Radio Dept. skulle ha gett ut sitt nya album i höstas. Så klart blev det inte så, det sköts upp till någon gång efter nyår.

Nu? Nya besked: den här hösten är det dags. Men en singel, ”David”, ges åtminstone ut hyfsat snart. Den 24 juni, är det sagt.

Hotel California 1976

Ni känner till den här, en av tidernas mest sönderspelade låtar.

Men lyssna igen: det är en magnifik inspelning, en storslagen låt som vilar på en grann ackordstruktur, bärs fram av ett calypsoinfluerat komp, får sin karaktär från Don Henleys röst som låter själfull och livstrött på en och samma gång, och som ebbar ut i en tvåhalsad gitarrduett (Don Felder/Joe Walsh).

Musiken skrevs på egen hand av Don Felder, nytillskottet från 1974, som gjorde en avancerad demo. Inspirationen kan ha kommit från Jethro Tulls sju år gamla ”We Used To Know” – likheterna är slående.

I slutänden blir det ändå Don Henley som tar kommando över låten. Som ledmotiv till den berättelse om excess, paranoia, mättnad och besvikelser som är albumet med samma namn är den både mångbottnad och monumental.

Med ”Hotel California” träder plötsligt Henley fram i den oväntade rollen som samtidsskildrare och moralist.

Men vad handlar den om?

Människor med fallenhet för spökhistorier och annat nys har i decennier påstått att den handlar om ockultism. Hotel California, har det hetat, var högsätet för Anton LaVeys Church of Satan; tittar man noga på den stora utvikbara konvolutbilden från lobbyn ser man skymten av LaVey i ett av de dunkla fönstren uppe på balkongen.

I själva verket är byggnaden ifråga Beverly Hills Hotel.

Men sångtexten, sångtexten… röster hörs i korridorerna, lömska lockrop: ”welcome to the Hotel California”. Sångaren beställer in ”my wine”; kyparen säger ”we haven’t had that spirit here since 1969” (vin är en symbol för Kristus själv, känd från den av honom själv instiftade nattvardsritualen; år 1969 bildades Church of Satan, och sedan dess har ”the holy spirit” inte kunnat ha sin boning i huset).

Och så har vi scenen i ”the master’s chamber”, där Don Henley beskriver en satanisk offerritual som ballar ur. ”They stab it with their steely knives/But they just can’t kill the beast”.

The Beast? Ja, aber natürlich: det där är öknamnet på den engelske ockultisen Aleister Crowley.

Ja ja.

Det finns fler tolkningar. En vida spridd säger att låten handlar om kokainberoende. ”You can check out anytime you like/But you can never leave”.

Det är nästan sant. Men låten är bra mycket mer komplex än så.

”Hotel California” är en sång om dekadens, om excess, om förlorad oskuld och svikna ideal. En sång om Woodstockgenerationens famlande i 1970-talet, skildrad av en låtskrivare och ett band som i unga år dragit västerut mot Kalifornien i jakt på en identitet och ett sammanhang. Analogin funkar på flera olika plan: Hotel California är Amerika som helhet (”the dark underbelly of American culture at large”, som  Henley säger om albumet (citat från Marc Eliots ”To the Limit: The Untold Story of The Eagles”)), mer specifikt om Kalifornien, men framför allt om musikbranschen i de vita linornas drömfabrik i Los Angeles under de allra mest välmående och dekadenta åren. ”Life In the Fast Lane”, för att citera titeln på en annan av albumets låtar.

Med den tolkningen – den enda rimliga, uppriktigt sagt – så handlar raderna om ”the spirit” som gick förlorad 1969 om det dråpslag mot hippierörelsen och ”motkulturen” som tragedin vid Altamontfestivalen 1969 innebar, festivalen då en ung man knivhöggs av Hells Angels framför scenen. Detta var rörelsens sista dödsryckning.

”Hotel California” är en låt om lockelser och om lyckorus, men framför allt om tomheten dagen efter.

Don Henley återkom till temat vid åtskilliga tillfällen under sin solokarriär, främst i ”The Boys of Summer” från 1984 och ”End of the Innocence” från 1989, men han angränsar det även i låtar som ”Building the Perfect Beast”, ”Sunset Grill” och ”All She Wants to Do Is Dance”.

Drömmen är över, som John Lennon sjöng tidigt 1970. Nu är verklighetens 70-tal här, och det erbjuder bara två alternativ: berusa er, eller berika er.

My Man 1974

Ett halvår efter att Gram Parsons dött, 26 år gammal, gav The Eagles ut sin hyllningssång till mannen som kommit att kallas countryrockens anfader.

Bakom låten ”My Man” stod Bernie Leadon, som var den i Eagleslägret som höll countryfanan högst. Resten av bandet hade börjat tröttna, vilket nog Gram Parsons hade tyckt var nog så bra; Parsons avskydde etiketten countryrock, och uttryckte aldrig något annat än förakt för utövarna.

Ändå hade de båda spelat ihop. Parsons värvade Leadon till den andra upplagan av The Flying Burrito Brothers, den som 1970 gav ut albumet ”Burrito Deluxe”. De skrev flera låtar tillsammans, men ”God’s Own Singer” – som brukar förknippas med Parsons – knåpade Bernie Leadon ihop helt på egen hand.

Leadon hade redan tidigare gjort viktiga avtryck som strängbändare och låtskrivare i Dillard & Clark, vars frontfigurer var Doug Dillard och den förre Byrdssångaren Gene Clark. Han medverkade på 1968 års mästerverk ”The Fantastic Expedition of Dillard & Clark” och på 1969 års inte fullt så fantastiska ”Through the Morning, Through the Night”.

Från den förstnämnda LP:n tog han med sig låten ”Train Leaves Here This Morning”, skriven i par med Clark, som han själv sjöng i en stiff version på The Eagles debutalbum.

Med The Eagles cashade han in, på ett vis som varken Clark, Dillard eller Parsons någonsin skulle lyckas med. Han kan inte ha varit omedveten om hur låga tankar hans hjälte – hans ”man” – hyste om den vakuumförpackade countryrock som han ägnat ett par år av sitt liv åt.

”My Man” har en nästan frånstötande aura: det låter smörigt, ändå oengagerat. Texten mytologiserar och avpersonifierar Gram Parsons, tills den är så allmän att den hade kunnat handla om Joe Hill eller Elvis eller Jesus eller Snabbköpskassörskan på hörnet eller nästan vem som helst.

Refrängens slutkläm är rätt smaklös: ”we who must remain go on living just the same”.

Men, uppriktigt sagt: år 1974 var det inte mycket som tedde sig mer livlöst än The Eagles. 

Detta är helt sanslöst fantastiskt:

Popduon Sparks gör en radiomusikal om Ingmar Bergman. Den blir tvåspråkig (svensk och engelsk, får man anta) och får världspremiär i svenska P1 den 14 augusti. Läs presentationen i länken här ovan, det låtar lovande.

Jonas Malmsjö spelar Bergman. Russel Mael spelar en Hollywoodmogul. Ron Mael spelar taxichaufför.

Ge mig en arm till, jag har bitit sönder de båda jag har. Detta är HELT overkligt.

Sparks? Världens bästa band. Om ni samlar på gamla Sonic, leta rätt på nummer 44 där Martin Theander intervjuar bröderna och gör en gedigen genomgång av deras karriär. I arkivet på sydsvenskan.se hittar jag dessvärre bara detta, min recension av senaste albumet. Jo, en recension också av duons performance på Södra Teatern i Stockholm 2005. En märklig och mäktig och mycket modern föreställning.

Already Gone 1974

En klassisk sång om befrielse, men med en skruv: det sägs att du tänker säga upp bekantskapen, men – ha! – det är lite sent påtänkt: jag har redan stuckit.

När Jack Tempchin skrev den riktade den sig säkerligen till en kvinna. Men när Glenn Frey och The Eagles sjunger den är det svårt att befria sig från tanken att den i själva verket handlar om producenten Glyn Johns.

Engelsmannen Glyn Johns, född 1942, var ett prestigenamn när David Geffen, bossen för Asylum Records, försökte intressera honom för The Eagles som han just skrivit kontrakt med. Bara under 1971 hade han producerat tre kommande klassiker: The Who’s ”Who’s Next”, The Faces ”A Nod Is As Good As A Wink (To A Blind Horse)” och The Rolling Stones ”Sticky Fingers”.

Glyn Johns flögs 1972 till Aspen, Colorado för att kolla in The Eagles som tagit ett längre jobb som husband på en klubb för att spela ihop sig.

Han blev inte imponerad, och tackade nej. Geffen tjatade, och han gick med på att ge dem en andra chans i replokalen i Los Angeles.

Lite motvilligt tog han sig an uppdraget; han producerade bandets båda första album, och gjorde ett försök även med 1974 års ”On the Border”. Men konflikten mellan producenten och bandet, främst företrätt av Glenn Frey, blev allt djupare. Glyn Johns var av den bestämda åsikten att The Eagles talang fanns i sången och i counryn – däremot var kvartetten som rockband betraktat tämligen hopplöst, nästan skrattretande.

Men det var dithän The Eagles ville, åt rocken. Under sessionerna med ”On the Border” bröts samarbetet, och in kom istället Bill Szymczyk. Med honom vid rodret spelade bandet in ”Already Gone”, som fick inleda plattan.

”You can see the stars, and still not see the light”, sjöng stjärnan Glenn Frey och fyllde i med ett segervisst ”that’s right!”. (En liveversion från 1977 här, från 1994 här).

Och lite senare:

”Heaven knows it wasn’t you who set me free”.

The Eagles vann kampen; ”On the Border” blev deras riktigt breda genombrott.

Eller gjorde de?

Vägen till superstjärnestatus gick via singelspåret ”Best of My Love”, bandets första listetta – och ett av de två spår som faktiskt kom från sessionerna med Glyn Johns. Och som hade absolut ingenting med rock’n'roll att göra.

Ställd inför faktum log han i mjugg, skriver Marc Eliot i sin utmärkta biografi ”To the Limit: The Untold Story of The Eagles”. Bandet vände ryggen åt den genre de behärskade bäst, för att bli ”what they thought was a rock’n'roll band. A pretty lame one, in my view”, som Glyn Johns uttryckte det.

Och vem tror ni ska sjunga tillsammans med Tivoli Big Band på Plænen 3 juli, som en del av Copenhagen Jazz Festival? En stor jazzpersonlighet? En verklig stjärna?

Rick Astley.

Vi tar det igen.

Rick Astley.

”En fabelagtig jazzsanger”, säger arrangörerna. 

Nu har det här skämtet gått för långt, säger jag.

”Do you remember Rick Astley?” frågade Nick Lowe medan Astley fortfarande hade sin  nuna på flickrumsväggar. ”He had a big fat hit, it was ghastly”.

Det var inte ett av Lowes bättre rim, men Rick Astley förtjänade ärligt talat inget bättre.

Doolin-Dalton 1973

”Desperado” är ett av rockhistoriens mest dubiösa temaalbum, en LP där upphovsmännen försöker dra paralleller mellan vilda västerns laglösa rövarband och de rockmusiker som under tidigt 1970-tal levde efter sina egna normer och lagar i Los Angeles djupa flodbäddar. ”Cocaine cowboys” är hur musikskribenten Barney Hoskyns kom att benämna dem: den privilegierade rockeliten i kretsen kring The Eagles och Crosby, Stills, Nash & Young.

Analogin håller förstås inte, men idén låg rätt i tiden. Detta var 1973, samma år som regissören Sam Peckinpah följde upp ”The Wild Bunch” med ”Pat Garrett  Billy the Kid” – filmen där Bob Dylans specialskrivna ”Knockin’ On Heaven’s Door” hade en nyckelfunktion. Detta var också samma år som Paul McCartney gav ut albumet ”Band On the Run”, som på konvolutet visar ett gäng interner i färd med att bryta sig ut.

Inspirationen till ”Desperado” kom från en bok om Bob Doolin och Daltongänget som väckt Jackson Brownes pojkdrömmar till liv. Han gjorde ett utkast till låten ”Doolin-Dalton”, sedan tog The Eagles-duon Henley/Frey och deras polare JD Souther vid och skapade en egen machomyt. Det finns fantastiska bilder på The Eagles och deras hangarounds när de för en fotosession springer omkring bland Paramounts gamla westernkulisser i Picture City, Agoura Hills och leker gunslingers.

Ramverket är lite fånigt, men efter den spretiga första LP:n var detta uppenbarligen vad bandet behövde. Rent musikaliskt håller albumet ihop, och själva ramen och dramaturgin – hur halvbakad den än är – får texterna att te sig mer betydelsefulla än de faktiskt är.

Hitsen är ”Tequila Sunrise” och framför allt titellåten, tolkad efteråt av så vitt skilda artister som Johnny Cash, Linda Ronstadt och Ulf Lundell (på svenska!). Men lägstanivån är låg; här finns faktiskt inte ett spår som inte håller måttet.

Min favorit är den romantiserande ”Doolin Dalton”, som inleder och funkar som ett återkommande tema. Detta är Eagles i klassisk tappning: dessa alltid lika pålitligt misogyna gossar sjunger om ”faithless women”, men stämsången får dem naturligtvis att låta som oskuldsfulla änglar.

Musikaliskt kan de sägas låna från vintage country, fast i ärlighetens namn behövde de inte gå längre tillbaka än till Neil Youngs breda genombrottsalbum ”Harvest” från året före för att hitta hela arsenalen av vinnande trick.

Men det är, som så ofta, melodimakarna som övertygar mest. Just den här melodin går långt senare igen i Tom Pettys ”Rebels”, det är antagligen ingen tillfällighet.

När vi ändå är inne på rebeller: George ”Bitter Creek” hette en av Bob Doolins kumpaner i The Wild Bunch, gänget han bildade efter ett misslyckat bankrånförsök som kostade fyra av Daltonbröderna livet. På ”Desperado” finns mycket riktigt en låt som heter ”Bitter Creek”; precis som David Blues inlånade ”Outlaw Man” glider den smidigt in i temaplattan.

Det hade varit värre om någon försökte skriva en låt om kumpanen ”Arkansas Tom Jones” – men på 1890-talet gick det antagligen fortfarande att bära det smeknamnet med värdighet, utan att folk framför sig såg en juckande soulman sjunga ”Delilah” inför måttligt exalterade damer på en av de sunkigare barerna i Little Rock, Arkansas. 

Jay Bennett, tidigare i Wilco, dog i sömnen natten till igår. Han blev 45. Dödsorsaken är okänd, men han ska obduceras.

Bennett var multiinstrumentalisten, vars påverkan på Wilco var som tydligast under den poppigaste epoken – den som resulterade i 1998 års album ”Summerteeth” där Bennetts mellotroner, moogar, lap steel, gitarrer och farfisaorglar bredde ut sig.

Mest känd är han dessvärre för konflikten med bandledaren Jeff Tweedy, alltför väl redovisad i dokumentärfilmen ”I Am Trying to Break Your Heart” som släpptes 2002 och som dokumenterade inspelningarna av albumet ”Yankee Foxtrot Hotel”. Bennett fick kicken innan plattan gavs ut. Tidigare i år stämde Bennett sitt förra band för kontraktsbrott och uteblivna royalties.

Bennett samarbetade strax därpå med Edward Burch; tillsammans gjorde de popplattan ”The Palace at 4 AM” som visserligen är ganska lättviktig men inte alls dum. Tre soloalbum har tillkommit.

Jag upptäckte alldeles nyss att Jay Bennett hade ingått i Titanic Love Affair, vars debutalbum lät väldigt bra när det släpptes 1991: ett slags grungepop, någonstans mellan Replacements och Lemonheads. Som jag minns det.

Take It Easy, 1972

En överspänd John Lennon hade rappat om hur omvärlden babblade om ”bagism, madism, dragism, shagism, ragism, tagism” – innan han levererade sitt egentliga budskap: Give peace a chance.

Både måltavlan och prickskytten hörde så tydligt hemma i 1960-talet. Men John Lennon var en del av det gamla gardet, och han skulle snart förberedda sin reträtt. 1970-talet tillhörde andra stjärnor, och de kom med en annan sorts uppmaningar: Take it easy.

The Eagles skulle så småningom personifiera decenniet, med dess tillbakalutade hedonism och en blankpolerad musik kännetecknad av solkysst perfektion. Deras plattor blev i Kalifornien en spegelbild av den bortskämda medelklassens verklighet, i resten av världen en drömbild lika åtråvärd och exotisk som de tapeter med palmer-i-solnedgång som vid samma tid prydde svenska gillestugor.

De fyra i The Eagles började förstås inte på alldeles ny kula. Födda 1946-48 var de barn av 60-talet och präglade av den hippierörelse som bidrog till att locka dem till Kalifornien. Just det: ingen av dem var infödd; tre av dem kom från Mellanvästern, Don Henley från Texas.

Henley och Glenn Frey var hyfsat gröna, men Randy Meisner hade ingått i Richie Furays countryrockband Poco, och Bernie Leadon hade innan han fyllt 23 hunnit med sejourer i genrens båda verkliga pionjärband: först Dillard & Clark, strax därefter The Flying Burrito Brothers som Gram Parsons ännu inte släppt greppet om. När de fyra spelade tillsammans första gången var det som backup-musiker bakom Linda Ronstadt.

Låtskrivaren bakom ”Take It Easy” var Jackson Browne, en wunderkind från Heidelberg som innan han fyllt 23 hunnit spela i Tim Buckleys band, dejta Nico och sälja en låt till The Byrds. Men det var The Eagles som gjorde ”Take It Easy” till låten som vi känner den.

Jackson spelade låten för sin granne, Glenn Frey, som skrev till en extra vers – den andra, den där killen blir uppraggad av en pudding i en ”flatbed Ford”.

Den versen förvandlade hela låten från en osäker ynglings sorgkantade betraktelse till en berättelse om bravado och fåfänga.

Jackson Browne anammade Freys tillägg när han så småningom själv spelade in låten, men hans inspelning har kvar en del av vemodet – lyssna på hur låten plockas ner varje gång refrängen kommer! I Eagles effektivare version är det raksträcka och rak rygg och bekymmerslöst rovgirig kärlekshunger från början till slut. ”We may lose or we may win/but we we may never be here again”, så ta för dig och take it easy.

Hjärtkrossaren Browne är den koketterande typen, även när han gör politiska sånger. (”Fuck me, I’m sensible”, var hur en sarkastisk Elvis Costello sammanfattade hans och hans gelikars hela artistiska inriktning). The Eagles var annorlunda: cyniska, rakt på sak. Dessa hjärtkrossare trädde sina troféer på kulram.

Och vilken förförisk musik de var mäktiga. Från gitarristen Bernie Leadons öppningslick till sprinterbanjon i outrot (Leadon igen) är detta gnistrande smäcker popcountry, badande i vokalharmonier fluffigare än lätta sommarmoln – en grant tillrättalagd bearbetning av The Byrds och Flying Burrito Brothers djärvare men vingligare pionjärinsatser.

Robert Christgau var något på spåren när han – i en ofta citerad recension av The Eagles debutalbum, i Village Voice – beskrev musiken som ”briljant och falsk”.

———

Jackson Brownes version från det femstjärniga albumet ”For Everyman” finns på Spotify, men jag hittar den inte på youtube. Däremot en soloversion här och en duoversion med David Lindley här, komplett med ett rätt kul introsnack.

En väldigt bra livetagning med Eagles från 1973 här, en perfektionistisk tagning från 1994 här.

Världens mest spännande kärlek: hatkärleken.

Starkt ord, det där. Vi byter till ambivalensen.

Inför The Eagles spelning på Malmö Stadion på fredag har jag satt mig för att skriva någonting om tio omsorgsfullt utvalda Eagleslåtar. Det blir lite av varje. Något från ”On the Border”, ett av de mest konsekvent hopplösa succéalbum jag någonsin hört. Och något från ”Hotel California”, en av 70-talets mest intressanta blockbusters. En skiva värd sin vikt i trippel platina.

Jag hoppas kunna börja skriva ikväll. Och förbereder mig på att skriva mina första försvarsmail imorgon förmiddag.