgerligheten.

Weberman arrangerade demonstrationer utanför huset på MacDougal Street. Vid ett tillfälle gick Dylan helt sonika ut på gatan och gav Weberman på flabben.

AJ Webermans verklighetsuppfattning var så beskaffad att han lyckades läsa in de mest häpnadsväckande saker i Bob Dylans sophantering. För den som vill mata sin fantasi är en soptunna inget dumt kar att förse sig från. Det som är ofärdigt, förkastat eller trasigt är ofta fullt av lösa trådar och öppna ingångar. Den som fyndat får fylla i luckor och knyta ihop trådar bäst hon vill.

Bob Dylan har nog aldrig varit intresserad av att producera album; han skriver låtar och så spelar han in dem. Inspelningarna som sådana är sällan statements, låtarna är inte huggna i sten – de tillåts leva, förändras, byta skepnad. De är egentligen på så vis aldrig färdiga.

I det avseendet är han ingen popartist; hans bästa inspelningar saknar popfinish. Även hans bästa plattor kan uppfattas som lite skräpiga – i synnerhet hans bästa plattor, är jag beredd att påstå.

De koketterande eller inställsamma låtarna blir man som lyssnare rätt snart färdig med. De där som ger ett luggslitet och slarvigt förstaintryck kan man leva med längre. De som ter sig obearbetade.

Till och med ratade låtar kan vara intressanta misslyckanden som skänker ljus till den stora berättelsen. Nyckeln till ett konstnärskap kan ibland vara den som faktiskt bara funkar till köksingången. Eller till soprummet.

Handy Dandy däremot är inget intressant misslyckande. Den är ingen skärva, inget utkast; den är ett vakuumförpackat rutinjobb och en poänglös pastisch på ”Like A Rolling Stone” fast med en text som aldrig riktigt lämnar nonsensstadiet. Proffsigt producerat av Don Was. Hermetisk tillslutet. Sytt med kraftiga stygn.

Egentligen är detta nog inte alls det sämsta spåret på albumet ”Under the Red Sky” – såväl den utstuderat fåniga Wiggle Wiggle som ”Unbelievable” är jönsigare – men det är det mest representativa.

Detta är en livlös imitation av något från ”storhetstiden”, men med ett ”modernare sound” utan så många ”misstag”. Halva Los Angeles är med och spelar, men ingen verkar ha något att säga.

”Under the Red Sky” är ett av Bob Dylans mest överflödiga album, men det innebär inte att den inte innehåller något av värde. För några år sedan drog han upp Cat’s In the Well, och gjorde storartade saker på scen med kattskrället tillsammans med det band som han till stora delar fortfarande delar turnébuss med.

Och så har vi den där diamanten bland kattguldet: God Knows. Tänk om han ville spela den i Malmö?

En slutkläm idag?

Aber natürlich.

”Handy Dandy” är inte det första nummer i världshistorien som påminner om ”Like A Rolling Stone”. År 1978 skrev Dylan Legionnaire’s Disease, som han gav åt sin gitarrist Billy Cross (han spelade på ”Street Legal” och på turnén som resulterade i ”Live At Budokan”).

Billy Cross – en amerikansk gitarrist som bott i Danmark halva sitt liv – spelade in den för den alldeles utmärkta LP:n ”Up Front” som han 1981 gjorde med sitt danska band Delta Cross Band. Låten har varit löjligt svår att få tag i de senaste åren, men Billy Cross har helt nyligen lagt upp den på sin myspace. Den där orgeln låter nästan som den är samplad från Al Kooper.

Smålandsposten skriver idag om Robert Jelineks nya band Riff Raff, scenpremiär imorgon kväll i Älmhult – där Jelinek växte upp. Fast Riff Raff är ett Malmöband, så det borde väl vara dags här också snart.

Tills vidare: här är Jelinek med The Creeps på comebackspelning vid en festival i Spanien dec 2007.

Jag talade med Bob i morse. Eller Robert, som jag brukar kalla honom när det bara är han och jag.

Han har följt bloggen med växande intresse, säger han. Han säger att jag har fel om ”Highlands”, och klandrar mig för att jag inte kan se humorn (där har Robert fel, men ingen är ofelbar), Och så blev han lite indignerad av att jag envisas med att dra fram ”Silvio”, nu när han själv äntligen slutat.

Bob är inte arg. Han har inte tid att vara arg. Han säger att han noterat entusiasmen, och att han alltid försöker bejaka entusiasm. Det är därför han sjungit så mycket med Joan Baez, säger han.

En del andra är arga, efter att ett koncentrat av Dylanbloggen idag publicerats i papperstidningen.

Varför gör jag på det här viset?

Låt mig förklara.

Jag menar att Bob Dylan är en så intressant låtskrivare och artist att det är meningsfullt att diskutera honom utifrån olika utgångspunkter. Hans livsverk är värt att reflektera över också med ett längre perspektiv, inte endast i direkt anslutning till konserter eller nya skivor. 

Vidare: Genom att för ovanlighetens skull inte ta utgångspunkt enbart  i hans erkända klassiker tror jag mig kunna berätta något annat om Bob Dylan än det vi redan känner till och tar för självklart.

Så: jag belyser hans ”skräp” för att kunna säga något mer om Den Store Låtskrivaren.

För övrigt tror jag att alla tänkande människor mår bra av att ibland ta del av avvikande meningar. Vissa av de här låtarna anses oantastliga; konsensus säger att ”Forever Young” och ”I Shall Be Released” är mästerverk. Att säga något annat är därför provocerande.

Jag kanske har fel i detaljerna. Kanske ”Forever Young” verkligen hör hemma där uppe bland mästerverk som ”Masters of War”, ”Ballad of A Thin Man”, ”Visions of Johanna”, ”Not Dark Yet”, ”Man In the Long Black Coat”, ”Things Have Changed”, ”Just Like A Woman” och ”Simple Twist of Fate”.

Men jag har rätt i sak: en provokation rensar luften och gör det lättare att andas, särskilt om avsikterna är goda.

Vad finns mer att säga, innan jag börjar skriva den näst sista bloggposten? Endast detta:

Sometimes Satan comes as a man of peace. Och vice versa.

Make You Feel My Love (1997, från ”Time Out of Mind”)

Jag bryr mig inte om vad Dylan gör på sin fritid. Han får gärna skriva smöriga ballader åt Billy Joel, men han kunde väl ha vett att använda skydd? En pseudonym? Och låta bli att ens försöka återerövra dem? Istället för att genera sin vänkrets på det här viset?

Låten lyser upp hans mörka mästerverk ”Time Out of Mind” som en ilsket röd clownnäsa skulle ha gjort.

Som ni kanske sett så är den plattans avslutningsspår ”Highlands” inte heller en av mina favoriter, men den där lunkande evighetslåten passar åtminstone in i albumets flöde. Och den ligger som sagt sist.

Vad som driver Bob Dylan att emellanåt skriva okomplicerat romantiska kärleksballader med siktet på pianopallen i Holiday Inn-loungen vet jag inte. Kanske behöver han emellanåt övertyga sig själv om att han kan. Kanske tycker han om dem. Kanske vill han retas. Kanske tänker han hålla på tills han fått Robert Wells erkännande.

Jag har svårt för genren. Jag älskar hela ”Oh Mercy”-albumet, utom Where Teardrops Fall och kan inte ens tycka det är roligt att han i texten driver med genrens schabloner (”Roses are red/Violets are blue”).

Kanske grundas min avsmak för låten ändå i att detta inte är vad jag vill att just Dylan ska göra. Det finns andra versioner av låten som är helt okej. Inte Billy Joels hemska original, och inte Bryan Ferrys och inte Kelly Clarksons och inte Garth Brooks men väl Adeles soulnära tolkning, Trisha Yearwoods countrybeskedliga och Joan Osbornes allmän-amerikanska rotpop.

Den bästa av dem allihop har lite gemensamt med alla dessa tre. Den är Ebba Forsbergs, insjungen på svenska med Mikael Wiehes text.

En slutkläm? Det finns alltid plats för en slutkläm.

Två decennier innan Dylan gjorde den här låten skrev han en annan romantisk pianoballad: ”Coming From the Heart”. Ja, den är en pianoballad på The Searchers förvånansvärt pigga comeback-lp från 1979, som jag tror är den enda officiellt utgivna versionen. Men alldeles nyss hittade jag en liveinspelning från Dylans Europaturné 1978. Inte fantastiskt, men alldeles för bra för att undanhålla er.

The Hives har alltid varit bättre på bild och i mellansnacket än som musik.

Men vilket mellansnack.

Jag saxar ur Anders Jaderups recension från Hives KB-spelning igår (strax på sydsvenskan.se, imorgon i papperstidningen):

‘I ”Try It Again”, kvällens andra låt, definierade Howlin’ Pelle Almqvist galenskap som att göra samma sak gång på gång och förvänta sig olika resultat”

I The Fine Arts of Talking Bullshit With A Great Attitude-institutet i Los Angeles sägs det att Howlin’ Pelle kommer att vara hedersdoktor innan året är slut.

Men Fine Arts på riktigt?

Den från London hemvändande Gustaf Kjellvander ger nästa vecka ut nya albumet med sin nya upplaga av The Fine Arts Showcase. Perfekt musik att ha i lurarna medan man läser Howlin’ Pelle-citat. ”London Town” och ”Friday On My Knees” finns på bandets myspace.