Ibland krävs att en artist ramlar av pinnen för att man ska återupptäcka honom.

Som John Martyn, som dog i januari, 60 år gammal. Den här påsken har jag mest av alla lyssnat på honom. Och förbluffats över hur modern hans musik låter.

Ja, inte nödvändigtvis hans 80-talsproduktion: smakfull, slick och tillräckligt tråkig för att man nästan ska kunna missta honom för Chris Rea. Och inte nödvändigtvis hans allra första plattor, där han för all del gjorde begåvad brittisk ny-folk i Fairport Conventions anda.

Hans 70-tal, däremot: ett fascinerande mellanting av folk, jazz och ambient. Börja med albumet ”Solid Air” från 1973, där han tonar fram likt en mognare Nick Drake med hårdare hud eller en Bert Jansch med ett friare förhållningssätt till folkmusiken. Börja med ”Don’t Want to Know” eller ”Go Down Easy”.

Musiken är 35 år före sin tid, ändå så tydligt förankrad i ett tidigt brittiskt 70-tal.

Jag är väldigt förtjust också i uppföljaren ”Inside Out”, där han driver sin säregna sångteknik till det yttersta; själv uppgav han att stilen kom av att han försökte imitera en tenorsaxofon. Lyssna på ”The Glory of Love”, och ni fattar vad han menar.

Slutligen: ”Grace And Danger”, ett självbiografiskt och nästan jobbigt utlämnande uppbrottsalbum som spelades in 1979, är också värt en koll.

Jag är uppriktigt spänd på vad som ska tilldra sig på scen när Titiyo spelar på Debaser ikväll. Hennes senaste album  – höstens ”Hidden”, det första på sju år – innebar ett modigt steg långt bort från den trista mainstreampop hon inledde 2000-talet med. Men det har heller inget som helst gemensamt med den neosoul som hon var Sverigebäst på under första hälften av 1990-talet.

Nej, detta är mörkare. Mer trevande. Mer klangbaserat. Kalla det kraut, electronica, artpop eller artgarfunkel eller vadduvill.

Med på scen är musiker från några av senare års mest äventyrliga band: trummisen Andreas Werliin från Wildbirds & Peacedrums, Johan Berthling från bland annat Tape, Goran Kajfes från Oddjob (för att ta det mest smickrande exemplet).

De börjar spela om ett par timmar, officiell starttid 22.30. Ses där?

För en vecka sedan, när ”Fork In the Road” just lagts ut på Neil Youngs myspace, dristade jag mig till att påstå att albumet möjligen är ett av hans 30 bästa.

Jag vill inte älta hur sårad jag är för att ingen frågat vilka som är de övriga 29.  Inte heller är jag mycket för det där snacket om att ”som man frågar får man svar”. Jag accepterar att ingen ställt frågan, och kommer med mitt svar ändå:

Här är mina 30 personliga favoriter. Kritik och synpunkter och spö välkomnas, det är ju ändå påsk!

30. Silver & Gold (2000)

29. Neil Young (1968)

28. Praire Wind (2005)

27. Buffalo Springfield (1966)

26. Fork In the Road (2009)

25. Chrome Dreams II (2007)

24. American Stars’n’Bars (1977)

23. Live at Canterbury House 1968 (2008)

22. Old Ways (1985)

21. Harvest Moon (1992)

20. Time Fades Away (1973)

19. Greendale (2003)

18. CSNY: Deja Vu (1970)

17. Ragged Glory (1990)

16. Zuma (1976)

15. Live at Fillmore East (2006)

14. Freedom (1989)

13. Sleeps With Angels (1994)

12. CSNY: Four Way Street (1970)

11. Weld (1991)

10. Harvest (1972)

9. Tonight’s the Night (1975)

8. Rust Never Sleeps (1979)

7. Buffalo Springfield: Again (1967)

6. Live Rust (1979)

5. Comes A Time (1978)

4. After the Goldrush (1970)

3. Live At Massey Hall 1971 (2007)

2. On the Beach (1974)

1. Everybody Knows This Is Nowhere (1969)

Richard Lindgren spelar på St Gertrud i Malmö 15 april. Inget märkvärdigt med det.

Konserten spelas in. Inget märkvärdigt med det.

Det märkvärdiga är att man kan köpa inspelningarna med sig; skivbolaget Rootsy spelar in, mastrar, pressar och förpackar musiken i riktiga omslag. Mindre än två veckor efter konserten lovar Rootsy att skivan ska ha nått din brevlåda.

Den modige och snåle gör gemensam sak, och köper paketet biljett + album i dörren på väg in.

Konceptet påminner mig om det där gamla uttrycket om att köpa grisen i säcken. Vilket påminner mig om att det ju faktiskt är exakt vad tidningsprenumeranter i alla tider gjort.

Efter fyra år är det äntligen klart: Beatlesplattorna har mastrats om digitalt och ges ut 9 september. Det rör sig om 14 album (där det 13:e är ”Magical Mystery Tour” och det 14:e är de båda cd-samlingarna ”Past Masters” hopslagna till ett dubbelalbum).

I en tidig upplaga inkluderas dokumentärfilmer i tretton av albumen.

Dessutom kommer en monobox à tio cd som innehåller samtliga Beatlesinspelningar som mixats för monorelease. Samt de ursprungliga (ratade) stereomixarna av albumen ”Help” och ”Rubber Soul”.

Vi får utgå från att jobbet är grundligt utfört… fyra år – det motsvarar tiden mellan första LP-släppet och Sgt Pepper.

En av SVT:s nyhetsredaktioner försökte sig på att i ett slags prettosåpa visa upp en hyfsat oredigerad bild av ”Spelet bakom kulisserna”/”Den verkligt tråkiga vardagen på jobbet”. 

Jag vill inte vara sämre. Jag har också tråkigt, och nu ska jag låta er ta del av tristessen.

I mina arbetsuppgifter ingår att ta emot recensioner från andra musikskribenter, framför allt frilansare. Skivrecensioner läggs in i en mall, där huvudtexten föregås av fem rader med betyg, genre, artist, titel, bolag.

På onsdag recenserar vi Doves. Innan jag fått texten försökte jag fylla i den där femradiga rutan. Jag satsade på betyg tre, genre rock, artist Doves, titel Another Boring Album, bolag EMI.

Jag fick fyra rätt. På onsdag kan ni kolla facit på sydsvenskan.se

Det finns tre sorter. Trams, kvalificerat trams och Inaugural Trams, från kommande albumet med  Super Furry Animals – ett av få band som varit aktiva i femton år, och aldrig är sämre än bra.

Fast min favorit så här långt från ”Dark Days/Light Years” är låten Moped Eyes.

Jag är på väg att passera gränsen. Ifall jag klarar 50 dagar till blir jag äldre än Elvis. Då ska jag fira med jordnötssmörs- och banansmörgåstårta.

Om jag är i samma skick som the King? Inte min sak att avgöra. Just den saken intresserar mig inte så mycket, jag tycker det är mycket intressantare att konstatera likheterna mellan den 42-årige Elvis och Antony Hegarty.

Neil Young har lagt ut sitt nya album (eller heter det trots allt ”kommande album”?) på myspace.

Jag har hunnit lyssna en del. Detta kan mycket väl vara ett av hans 30 bästa album.

——————–

Jag har nu recenserat, en lång drapa som publicerats på sydsvenskan.se. Betyget blev 3 av 5, vilket är lite snålt. Men för Neil och mig är det inte betygen som betyder något.

Jag kom just därifrån. Hon var bra, bandet var bra, framställningen (show, som det heter på alla moderna språk) var konsekvent och på det stora hela övertygande.

Men effekten var starkast i början. Den hårt stiliserade och minimalistiska musik som Jenny Wilson gör på sitt senaste album ”Hardships” ställer nästan omänskligt höga krav  på ett gäng livemusiker för att det ska svänga. Helst ska det svänga också när ingen spelar, när alltsammans bara är underförstått. Det är en svår konst. Eller kanske inte, det kanske är ett svårt hantverk.

Men det finns ingen anledning att klaga på riktigt; det var en fin kväll, och jag blev rätt imponerad samt en smula tagen av Jenny Wilsons sång i dessa svårsjungna låtar. Synd bara att hon bara är en – den där vokala lager-på-lager-effekten som hon nyttjar så galant på de senaste inspelningarna gick liksom förlorad, och därmed tappade musiken i dynamik.

Nåväl. Nu är det sängdags, recensionen får jag skriva imorgon.