Bob Dylans tio sämsta låtar, del VII
I Shall Be Released (första versionen gjordes 1967, men hitversionen på ”Bob Dylans Greatest Hits vol 2″ är från 1971)
Man ska nog inte alltid ta Bob Dylan på orden. Men just nu tänker jag göra just det. Mer specifikt på ordet ”shall”.
Det är ett väldigt användbart ord, det klipper till som ett bättre baseball-trä. Den som vill gå försiktigt fram använder däremot uttrycket ”going to” eller slangvarianten ”gonna”. Den som har avsikten att uttrycka något alldagligt säger kanske ”will”.
Men den som vill banka sanningar i folk använder ordet ”shall”. Det funkar i båda riktningar, både för den som vill slå uppåt och den som vill banka neråt för att hålla de underlydande på plats. Det finns något ödesmättat över ordet, antingen man säger till undersåtarna ”thy shall not steal my crown” eller meddelar slavägarna att ”we shall overcome”.
Den som vill inskärpa eller ge falskt sken av att hon har Ödet på sin sida säger alltid ”shall”.
Dylan gör det även i Ye Shall Be Changed, en apokalyps-gospel som han skrev och spelade in 1979 men ratade; den gavs ut först tolv år senare, på hans första ”officiella bootleg”.
”Ye Shall Be Changed”, alltså – om inte det låter som en gammal och oomkullrunkelig sanning så gör inget det.
S-ordet förekommer också i två mycket tidigare titlar: I Shall Be Free från 1963 och från året därpå I Shall Be Free no 10 – en titel som skvallrar om att han är medveten om att klichélampan blinkar till varning. Bägge låtarna är gjorda som talking blues, vansinnigt roliga och fyllda med dråpliga formuleringar, dräpande ironier och skrönor. I den förstnämnda ringer president Kennedy upp och frågar Bob om råd. I den som fått beteckningen nr 10 hinner sångaren bland mycket annat hota Cassius Clay med stryk innan han hasplar ur sig:
”Yippie! I’m a poet, and I know it/
Hope I don’t blow it”
Självironi och humor – där har vi två sanna befriare. Men sådant är helt opassande i en låt som I Shall Be Released.
Denna betraktas som en klassiker. Rätt många vettiga människor skulle skriva under på att detta är en av Dylans tio största sånger – en sådan där instant classic som nästan sjunger sig själv.
Där någonstans börjar problemen i mitt förhållande till låten; jag tycker den låter sökt. Konstruerad för att låta tidlös. Med hela sitt väsen säger den att ”när jag blir stor vill jag bli en hymn, en klassiker, en allsångdänga som halvpackade trubadurer plockar fram ur skägget klockan halv ett på natten när publiken börjar vifta med de stora sedlarna”.
Ungefär som ”Let It Be”. Och de tre mest anskrämliga låtarna på Oasis hybrisalbum ”Be Here Now”. Det finns något lillgammalt över hela låten.
Musikaliskt sett är den en soulfolkhybrid, själfullt passionerad och med patinan hos ett skillingtryck. Det är signifikativt att både Nina Simone och Joan Baez tolkat den (Simone räddar nästan låten, Baez lägger hela världen på dess axlar tills vi ser den drunkna).
Självaste Elvis – som var svag för den sortens hybrider – gillade på 70-talet att sjunga den när han värmde upp, men kom sig aldrig för att spela in den på allvar. Jag tror inte att han någonsin brydde sig om att lära sig hela texten.
Bob Dylans egen inspelning? Den mest kända är från 1971, gjord som duett tillsammans med folkmusikern Happy Traum. Den är lite småslarvig; den som söker bekräftelse på fördomen att Bob Dylan faktiskt inte kan spela munspel kan sluta leta nu.
Men den första kända inspelningen gjorde han redan 1967, tillsammans med The Band; den gavs ut officiellt 1991. The Band var först även på skivdisken, med en version utan Dylan som hamnade på bandets första egna album. Det är nog den versionen, starkt präglad av Richard Manuels falsett, som de flesta har hört. Jag föredrar den tagningen, men det förblir likväl ett av de svagaste spåren på The Bands annars mästerliga ”Music From Big Pink”.
Listan över andra artister som gett ut en tolkning är diger. Ett par av de bästa är reggaeversioner, som Freddie McGregors och Heptones. Box Tops och Youngbloods gjorde båda ett bra jobb, och den postumt utgivna tagningen av Jeff Buckley är inte dum.
På Spotify hittade jag dessutom en australisk folksångare som spelade in den någon gång på 90-talet. Efter lite gitarrplockande inleder han med orden ”Thy say everything will be replaced”, vilket vi får hoppas syftar på sångaren själv.
Sista ordet blir mitt: Thy shalt not speak uptight kangaroo speak in Bob Dylan songs.
