”Mordet på Victor Jara kan vara på väg att klaras upp”, skriver Sydsvenskan.

”Siste Titanic-överlevaren död”, berättar DN.

Vad kommer härnäst? Jag hoppas på denna, det håller för en löpsedel:

”Här är dom som slavar på kung Keops pyramid – Aftonbladet har hela listan”.

Tidigare idag var jag på pressvisningen av ”Sensational Fix” på Malmö Konsthall, utställningen som Sonic Youth ligger bakom. Den breder ut sig över hela hallen och hela sommaren.

Inte mig emot, den är innehållsrik och full av prylar att utforska. Jag fastnade bland annat för en serie glasburkar med marinerad råfilm – komplett med senapsfrön och lagerblad och allt. Glömt vad konstnären hette. Jag gillade också en installation som hette ”Kvartett”: en hammock, omgiven av  fyra prydligt utplacerade minihögtalare. Och så dröjde jag mig kvar vid en serie fotografier av Allen Ginsberg.

Men allra mest fastnade jag för Christian Marclays ”Vinylskivor”. Den är vad den heter: en stor golvyta täckt med vinyl-LP i en salig röra – tre-fyra centimeter hög på sina ställen. Kanske är jag vinylfetischist, men så snart jag såg det där böljande vinylhavet fick jag Joe Simons (och Gamble/Huffs) ”Drowning In the Sea of Love” i huvudet. Och började fingra i kavajinnerfickan efter badmössan.

Malmö stadion … här har jag inte varit sedan 1983, då Stevie Wonder spelade. Ärligt talat var jag aldrig inne, jag satt på gräsmattan utanför; snyltade och sparade pengar.

1983 … på den tiden gjorde Paul Carrack fortfarande rätt bra plattor. Jag var fan ett tag; året därpå köpte jag samtliga tre LP som hans första band, Ace, spelade in under första hälften av 70-talet. Sånt har man råd med när man inte betalar för att se Stevie Wonder.

Men det borde väl gå att dra in lite stålar ikväll också? Låt se … solen lyser ihärdigt från väster, i sidled. Det störde faktiskt min upplevelse av Paul Carrack. Om vi allihop skriver till Allmänna Reklamationsnämnden imorgon kan vi kanske få avdrag på biljettpriset.

Long Road Out of Eden 2007

Civilisationen har kommit långt sedan den lämnade sin vagga, och i öknen ropar en ensam röst. Den tillhör Don Henley; han har sand i strupen och han är arg. Hör själva.

När Don Henley ska protestera mot Irakkriget tar han givetvis i från tårna, med en fot i Edens lustgård och den andra i det förlovade landet på andra sidan Atlanten – och med blicken fäst i Utopia.

Berättarjaget i låten är en moraliskt förvirrad soldat, trött och förtörnad. Detta är inte det klatschigaste The Eagles spelat in, men det var knappast heller meningen.

Killen i låten hör hur någon citerar Psaltarens 23:e psalm, en lovsång till Gud som ”låter mig vila på gröna ängar” och ”vederkvicker min själ”.

Själv hör jag bara Don Henley. Låtens enda egentliga hook – en lång ton i inledningen av titelfrasen, utsträckt över nästan två takter – är en repris från ”Long Way Home”, från Henleys första och bästa soloalbum.

Nyaste Eaglesalbumet är en kluven dubbel-cd, där den första plattan tycks sammanfatta The Eagles karriär och den andra främst knyter an till de mer anspråksfulla delarna av Don Henleys solokarriär. Soundmässigt verkar bandet fast i 1989 års ideal.

”Long Road Out of Eden” – drygt tio minuter lång – är ett centralt spår. Men frågan är om inte nyckelraden ändå kommer från en annan av låtarna: Business as usual.

Get Over It 1994

Och när tänker The Eagles spela tillsammans igen?

När frågan ställts tillräckligt många gånger vräkte Don Henley ur sig svaret: ”When hell freezes over”. För att en gång för alla sätta stopp för tjatet.

Fjorton år senare inträffade ett naturfenomen på en plats inte långt från jordklotet (Don Henley ljuger nämligen aldrig). Och The Eagles gav ut plattan ”Hell Freezes Over”.

I allt väsentligt var detta en Greatest Hits-platta i liveinspelning, filmad också för MTV. Men albumet rymde fyra nya låtar, varav en skrivits av bandets båda stjärnor.

De forna rivalerna Frey och Henley, som inte tålt varandras sällskap, satte sig ner tillsammans och visade med den gemensamma låten ”Get Over It” att de kommit över sin schism. Kanske hade någon av dem därutöver kommit över ett exemplar av Athensbandet Guadalcanal Diarys tredje album ”2×4”, som innehåller låten ”Get Over It” där titeln upprepas i en strid ström som påminner om Eagleslåten. Men likheterna kan vara resultatet av rena tillfälligheter.

Texten är dock ingen vanlig ryggdunkarhistoria, den är rätt elak och ganska aggressiv. De båda mångmiljonärerna proklamerade sin återfunna vänskap med att till radiostationerna skicka en låt om fattiga gnällspikar – lata, giriga och bortskämda –  som tycker synd om sig själva istället för att, som Don och Glenn, ta tag i sina liv och karriärer.

The Disco Strangler 1979

”Hotel California” tog musten ur The Eagles. Efter tre år av skrivkramp och osämja kom den fadda LP som hette ”The Long Run”.

Tanken var att detta skulle bli ett dubbelalbum och ges ut 1978, vilket ter sig helt sanslöst för den som hört det spår från The Eaglesboxen, utgiven år 2000, som fått titeln ”The Long Run Leftovers”.

Sanningen är att det inte fanns låtar, inte ens 1979, tillräckligt för en enkel-LP. Ett av spåren, ”In the City”, hade redan getts ut som Joe Walshs soloinspelning på soundtracket till filmen ”The Warriors”.

Albumet ”The Long Run” är det oinspirerade resultatet av en ren viljeansträngning, gjord av ett band som stupar strax efter mållinjen.

En särställning bland flera ansträngda låtar intar ”Disco Strangler”, en sorts glädjelös rockdisco där Henley med något som starkt påminner om sadism berättar historien om en galen massmördare som utser sina offer bland hedonistiska unga kvinnor på diskoteken.

Låten har ett moralistiskt drag, som förbinder den med Jackson Brownes bara marginellt mer inspirerade ”Disco Apocalypse” från året efter. (Texten här). Diskoteken har fått ett uppsving på klubbarna i LA, och dessa ärrade lounge lizards känner sig gamla och obekväma. För att citera Bob Dylan, ur ett helt annat sammanhang: ”There’s something happening here, and you don’t know what it is. Do you, mr Jones?”.

Henley skulle på en av sina soloplattor åter ondgöra sig över diskotekskulturen, i låten ”All She Want to Do Is Dance” – med ett i varje avseende bättre resultat.

”The Long Run” var inte särskilt bra, men inte heller helt ointressant. Don Henleys och Glenn Freys titelspår – med rader som ”Did you do it for love, did you do it for money?” – kan tolkas som en sång riktad till en kärlekspartner, men ännu hellre till låtskrivarpartnern. På så vis anknyter den till ”Two of Us”, inledningsspåret på Beatles sista LP  (Handlar den om Paul & John eller om Paul & Linda?). Precis som Lennon och McCartney gjorde Henley och Frey sitt bästa för att undvika varandra under åren som följde.

Avslutningsspåret ”The Sad Café” är en bearbetning av de känslor av vemod som Don Henley började ge uttryck för redan på förra albumet; ackordstrukturen påminner för övrigt starkt om ”The Last Resort”.

Men de stora hitsen? De var två. En av dem, ”I Can’t Tell You Why,” sjöngs av nytillskottet Timothy B Schmit. Den andra, ”Heartache Tonight”, plattans enda ljusa ögonblick, hade Glenn Frey åstadkommit endast med hjälp av sin gamla mentor Bob Seger och den lojale JD Souther vid Låtskrivarakuten.

The Last Resort 1976

Henleys största stund, en episk berättelse om  amerikanernas historiska rörelse västerut och om försöken att ständigt skjuta gränsen framför sig eller åtminstone hitta det grönare gräset på andra sidan.

The Eagles själva var en liten del av denna berättelse och denna rörelse; den ende av västkustbandets medlemmar som faktiskt växte upp i Kalifornien var Timothy B Schmidt som ännu inte på ett par år skulle vara en eagle.

Texten är brett upplagd, fylld av symbolik och referenser till amerikanska myter och historia; Henley använder detta stoff för att vrida på perspektivet och berätta sin egen story och ge sin egen tolkning.

I MTV-showen från 1994, som markerade bandets comeback, introducerar han låten så här:

”Everybody talks about how the west was won … this is sort of about how the west was lost”.

Hans historia är en berättelse om erövring, exploatering, maktmissbruk och – som vanligt – krossade drömmar och svikna ideal. Men också en uppmaning till folk att ta sig samman och ta ansvar för sitt eget liv, att leva i nuet.

Sången berättar om en pilgrim från Providence, Rhode Island längst österut på kontinenten ”where the old world’s shadows hang heavy in the air”.

Providence är inte bara en geografisk plats, det är framför allt det engelska ordet för Försynen, Ödet.

Utan att nämna uttrycket behandlar Henley i låten myten om amerikanernas Manifest Destiny, deras ödesbestämda mission att expandera över hela kontinenten (allra minst) ända till Stillahavskusten.

Däremot namnges The New Frontier, som var en slogan som John F Kennedy använde under det både socialt och politiskt expansiva och framtidsoptimistiska 1960-talet. Det handlade om att flytta fram gränserna, mentalt och fysiskt. Vid ett tal på Demokratiska partiets nationalkonvent 1960 hette det:

”We stand at the edge of a New Frontier—the frontier of unfulfilled hopes and dreams, a frontier of unknown opportunities and beliefs in peril. Beyond that frontier are uncharted areas of science and space, unsolved problems of peace and war, unconquered problems of ignorance and prejudice, unanswered questions of poverty and surplus.”

Kennedys rymdprogram var en del av denna vision och politik; innan decenniet var slut hade Kennedy föresatt sig att placera en amerikan på månen. Att flytta fram civilisationens gränser ytterligare, att exploatera ny mark.

I slutet av 1968 tog verkligen amerikanen Neil Armstrong några kliv på månen. Ett litet steg för människan … och, när allt kommer omkring, bara ett futtigt steg även för mänskligheten.

Men nu är det 1976, och Don Henley har bittert fått uppleva att myten om Kaliforniens paradis var mycket vackrare än verkligheten. Och han hade inte så mycket till övers heller för andra paradis. I ett storslaget sentimentalt ögonblick sjunger han att att ”there is no more new frontier/We have got to make it here”, innan han i den sista versen drar ner rullgardinen för alla kristna som i fjärran tyckt sig skåda ett hinsides paradis.

Elvis Costello ger nästa vecka ut sitt hundrafjumtjumpte album, ”Secret, Profane & Sugarcane”. 

Och vet ni vad? Det är bra.

Han har återvänt till producenten T-Bone Burnett, och ett sound – akustiskt, folkorienterat – som vi förknippar med 1986 års mästerverk ”King of America”. Folk som Jerry Douglas, Jim Lauderdale och Dennis Crouch är med och lirar.

Vad mer: han har återvänt till fem av låtarna från det kraschade operaprojektet han anlitades av Det kongelige i Köpenhamn för att färdigställa 2005, ”The Secret Songs of HC Andersen”. Jag såg aldrig den hyllade konsertversionen som sattes upp under arbetets gång, men kompenserade med att kolla den musikteaterversion som sattes upp på Operaen två år senare. Bästa sången från den kvällen – ”Has He Forgotten Me Completely” – finns inte med, men väl ”She Handed Me A Mirror”.

På tal om nästan ingenting: Ni har väl inte missat Costello med Beastie Boys på Saturday Night Live?

I rökrutan utanför KB, strax efter konserten, står en kille och försöker fånga min blick. ”Någon bekant”, tänker jag och visar med ett ögonkast och ett mottagligt kroppsspråk att jag är redo att lyssna.

”Rock’n'roel”, säger killen. 

Och så var det med det. En dansk, helt enkelt. Som vill visa sin sociala sida.

Det fanns mycket danskar inne på KB denna kväll; det var nästan som att befinna sig i trängseln längst framme vid scenen  i ett av tälten på Roskildefestivalen.

Konserten? Inte dum. Klubblokalen gjorde bandet gott, detta var mycket mer intensivt och samtidigt mycket coolare än bandets spelning i dagsljus på Way Out West i somras. Jag gillar att de vågade spela flera nya låtar. Och jag gillar att de på ett sätt som verkar naturligt återupptagit den anspråksfulla spretigheten från tidigare inkarnationer av bandet.

Däremot kände jag mig ohyggligt gammal när Sonic Youths Thurston Moore och Lee Ranaldo – den förre snart 51 vårar, den andre 53 –  i ett utfall av pubertalt publikfrieri  började penetrera publikhavet med sina gitarrhalsar och gnida gurorna mot inredningen. Ranaldo lyckades till och med krossa glaset till en strålkastare, fäst ovanför dansgolvet. Moget.

New Kid In Town 1976

En lika bitter som tjusig låt om att tappa greppet och tappa status:

”They will never forget you ’til somebody new comes along”, som det heter i Glenn Freys och medkompositören JD Southers smärtsamt ironiska formulering.

Glenn Frey hade blivit paranoid, vilket hade med kokainintaget att göra (en kompis till mig, vanligtvis påläst och trovärdig, brukar hävda att Fleetwood Mac och The Eagles i slutet av 70-talet ensamma stod för 50 procent av Colombias BNP).

Men han hade också anledning att känna flåset i nacken. Först hade han blivit undanskuffad av Don Henley som bandets ledare och vägvisare, nu var han också hotad österifrån där en ny scen utmanade LA-rockens hegemoni.

Redan 1974 publicerades Jon Landaus med tiden ryktbara recension, i The Real Paper, med orden ”jag har sett rockens framtid, och dess namn är Bruce Springsteen”. Till en början ryckte västkustmusikerna åt sådana utsagor; de hade inte så mycket till övers för östkustmediernas äkthets- och smakpoliser. Framför allt föraktades en sådan som den Detroitfödde Dave Marsh, en annan av Springsteens tillskyndare och – det hörde ihop – västkustrockens ihärdigaste kritiker.

Men efter ett tag blev de paranoida; de kunde skönja ett paradigmskifte i amerikansk mainstreamrock.

En av få som bejakade Springsteens arbetarklassromantiserande tillbaka-till-rötterna-rock var Jackson Browne (långt senare, 1982, skrev han faktiskt en låt om Springsteen: ”For A Rocker”), men han fick inget gensvar hos polare som The Eagles eller Randy Newman (vars ”My Life Is Good”, från 1984, bland mycket annat rymmer en dräpande parodi på Springsteen och hans högra hand/maskot Clarence Clemons – åtminstone i studioversionen, jag har länkat till en solotagning på scen).

”New Kid In Town” handlar inte explicit om Springsteen, men låten uttrycker på ett både sorgset indignerat och kraftfullt vis en nyligen firad människas upplevelse av att bli åsidosatt och förklarad irrelevant. ”Where you been lately? There’s a new kid in town, everybody loves him”.

Låten är The Eagles sista countrylåt före splittringen; det är den enda på albumet ”Hotel California” som Frey har att sjunga, och den följer rätt naturligt i spåret på tidigare låtar: ”Peaceful Easy Feeling”, ”Tequila Sunrise” och kanske framför allt ”Lyin’ Eyes”. Men det är första gången som berättaren framställs som ett offer. Och den har, vilket kanske är en paradox, mer popglans än någon av de andra.

Don Henley återvände faktiskt till låten, i ett kort citat i slutet av ”Johnny Can’t Read” som är en samtidigt elak och socialt inkännande låt från hans första soloalbum ”I Can’t Stand Still”.