I Shall Be Released (första versionen gjordes 1967, men hitversionen på ”Bob Dylans Greatest Hits vol 2″ är från 1971)

Man ska nog inte alltid ta Bob Dylan på orden. Men just nu tänker jag göra just det. Mer specifikt på ordet ”shall”.

Det är ett väldigt användbart ord, det klipper till som ett bättre baseball-trä. Den som vill gå försiktigt fram använder däremot uttrycket ”going to” eller slangvarianten ”gonna”. Den som har avsikten att uttrycka något alldagligt säger kanske ”will”.

Men den som vill banka sanningar i folk använder ordet ”shall”. Det funkar i båda riktningar, både för den som vill slå uppåt och den som vill banka neråt för att hålla de underlydande på plats. Det finns något ödesmättat över ordet, antingen man säger till undersåtarna ”thy shall not steal my crown” eller meddelar slavägarna att ”we shall overcome”.

 Den som vill inskärpa eller ge falskt sken av att hon har Ödet på sin sida säger alltid ”shall”.

 Dylan gör det även i Ye Shall Be Changed, en apokalyps-gospel som han skrev och spelade in 1979 men ratade; den gavs ut först tolv år senare, på hans första ”officiella bootleg”.

”Ye Shall Be Changed”, alltså  – om inte det låter som en gammal och oomkullrunkelig sanning så gör inget det.

S-ordet förekommer också i två mycket tidigare titlar: I Shall Be Free från 1963 och från året därpå I Shall Be Free no 10 – en titel som skvallrar om att han är medveten om att klichélampan blinkar till varning. Bägge låtarna är gjorda som talking blues, vansinnigt roliga och fyllda med dråpliga formuleringar, dräpande ironier och skrönor. I den förstnämnda ringer president Kennedy upp och frågar Bob om råd. I den som fått beteckningen nr 10 hinner sångaren bland mycket annat hota Cassius Clay med stryk innan han hasplar ur sig:

”Yippie! I’m a poet, and I know it/

Hope I don’t blow it”

Självironi och humor – där har vi två sanna befriare. Men sådant är helt opassande i en låt som I Shall Be Released.

Denna betraktas som en klassiker. Rätt många vettiga människor skulle skriva under på att detta är en av Dylans tio största sånger – en sådan där instant classic som nästan sjunger sig själv.

Där någonstans börjar problemen i mitt förhållande till låten; jag tycker den låter sökt. Konstruerad för att låta tidlös. Med hela sitt väsen säger den att ”när jag blir stor vill jag bli en hymn, en klassiker, en allsångdänga som halvpackade trubadurer plockar fram ur skägget klockan halv ett på natten när publiken börjar vifta med de stora sedlarna”.

Ungefär som ”Let It Be”. Och de tre mest anskrämliga låtarna på Oasis hybrisalbum ”Be Here Now”. Det finns något lillgammalt över hela låten.

Musikaliskt sett är den en soulfolkhybrid, själfullt passionerad och med patinan hos ett skillingtryck. Det är signifikativt att både Nina Simone och Joan Baez tolkat den (Simone räddar nästan låten, Baez lägger hela världen på dess axlar tills vi ser den drunkna).

Självaste Elvis – som var svag för den sortens hybrider – gillade på 70-talet att sjunga den när han värmde upp, men kom sig aldrig för att spela in den på allvar. Jag tror inte att han någonsin brydde sig om att lära sig hela texten.

Bob Dylans egen inspelning? Den mest kända är från 1971, gjord som duett tillsammans med folkmusikern Happy Traum. Den är lite småslarvig; den som söker bekräftelse på fördomen att Bob Dylan faktiskt inte kan spela munspel kan sluta leta nu.

Men den första kända inspelningen gjorde han redan 1967, tillsammans med The Band; den gavs ut officiellt 1991. The Band var först även på skivdisken, med en version utan Dylan som hamnade på bandets första egna album. Det är nog den versionen, starkt präglad av Richard Manuels falsett, som de flesta har hört. Jag föredrar den tagningen, men det förblir likväl ett av de svagaste spåren på The Bands annars mästerliga ”Music From Big Pink”.

Listan över andra artister som gett ut en tolkning är diger. Ett par av de bästa är reggaeversioner, som Freddie McGregors och Heptones. Box Tops och Youngbloods gjorde båda ett bra jobb, och den postumt utgivna tagningen av Jeff Buckley är inte dum.

På Spotify hittade jag dessutom en australisk folksångare som spelade in den någon gång på 90-talet. Efter lite gitarrplockande inleder han med orden ”Thy say everything will be replaced”, vilket vi får hoppas syftar på sångaren själv.

Sista ordet blir mitt: Thy shalt not speak uptight kangaroo speak in Bob Dylan songs.

They Killed Him (1986, från ”Knocked Out Loaded”)

Man tänker sig ofta Bob Dylan som en utpräglad singer/songwriter. För att vara en sådan har han gjort anmärkningsvärt många covers. Hela första LP:n bestod med ett undantag av traditionella sånger, public domain. Hans samarbete med The Band i The Big Pink i Woodstock sent 60-tal resulterade i en rad klassiska låtar: De växte fram parallellt med att musikerna spelade sig igenom och utforskade en traditionell repertoar och formades av dessa idiom.

Under tidigt 90-tal, då det sägs att han hade skrivkramp, spelade Bob Dylan in mängder av låtar ur folk- blues- och countryarkiven som samlades på två album.

Ingen av dessa 90-talsinspelningar hör till hans klassiker, men de har rätt gott anseende. Bagatellartade? Fläckvis. Men de säger mycket om Dylans förhållande till rötterna, och fungerar därmed som en lite suddig spegel som ger hans egna sånger ett lite annorlunda ljus och perspektiv.

Man kan ha dem och mista dem; inspelningarna är inga mästerverk, men det finns inget generande över dem heller.

Dessa är förvisso inte hans enda covers. Vi har också den beryktade dubbel-LP som gavs ut 1970, och vars titel ”Self Portrait” uppfattades som ren och skär ironi. Albumet, som till hälften består av andras låtar, har fått utstå så mycket spott och spe (berättigat till uppskattningsvis 42 procent, knappast mer) att det inte är så kul att dra upp det enkom med avsikten att drämma till det igen. Så inga av dessa låtar platsar på vår lista – inte ens Let It Be Me, inte ens den parodiska versionen av Simon & Garfunkels The Boxer, inte ens Blue Moon med alla dess klockrena Eilert Pilarm-kvalitéer.  Man ska inte döma en artist efter hans drucket sentimentala karaoke-ögonblick.

Nej, vad vi behöver är en riktig kalkon. En låt som vill säga något om världen, och som för ändamålet lockar fram äkta och sant missriktat patos.

Vi behöver rikta blicken mot Dylans 80-tal. Vi behöver rikta ljuset på albumet ”Knocked Out Loaded” och den Kris Kristofferson-låt som heter They Killed Him. Texten här.

Kristofferson är en stundtals briljant låtskrivare, med känsla för tajming och ordens valörer. Men ibland bara brister det.

Vi kan skylla på tidsandan. Vi behöver någon att skylla på. Verkligen.

År 1986 upplevde vi Kalla krigets sista köldknäpp; USA förde under Ronald Reagan en aggressiv utrikespolitik i framför allt Sydamerika, en politik som väckte människors protester och vilja att agera. Bruce Springsteens breda genombrott bidrog till en renässans för den amerikanska populistiska traditionen. Stora men enkla Sånger med Tydliga Budskap blev populära. Det fanns ett behov att lyfta fram fredsälskande förebilder; Richard Attenboroughs filmbiografi ”Gandhi” drog massorna till biograferna 1983-84. Den filmen, och mottagandet den fick, säger lika mycket om tidsandan som, låt säga, ”Footloose” eller ”Top Gun”.

Den forna stridsflygaren Kris Kristofferson, numera pacifist, skrev låten ”They Killed Him” där han i tre verser berättar om tre godhjärtade martyrers grymma öden. Först Mahatma Gandhi. Sedan Martin Luther King. Till slut Jesus Kristus.

Vurm för martyrer i kombination med 1980-talets allt omfattande kitsch blev till en cocktail med kapacitet att döda stora konstnärsskap.

Kristofferson spelade in den för sitt album ”Repossessed” som kom 1986. Hans version låter som styltig, tidsmärkt mainstreamrock med dansbandsvibbar.

Precis som om Dylan sägs det ibland om Kristofferson att han är en enastående låtskrivare och textförfattare, men att låtarna är bäst när andra spelar dem. I fallet Dylan är det lögn, men i Kristoffersons fall stämmer det för det mesta.

Fast inte när det gäller They Killed Him.

Produktionen av Dylans inspelning är på sent 80-talsvis stiff och sänkt i återklang, som om någon vill ”maskera” att den där sångaren ”inte kan sjunga”. Mot slutet av första versen våldförs Dylans röst av de fyra gospelsångerskornas överdrivna vibraton, braskande nog för att du ska kunna föna håret framför högtalaren.

Och just när du tänker att nu blir det inte värre, då kommer den … barnkören. Den tar oss på en kort, men ytterligt kärnfull resumé: Gandhi, Martin Luther King, Jesus och en virvelkagge från helvetet hinns alltihop med på tretton komprimerade sekunder av 80-talsfasa. 

Highlands (1997, från ”Time Out of Mind”)

På 1965 års bästa popalbum, Beatles ”Rubber Soul”, dröjer det 16 minuter innan vi får höra en låt som är mindre än fantastisk. Det är plattans sjunde.

Samma års bästa rockalbum, Bob Dylans ”Highway 61 Revisited”, inleds med ”Like A Rolling Stone”: drygt sex minuter av magnifik och allt annat än dryg rockmusik.

”Like A Rolling Stone” var inte bara en given albumöppnare, den lät också som en given singel. Fast inspelningens längd var ett problem; på singelns första upplaga fick den spridas över bägge skivsidorna för att få rum. År 1965 var året då normerna började luckras upp.  

Dylan tog sig utrymme, även på singelmarknaden. Men inspelningen har inte en död sekund; det har inte heller ”Sad Eyed Lady of the Lowlands”, en låt från året efter som visserligen fick plats på en skivsida. Fast det var förstås ingen singel, det var en LP-sida som denna enda låt fyllde från början till slut. 

Dylan visade att det var möjligt att bre ut sig, men det var faktiskt det enda han visade – inte att det, som en del fick för sig, var nödvändigt.

För som alla vet som försökt ta sig igenom en roman av Jan Guillou så är det inte på längden det kommer an. Det måste finnas en dynamik, det måste finnas förtätning och inte bara luft.

Vilket för oss till Highlands (låten är så lång så den kräver en andra youtubeadress). Där är luften klar, men inte nödvändigtvis något annat.

Detta är ett sexton minuter långt opus där inget händer. Och det är inte ens intressant att inget händer. Detta är inte Beckett och en väntan på Godot; det är bara tröttsamt. Det är sista spåret på albumet ”Time Out of Mind” och sexton dryga minuters väntan på att någon ska dra ur pluggen så att Augie Meyers irriterande orgel äntligen slutar gnälla.

Texten är en vink till ett (tacknämligt kort) poem av Robert Burns, ”My Heart’s in the Highlands”. Det är lite grann som Beatles ”Drive My Car”: fyra komprimerade verser, sen är allt sagt och Robert Burns lämnar oss med ett ”beep beep beep beep yeah!”.

Bob Dylan hade denna gång helt andra avsikter. Han sätter bandet på autopilot och Augie Meyers i förarsätet, och så provkör han vårt tålamod.

Jag kan se att texten har sina poänger, även om jag inte ser tjusningen i den meningslösa detaljrikedomen eller den absurda av/på-dialogen med en servitris som Dylan låter uppta inte mindre än sex verser.

’She got a pretty face and long white shiny legs


She says, ”What’ll it be?”


I say, ”I don’t know, you got any soft boiled eggs?’

Hetare än så blir det inte. Men detta gillar jag:

”If I had a conscience, well I just might blow my top


What would I do with it anyway


Maybe take it to the pawn shop”

 Och någonstans kan jag uppskatta det dystopiska drag som får dystertvisten i låten att vid åsynen av små lätta moln börja tänka på hädanfärden:

”Big white clouds, like chariots that swing down low


Well my heart’s in the Highlands


Only place left to go”

Några covers på den här låten?

Inte vad jag vet. Men Plura och Eldkvarn kom nära, i den faktiskt helt enorma ”27” från 1999 års album ”Limbo”. Den har mystiken och den absurda humorn liksom den slöa grooven gemensamt med Dylans låt, men den har också intensiteten. Nerven. Skärpan.

Den är dessutom över på mindre än tio och en halv minut.

Slutligen: I en av de första verserna sjunger Dylan om hur han lyssnar på Neil Young. Jag har alltid undrat vilken låt han lyssnat på när han skrev de där orden.

Jag gissar på Ambulance Blues.

Beatles låtar är kanske äntligen på väg att läggas ut digitalt. Men sannolikt inte på iTunes;  Harrison jr berättar för The Guardian om planer på en egen nedladdningsbutik för ommastrade Beatleslåtar.

Inget har fångat mig den senaste veckan som Swan Lake, kanandensisk trio som består av Spencer Krug från Wolf Parade, Daniel Bejar från New Pornographers och Carey Mercer från Frog Eyes.

Trions andra album ges ut idag. Låter som den perfekta blandningen av 1980 års David Bowie, TV On the Radio, Robyn Hitchcock, Pink Floyd, Arcade Fire och något fullständigt obestämbart.

Jag var i Köpenhamn förra veckan, för att gå på loppis på Israels Plads. Det blåste. Mycket. Kastvindar. Det var inte alls så trevligt som jag tänkt mig; jag väntade mig glada danska försäljare och fågelkvitter i solskenet. En av de annars så hyggeliga danskarna blängde till och med lite surt. 

Efteråt gick jag till en liten bodega, men det var så knökat framför bardisken att jag knappt ens såg ögonen på den lilla söta flickan i baren. Jag är faktiskt besviken.

Därför, kära Allmänna Rekommendationsnämnden, vill jag att ni hjälper mig. Jag vill ha pengarna tillbaka för min citronvand, prisavdrag för vasen jag köpte alldeles för dyrt på loppisen samt ersättning för resan över Sundet.

(Skrivet med inspiration från ARN i Dolly Parton-ärendet).

Lay Lady Lay (1969, från ”Nashville Skyline”)

Här har vi en Dylanlåt som blivit en standard. Den har spelats in av alla från Neil Diamond till reggaebandet The Mighty Diamonds, från Melanie till Ministry, från Kevin Ayers till Acker Bilk, från Everly Brothers till Isley Brothers, från Jojje Wadenius band Made In Sweden till Duran Duran. Den har spelats in av gitarrister utan syn och stråkkvartetter utan smak.

Alla verkar älska den. Alla utom jag.

Det finns något gubbslemmigt i texten och hela … öh, hela upplägget som jag har svårt att smälta: ”Damen, kom och lägg dig tvärs över min mässingssäng”.

Vad för sorts man håller sig med en mässingsssäng till att börja med?

Jag kommer att tänka på Peter LeMarc. Nej, han är inte gubbslemmig. Men han är ofta onödigt explicit i sina kärlekssånger, ofta lite kvart-i-stängningsdags-öppen. (Och han har en gång gjort en låt som heter ”Kom klappa min kanin”, vilket låter som ett nog så oanständigt förslag).

Låten är billig på fler sätt än så. Också jag är lite svag för bokstavsrim, men alliterationen ”Lay lady lay” är inte helt lyckad. Det låter som något som kläckts på väg till grisfesten av de där fyllona i Lasse Åbergfilmen ”Sällskapsresan”.

”Tänk på procenten, Helge!”, säger Bill.

”Lajdi-dajdi-daj”, säger Bull.

”Lay lady lay”, säger Bob.

Och så har vi det opersonliga tilltalet. ”Hello I love you, won’t you tell me your name” som Jim Morrison sjöng i ett annat vissla-på-brudar-nummer som klättrade på hitlistorna i slutet av det inte så jämställda 1960-talet. Kvinna, lägg dig ner – nu kommer pappa!

Låten var för all del en smula kontroversiell när den gavs ut, men det handlade nästan bara om Bob Dylans röst och ganska lite om vad rösten sade. ”Lay Lady Lay” ligger på albumet ”Nashville Skyline”, en platta som med sitt ortodoxa omfamnande av den konservativa Nashvillecountryn utmanade rockpubliken.

Under 1990-talet kom albumet att räknas bland alt-countryns viktiga föregångare, men musiken har inte det minsta med den scenen att göra. Indierockarnas alternativa country föll istället tillbaka på vad Dylan & The Band gjorde i Woodstock och som småningom gavs ut på albumet ”The Basement Tapes”. Men ”Nashville Skyline” har mer med smäktande popcountryvokalister som Eddy Arnold eller traditionalister som Ray Price att göra än med Ryan Adams – eller för den delen Gram Parsons.

”Nashville Skyline” introducerade något så oväntat som Bob Dylan, croonern. Mannen med silkesrösten – avslappnad, nästan avmätt. Rock’n’roll var det inte. För folk som säger att Dylan inte har någon sångröst är detta nödvändig lyssning; Dylan har inte en sångröst, han har flera.

Den falang av Bob Dylans fanclub som hävdar att Dylan var relevant på 60-talet och bara på 60-talet brukar dra gränsen efter ”Nashville Skyline”; almanackan gör likadant. Men för den som vill dela upp Dylans karriär i epoker är det vettigare att sätta strecket före denna country-LP där han sjunger harmoniska sånger om sann kärlek och hemmets hägn. Den förebådar både den märkliga ”Self Portrait” och ”New Morning”, plattorna han gjorde innan rastlösheten tog vid några år in på 70-talet då både desperationen och livsledan återvände till hans sånger.

Dylans originalversion av ”Lay Lady Lay” låter som en mild, men bestämd förförelseakt. Pete Drakes trånande pedal steel och Bob Wilsons brusande orgel badar i en rogivande återklang. Allting är mjukt och fint, målinriktat men inte forcerat.

Jämför med den version Dylan gjorde live under den turné som gick under namnet ”Rolling Thunder Revue”, och som 1976 gav utlopp i den (orättvist) baktalade liveplatta som fick namnet ”Hard Rain”.

Här hör vi istället en otålig Bob Dylan – mitt uppe i sin utdragna skilsmässa från Sara – som med härdad röst går på och är inte så lite fräck. Han har ändrat i texten också. Nu sjunger han:

”Forget this dance/Let’s go upstairs

Let’s take a chance/Who really cares”.

Lite senare:

”You can have love/But you might lose it”.

”You can have the truth/But you’ve gotta choose it”.

Det ultimata raggningstricket, alltså: jag sitter på sanningen, kom upp till min mässingssäng och ta reda på den.

Är det en bättre version, då? Inte nödvändigtvis. Låten har blivit kvitt sitt förljugna drag, och det är nog en förbättring. Men till skillnad från andra upprockade versioner av Nashville Skylinelåtarna – ”I Threw It All Away” på samma live-LP; den magnifika tagningen av ”Tonight I’ll Be Staying Here With You” på ”Bootleg Series vol 5” – så tillför han inte låten mer än själva desperationen. Han är mest bara gapig.

Det var nära att Dylan aldrig spelade in låten alls; han var beredd att ge bort den till The Everly Brothers. Det sägs att Bob gick backstage på The Bottom Line i New York efter en spelning med duon 1968, och att någon av bröderna frågade om han inte hade något nyskrivet de kunde få göra. ”Ok då”, sa han och spelade den här låten. ”Nej nej, det där kommer vi inte undan med”, svarade Everly som hade missuppfattat texten och tagit den för en beskrivning av lesbisk kärlek:

”Lay lady lay, lay across my big breasts baby”.

Men till slut vågade de sig på den, fast det dröjde till en comebackplatta 1984. Som är förvånansvärd hygglig.

En spejare, som lyckats få biljett till Bob Dylans spelning på Berns ikväll, sms:ar mig och berättar att His Bobness i afton haft den goda smaken att spela både ”Blind Willy McTell”, ”I Believe In You”, ”Billy” och ”Tryin’ to Get To Heaven Before They Close the Door”.

Igår kväll spelade Ulf Lundell i Malmö Arena. Vi valde att inte gå dit.

Vi kunde ha valt bort Lundell till förmån för Laleh, som spelade på KB samma kväll. Det gjorde vi inte.

Vi kunde ha skippat dessa helsvenska fenomen för en kort resa över Sundet, där Franz Ferdinand spelade. Det gjorde vi inte heller.

Den 20 mars 2009 var en sådan kväll då det hände så mycket i Malmöregionen (ursäkta Lundabor, jag kallar den så) att Sydsvenskan valde bort tre intressanta pop- och rockkonserter. Det känns på något vis lyxigt, men på något vis också olyckligt. Men vi måste prioritera, och igår valde vi scendebuten på svensk mark för heta Fever Ray samt den stilbildande världsartisten David Byrne, bägge två i Malmö.

Valde vi rätt?

Silvio (1988, från ”Down In the Groove”)

Det finns egentligen inget att säga om ”Silvio”, mer än att det redan sagts för mycket.

”Silvio” var en bagatell som Bob Dylan skrev tillsammans med Robert Hunter, hangaround till The Grateful Dead och en av bandets textförfattare. Den rullar på som en mindre långtradare, anspråkslöst och utan pretentioner.

Så vad är problemet?

Problemet är att Dylan lät den rulla under nästan hela 90-talet, kväll efter kväll. Han tyckte väl att den hade en skön groove som fick honom att känna sig bekväm. Han verkade njuta av att ständigt dra fram detta hjärter tre ur rockärmen, och jag tror inte ens det var sadism – låten är för harmlös för att provocera på riktigt.

Studioinspelningen låter som ett tillbakalutat Grateful Dead – Jerry Garcia och Bob Weir finns i kören; de verkar tro att de värvats till Elvis gospelkvartett The Jordanaires – som funnit en fåra att plöja och nu tänker sig att mulåsnan ska göra jobbet.

Det är inget större fel på låten. Men inget större rätt heller.