Bob Dylans tio sämsta låtar, del VII

Publicerad den 25 mars 2009 klockan 23:27 av Håkan Engström

 

I Shall Be Released (första versionen gjordes 1967, men hitversionen på ”Bob Dylans Greatest Hits vol 2″ är från 1971)

 

Man ska nog inte alltid ta Bob Dylan på orden. Men just nu tänker jag göra just det. Mer specifikt på ordet ”shall”.

Det är ett väldigt användbart ord, det klipper till som ett bättre baseball-trä. Den som vill gå försiktigt fram använder däremot uttrycket ”going to” eller slangvarianten ”gonna”. Den som har avsikten att uttrycka något alldagligt säger kanske ”will”.

 

Men den som vill banka sanningar i folk använder ordet ”shall”. Det funkar i båda riktningar, både för den som vill slå uppåt och den som vill banka neråt för att hålla de underlydande på plats. Det finns något ödesmättat över ordet, antingen man säger till undersåtarna ”thy shall not steal my crown” eller meddelar slavägarna att ”we shall overcome”.

 

 Den som vill inskärpa eller ge falskt sken av att hon har Ödet på sin sida säger alltid ”shall”.

 Dylan gör det även i Ye Shall Be Changed, en apokalyps-gospel som han skrev och spelade in 1979 men ratade; den gavs ut först tolv år senare, på hans första ”officiella bootleg”.

”Ye Shall Be Changed”, alltså  – om inte det låter som en gammal och oomkullrunkelig sanning så gör inget det.

 

S-ordet förekommer också i två mycket tidigare titlar: I Shall Be Free från 1963 och från året därpå I Shall Be Free no 10 – en titel som skvallrar om att han är medveten om att klichélampan blinkar till varning. Bägge låtarna är gjorda som talking blues, vansinnigt roliga och fyllda med dråpliga formuleringar, dräpande ironier och skrönor. I den förstnämnda ringer president Kennedy upp och frågar Bob om råd. I den som fått beteckningen nr 10 hinner sångaren bland mycket annat hota Cassius Clay med stryk innan han hasplar ur sig:

 

”Yippie! I’m a poet, and I know it/

Hope I don’t blow it”

 

Självironi och humor – där har vi två sanna befriare. Men sådant är helt opassande i en låt som I Shall Be Released.

Denna betraktas som en klassiker. Rätt många vettiga människor skulle skriva under på att detta är en av Dylans tio största sånger – en sådan där instant classic som nästan sjunger sig själv.

 

Där någonstans börjar problemen i mitt förhållande till låten; jag tycker den låter sökt. Konstruerad för att låta tidlös. Med hela sitt väsen säger den att ”när jag blir stor vill jag bli en hymn, en klassiker, en allsångdänga som halvpackade trubadurer plockar fram ur skägget klockan halv ett på natten när publiken börjar vifta med de stora sedlarna”.

 

Ungefär som ”Let It Be”. Och de tre mest anskrämliga låtarna på Oasis hybrisalbum ”Be Here Now”. Det finns något lillgammalt över hela låten.

 

Musikaliskt sett är den en soulfolkhybrid, själfullt passionerad och med patinan hos ett skillingtryck. Det är signifikativt att både Nina Simone och Joan Baez tolkat den (Simone räddar nästan låten, Baez lägger hela världen på dess axlar tills vi ser den drunkna).

Självaste Elvis – som var svag för den sortens hybrider – gillade på 70-talet att sjunga den när han värmde upp, men kom sig aldrig för att spela in den på allvar. Jag tror inte att han någonsin brydde sig om att lära sig hela texten.

 

Bob Dylans egen inspelning? Den mest kända är från 1971, gjord som duett tillsammans med folkmusikern Happy Traum. Den är lite småslarvig; den som söker bekräftelse på fördomen att Bob Dylan faktiskt inte kan spela munspel kan sluta leta nu.

 

Men den första kända inspelningen gjorde han redan 1967, tillsammans med The Band; den gavs ut officiellt 1991. The Band var först även på skivdisken, med en version utan Dylan som hamnade på bandets första egna album. Det är nog den versionen, starkt präglad av Richard Manuels falsett, som de flesta har hört. Jag föredrar den tagningen, men det förblir likväl ett av de svagaste spåren på The Bands annars mästerliga ”Music From Big Pink”.

 

Listan över andra artister som gett ut en tolkning är diger. Ett par av de bästa är reggaeversioner, som Freddie McGregors och Heptones. Box Tops och Youngbloods gjorde båda ett bra jobb, och den postumt utgivna tagningen av Jeff Buckley är inte dum.

 

På Spotify hittade jag dessutom en australisk folksångare som spelade in den någon gång på 90-talet. Efter lite gitarrplockande inleder han med orden ”Thy say everything will be replaced”, vilket vi får hoppas syftar på sångaren själv.

 

Sista ordet blir mitt: Thy shalt not speak uptight kangaroo speak in Bob Dylan songs.

  • http://buttertarordet.blogspot.com/ Petter

    Att ”I shall be released” har shall är för att den anknyter till in improviserad talking blues-variant kallad ”We shall be released” gjord bland annat av Leadbelly.

  • http://buttertarordet.blogspot.com/ Petter

    ”I shall be free” och ”We shall be free” menade jag.

  • http://blogg.sydsvenskan.se/engstrom/ Håkan Engström

    Tack för påpekandet.
    På nätet hittar jag en rätt rolig ”We Shall Be Released” som handlar om Obama, McBain, Bush och förra årets presidentvalskampanj. Texten följer Dylanlåten:

    http://www.amiright.com/parody/60s/bobdylan215.shtml

  • Niklas

    Nja, språkvården hade nog sagt att ”Thy shalt not speak uptight kangaroo speak in Bob Dylan songs” skulle mer korrekt vara ”Thou…”. ”Thy” betyder ”din”. Och om det egentligen skulle vara korrekt så helst ”You” om något. ”Thou” är som svenskans ”du” och ”you” som ”ni”, även om ”you” numera betyder både ”du” och ”ni”.

    Fast jag börjar meningar med ”och” så vafanvetja… ;)

  • http://blogg.sydsvenskan.se/engstrom/ Håkan Engström

    Tack för kommentaren, Niklas.
    Förhållandet mellan ”thou” och ”you” hade jag full koll på, men var lite osäker på hur man kan använda ordet ”thy”.

    Den amerikanske ospelsångaren Andrae Crouch har gjort en låt som heter ”Thy Shall Be Mine”. Och googlar man på uttrycket ”Thy shall not kill” får man över 1000 träffar. Så jag är faktiskt fortfarande osäker.

  • Grebb

    Hej!

    Jag tror du måste vara lite mer nyanserad när det gäller ”shall” + infinitiv. Man bör (i alla fall i brittisk standardengelska) noga skilja mellan (A) bruket i första person, där det snarast motsvarar svenskans ”kommer att”, dvs. uttrycker ”rent futurum”, och (B) bruket i andra och tredje person. Jag citerar ur Oxford English Dictionary:

    (A) ”In the first person, shall has, from the early ME. period, been the normal auxiliary for expressing mere futurity, without any adventitious notion. (a) Of events conceived as independent of the speaker’s volition. (To use will in these cases is now a mark of Scottish, Irish, provincial, or extra-British idiom.) (b) Of voluntary action or its intended result. Here I (we) shall is always admissible exc. where the notion of a present (as distinguished from a previous) decision or consent is to be expressed (in which case will must be used). Further, I shall often expresses a determination insisted on in spite of opposition, and I shall not (colloq. I shan’t) a peremptory refusal.”

    (B) ”In the second person, shall as a mere future auxiliary appears never to have been usual in affirmative or negative senses (exc. in the uses treated under 9b and 11); but in categorical questions it is normal: e.g. ‘Shall you miss your train? I am afraid you will.’”

    (B) I andra personen finns det två huvudsakliga bruk av ”shall”, nämligen

    (1) ”In commands or instructions … equivalent to an imperative”. Oftast bibliskt, t.ex. ”Thou shalt not steal.”

    (2) ”In the second and third persons, expressing the speaker’s determination to bring about (or, with negative, to prevent) some action, event, or state of things in the future, or (occasionally) to refrain from hindering what is otherwise certain to take place, or is intended by another person.”

    ”Ye shall be changed” är väl ett exempel på det senare, dvs. ung. = Jag ska se till att ni blir förändrade.

    Emellertid. När det gäller Dylans (och Leadbellys) ”I/We shall be free” och ”I shall be released” (liksom ”We shall overcome”) förmodar jag att följande har relevans:

    ”In OE. sceal, while retaining its primary sense, served as a tense-sign in announcing a future event as fated or divinely decreed. Hence shall has always been the auxiliary used, in all persons, for prophetic or oracular announcements of the future, and for solemn assertions of the certainty of a future event.”

    Det är alltså här inte fråga om ”rent futurum”, men det uttrycker inte heller egen vilja eller eget beslut, som ”Ye shall be changed”. Som Petter antyder är det väl i gospel/bluestraditionen som Dylan har fiskat upp det profetiska ”shall”.

    Vad beträffar Thou och Thy är det förra personligt, det senare possessivt pronomen. Det heter alltså ”Thou shalt not steal”.

  • http://blogg.sydsvenskan.se/engstrom/ Håkan Engström

    Tack för en grundlig språkanalys!

  • Mikael Backman

    När du har avverkat dom 10 kassa låtarna, kan du inte utse hans sanslöst superbästa låt också? Hade varit lite kul…

  • http://blogg.sydsvenskan.se/engstrom/ Håkan Engström

    Jag är väldigt sugen på att försöka sätta ihop en lista över de tio bästa bland Dylans lite bortglömda eller underskattade låtar. Det är nog det roligaste.

  • Christian

    Jag orkade inte läsa Grebbs kommentar, men han har rätt. Engelskans shall motsvarar inte svenskans skall. Det är mer en ”bör”…

  • Tomas Klang

    Hej!
    Intressant och rolig artikel! I början på 70-talet tittade en kompis förbi med en skiva av den amerikanska sångerskan Odetta. Den innehöll bl a två spår av Bob Dylan, dels just ”I shall be released” och dels en låt som jag vill minnas hette ”Long ago, far away”. Bägge riktigt bra versioner. I själva verket har jag aldrig hört någon annan sjunga ”I shall be released” lika bra,
    och om jag inte hade hört denna inspelning tror jag inte att jag skulle ha brytt mig något särskilt om denna låt över huvud taget. Men just Odetta bevisade att det faktiskt är en kanonlåt, fast jag har aldrig hört någon annan än hon göra den rättvisa.
    Hälsningar
    Tomas

Bloggar
Läsarpulsen