Minns ni när Sverige stod stilla? Inte?
Sådan tur då att SVT finns. I morgon sänds ett extrainsatt program om Michael Jackson. Så bra.
Men jag värjer mig mot den väl upphaussade presentationen, när SVT:s presstjänst skickar ut ett pressmeddelande. Jag saxar:

”När videon ‘Thriller’ släpptes fick den ett eget program i SVT, dessutom på en sen tid eftersom den var så läskig. Vi återskapar ögonblicket när
Sverige stod stilla och sänder videon i sin helhet.”

Två dagar före Roskildefestivalen går jag igenom programmet, upptäcker att det finns rejält med intressanta grejer framför allt på fredagen … där Nick Caves konsert startar på exakt samma klockslag som Shugo Tokumaru. Enormt irriterande.

Givetvis är jag mest nyfiken på Shugo Tokumaru, en lekfullt och briljant musiker som kombinerar elektronik med leksaksinstrument, ljudlandskap med pophooks. Albumet ”L.S.T” från 2006 visar honom som lite mer uppsluppen, men min favorit är förra årets ”Exit”.

Gunilla Brodrej, som skriver på Expressens kultursida, är ofta bra. Men ofta är inte alltid.

Att formulera sig snabbt, nära deadline, utan tid för förberedelser eller självcensur, är en svår konst som man ändå ibland måste försöka bemästra. Som när budet om Michael Jacksons död kommer vid midnatt istället för till eftermiddagskaffet. Då kan det bli så här:

”Michael Jackson var inget mindre än ett musikaliskt geni. Det är en skam för vårt lilla land att Polarprisnämnden inte har tilldelat honom sitt pris.”

Jag förstår inte. Är det meningen att vi som råkat födas i Sverige ska skämmas för vad Stikkan Anderssons arvingar gör och inte gör?

Michael Jacksons betydelse?
Det sitter inte i försäljningssiffrorna; Hermans Hermits, Grand Funk Railroad, Baccara och Westlife sålde också många skivor.

Siffror kan inte uttrycka allt. Beteckningen ”King of Pop”, som började användas om honom 1989, säger mycket mer.

Det är visserligen hans vän och mentor Elizabeth Taylor som verkar ha myntat uttrycket, men snart vann det genklang bland hans yngre fans. Och han bejakade det själv.

Vi var några stycken världen över som hade svårt att hålla oss för skratt. Hur kan Michael Jackson vara popkung när han inte sjunger pop? Danskung? Ok. MTV-kung? Javisst. R&B-kung? Kanske det. Balladkung? Jovars.

Men sedan dess har populärmusikens mittfåra flyttats, gamla begrepp urholkats. För de generationer fans och artister som formats av Michael Jackson- och MTV-eran är den soul- och R&B-präglade hitmusik som Michael Jackson representerar själva essensen av pop. Pojkbandsvågen, American Idol, modern R&B … idealen, poserna och uttrycken kan alltsammans förstås som en vidareutveckling av Michael Jacksons 1980-tal.

Michael Jacksons största bedrift är hans sätt att göra svart soul och R&B till allmängods och färdriktare. I MTV:s barndom spelades överhuvudtaget ingen ”svart musik” i poptevekanalen; de afroamerikanska artisterna kunde vara gigantiska (Stevie Wonder, Whitney Houston, Lionel Richie) men det krävdes en gränsöverskridare som Michael Jackson för att slutligen göra gränsen osynlig. ”It don’t matter if you’re black or white”, som han sjöng.
Först var det bara en sång. Så småningom blev det en sanning.

De andra svarta soulstjärnorna hade allihop hamnat i en djup kredibilitetssvacka så snart de närmat sig vit mainstreampop; ”I Just Called to Say I Love You” bättrade inte direkt på Stevie Wonders anseende bland vita smakdomare i mainstream-media. Respekten för Lionel Richie, en gång i The Commodores, sjönk i takt med att crossover-framgångarna tilltog under 1980-talets gång – han lät inte längre ”äkta”, och vita hipsters kände sig bedragna.

Det var okej för Hall & Oates att göra blue eyed soul, men inte för Ron Isley eller Philip Bailey att göra brown eyed pop.

Michael Jackson kom med tiden, och med hjälp av sina efterföljare, att avväpna den typen av argument – om de ens varit argument, de var mest bara fördomar.

Nöjessajten TMZ rapporterar att Michael Jackson dött. Hjärtattack. TT rapporterar vidare, men jag har ännu inte sett det bekräftat av någon annan med förstahandsuppgifter.

Detta sker mindre än två veckor före (den något uppskjutna) premiären för comebackshowen ”This is it” som skulle ges på 02 Arena i London vid 50 tillfällen fram till nästa vår.

Några kompisar och jag har diskuterat och varit oense. Är detta projekt det allra sista en sådan labil människa som den 50-årige Michael Jackson ska ge sig in i? Eller är detta tvärtom det enda sättet för honom att få livsgnistan åter?

TILLÄGG:
Jodå, ryktet stämmer. LA Times bekräftar.

Om ni inte sett det – Patrik Svensson skriver här:

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article445451/quotDet-kanns-olustigt-och-fruktansvartquot.html

Jim James, sångaren i My Morning Jacket, ger ut en sexspårig platta med George Harrison-låtar. Kommer den 7 juli, som bara råkar vara Ringo Starrs födelsedag.

En släpig tagning av ”Behind That Locked Door” hittar ni redan nu på yimyames.com. Övriga låtar blir ”Long Long Long”, ”Love You To” (två låtar som lyckas vara både fantastiska och obskyra, och ändå är Beatleslåtar), ”My Sweet Lord”, ”Let It Roll” och ”All Things Must Pass”.

Säg ”americana”, och de flesta som associerar kommer att associera till en hybridmusik som visserligen kan rymma både cajun, gospel, blues och jazz, men där countryn och den vita folkmusiken dominerar. Den är rustik, vindpinad och ofta ganska kärv.

Helt annorlunda är det udda mästerverk som en ung Van Dyke Parks gav ut 1968, den magnifikt floppande ”Song Cycle”. Det är en sådan där platta man kanske läser om, men inte letar upp. Varje gång jag påmints om plattans existens har jag tänkt ”den MÅSTE jag höra … en annan gång.”

För en vecka sedan letade jag äntligen upp den på myspace. Och är helt fast.

Van Dyke Parks hade varit Brian Wilsons högerhand i arbetet med det just strandade projekt som hette ”Smile”. Detta år, 1968 alltså, hade han producerat Randy Newmans på varje sätt ambitiösa debutalbum.

Van Dyke Parks eget album påminner starkt om bägge dessa projekt, men är ett ytterligare pressat koncentrat av hans genialiska galenskap, musik med ett kreativt blickfält som är än mer svepande visionärt.

”Song Cycle” kombinerar Broadways showsånger med klassiska influenser, ragtime, pop, gospel och country & western – Hollywoodvarianten, alltså. Det låter som ett möte i Burbank mellan Stephen Sondheim, George Gershwin, Brian Wilson, Scott Joplin och Harry Nilson.

Musiken blickar bakåt, ändå låter den helt osannolik och är mycket progressiv. Flera av de artister som Van Dyke Parks senare skulle samarbeta med tog upp tråden: Victoria Williams, Nilsson, Rufus Wainwright. Kanske också en sådan som Bill Frisell.

Det finns miljoner saker att ägna sin semester åt. Man kan fundera över sin existens. Och man kan fundera över vilka som är Paul McCartneys 67 bästa låtar. Eftersom han faktiskt idag fyller just 67 fick det bli det sistnämnda.
Låtarna sträcker sig från 1964 (på plats 31 och 42) till 2009 (placerade 36:a och 59:a).

1. Maybe I’m Amazed
2. For No One
3. Back In the USSR
4. Eleanor Rigby
5. Hey Jude
6. Paperback Writer
7. From A Lover To A Friend
8. Blackbird
9. Junk
10. You Never Give Me Your Money
11. Penny Lane
12. You Won’t See Me
13. The Fool On the Hill
14. Getting Closer
15. Martha My Dear
16. Here There And Everywhere
17. The Long And Winding Road
18. The Pound Is Sinking
19. Fixing A Hole
20. Dear Boy
21. Oh Darling
22. Drive My Car
23. Back Seat of My Car
24. Souvenirs
25. Helter Skelter
26. Let It Be
27. Lonely Road
28. Soily
29. Yesterday
30. Jet
31. Things We Said Today
32. Heart of the Country
33. Love In Song
34. Stranglehold
35. She Came In Through the Bathroom Window
36. Dance ’Til We’re High
37. My Brave Face
38. Footprints
39. Take It Away
40. You Want Her Too
41. Letting Go
42. Can’t Buy Me Love
43. Getting Better
44. Let Me Roll It
45. No More Lonely Nights
46. Rock Show
47. She’s Given Up Talking
48. Got To Get You Into My Life
49. Beware My Love
50. Mother Nature’s Son
51. So Glad To See You Here
52. About You
53. She’s Leaving Home
54. Band On the Run
55. Distractions
56. Café On the Left Bank
57. Silly Love Songs
58. I’m Looking Through You
59. Highway
60. London Town
61. She’s A Woman
62. Get On the Right Thing
63. Old Siam Sir
64. The World Tonight
65. Magical Mystery Tour
66. Live And Let Die
67. The End of the End

Första kvällen på semestern, igår, satt jag på Czechpoint här i Malmö och försökte intala mig själv att jag lämnat stan. Det gick sådär. Men vad fick jag uppleva? Något mycket märkligare än så:
Krogen spelade ”Dylan & The Dead”, en liveinspelning från 1987 med Grateful Dead, och jag upptäckte att jag tyckte om det. Åtminstone lite grann.
Jag har haft plattan sedan den gavs ut. Jag har spelat den högst två gånger. Alla människor jag känner – och det inkluderar en Grateful Dead-diggare från Visby – är tveksamma till plattan. Jag har aldrig någonstans någon enda gång läst ett enda gott ord om inspelningarna.
Men igår (och idag, jag letade nyss upp den på spotify) upptäcker jag att den har sina stunder. Överlag är den rätt tråkig, på det där lunkande sättet, och tagningarna tillför inte låtarna något, men både ”Slow Train” och ”Joey” är rätt fina. Och ”I Want You” ok.

Vad lär man sig av det här? Kanske att man ska dra sig till Lilla torg lite oftare. För några år sedan stod jag i baren på Röda Kran (som nu blivit Espresso House), där bartendern spelade Dylandubbeln ”Live at Budokan” från 1978. Jag blev förbryllad, glad och upprymd och sa: ”Så oväntat, av alla plattor spelar du den här. Den är inte så dum, den förtjänar inte alls all den skit den fått.”
Bartendern tittade på mig, ännu mer förbryllad än jag. ”Den här är fantastisk!”, sa han, och så letade han efter någon sorts förklaring i vad jag just yttrat.
För honom var detta mästarens verkliga mästerverk, och han hade aldrig hört någon säga något annat. Jag kände mig lite dum, som om jag just berättat för en fyraåring att det finns människor som på allvar påstår att jultomten är en bluff.

Vi kom precis från Lennart Perssons begravning. Det blev en lång och fin begravningsgudstjänst i St Johannes kyrka, ledd av kyrkoherden Per Lidbeck. Så svart blev det faktiskt inte.
Musik? Peter LeMarc, Pelle Ossler, Andi Almqvist, Nisse Hellberg, Ebba Forsberg samt Up the Mountain – med Lotta Wenglén och Maria Davidsson – spelade fint och känslostarkt. Ossler valde ”Små ljus”, Andi valde ”Stars Over Amsterdam” – en ganska nyskriven och ännu outgiven låt, som blev en av Lennarts sista favoritsånger.