När inte ens en så modern, nischad och högkvalitativ nätbutik som Dotshop.se klarar sig … då blir man lite ledsen.

Men inget blir bättre av att vi inte plundrar det sjunkande skeppet. Idag inleddes slutrean. 29 kr per skiva.

Sverker Olofsson har varit på Sweden Rock Festival.

”Sverker Olofsson konstaterar att många festivalbesökare inte använder öronproppar”, läser jag i ett pressmeddelande.

Spännande fortsättning följer i SVT om en vecka.

A-ha ger ut ett nytt album nästa vecka.

Nä-hä, säger ni.

Det får vara hur det vill med den saken. Men ni har väl inte missat den här episoden ur ”The Family Guy”? Det hade jag. (Originalet här)

”Beautiful field of clover!”, utbrister Graham Nash medan han och sällskapet strosar omkring på en äng i solskenet. ”This is rock’n'roll heaven!”

Tydligare kan det knappast illustreras: folks uppfattning om vad som är rock’n'roll är föränderlig.

Scenen utspelas i ”Journey Through the Past”, Neil Youngs första film. Den fick premiär 1973, och har i princip tystats ner sedan dess. Nu ingår den i den stora Neil Youngboxen ”Archives vol 1″ (jag fick den först igår; irriterande, men har man nu väntat i 20 år så kan man väl vänta en vecka till).

Om detta inte var tidigt 1970-tal hade man kunnat tro att repliken var ironisk. Men Graham Nash, the original 40-talist, mannen som uppfann Ludvig Rasmusson, är aldrig ironisk. Det är sällan Neil Young heller.

Och däri finns en del av attraktionen hos ”Journey Through the Past”. Detta visade sig vara ett svårslaget tidsdokument, en film som verkligen fångade Youngs naivitet, självbespegling och pretentioner. Stundtals är den pinsam; den hade ljugit om den inte varit pinsam.

Jag förstår varför den sågades. Men såhär i efterhand fick jag ut mer av den än jag vågat hoppas på. Jag tyckte om den.

”Journey Through the Past” är mer dokumentär än jag fått för mig, och den kretsar mer kring musik än jag trott. Konsertbilder, filmer från repetitioner och gamla tv-inslag med Youngs (och Stills) 60-talsband Buffalo Springfield upptar faktiskt stora delar av filmen. Någon spelfilm i egentlig mening är det inte.

Men, visst: allting binds ihop (Förlåt, jag menar ”binds ihop”. Graham Nash och jag hör inte till samma generation) av symboltyngda, övertydligt långsamma filmsekvenser. Men hur tydlig symboliken än är så … förblir filmen obegriplig.

Delar av helgen har jag ägnat åt Imperiet. Bandet, alltså. Boxen med fem cd, där nästan allt som Thåströms dåvarande band spelade in och gav ut under åren 1983-89. Samt boken som medföljer, en personlig betraktelse författad av Marcus Birro – född 1972.

Musiken? Jag blir positivt överraskad. Inte av musiken som bandet gjorde under sin ”storhetstid” 1985-86 på albumen ”Blå Himlen Blues” och ”Synd”; alltför mycket av denna uppfattar jag som precis så pompös, osvängig och daterad som jag befarat. (Främst, faktiskt, ”Blå Himlen Blues”, som jag en gång i tiden gillade. Den är dessvärre helt olyssningsbar idag). Inte heller av den mindre anspråksfulla debut-LP:n; den har alltid varit helt ok, den är fortfarande helt ok. 

Nej, den musik som står sig bäst är den på finalplattan ”Tiggarens tal”: luftigare, mer konstfärdig, mer sammansatt. Jag har inte hört den på minst femton år, men återupptäckte den i förmiddags, en samling med några av Thåströms allra bästa sånger: ”När vodkan gjort oss vackra”, ”… som eld”, ”Jag är en idiot”, ”I hennes sovrum”.

Marcus Birro, ett Thåströmfan sedan barnsben, låter sin historia om Imperiet också bli en berättelse om tidsandan och – ännu mer – en berättelse om sin egen uppväxt och identifikationsprocess: ”vi behövde få vår märkliga existens förklarad för oss och Imperiet hjälpte till med det”.

För Marcus Birro blev Imperiet ”vägvisare i underjorden”, de gjorde musik som handlade om honom och om hans liv.

Han är inte den första som beskriver sina favoritartister på det viset. Musiken får handla om och representera något mycket större.

Jag respekterar hans betraktelsesätt, men värjer mig likafullt. Jag tycker tvärtom att man förminskar artisternas verk (deras musik, deras sångtexter) genom att lägga på dem ett ok av det här slaget.

Periodvis – en förmiddag, ett halvår, halvannat decennium – blir också jag uppslukad av vissa artister. Men om värdet hos David Bowie, Randy Newman, Tom Waits, David Bowie, Elliott Smith, 10cc, John Coltrane, John Lennon eller Rufus Wainwright låg i deras förmåga att säga mig något om mitt liv – för att nästan citera Morrissey – så skulle deras karriärer vara rätt bra futtiga.

Naturligtvis existerar all kultur i ett socialt sammanhang. Men vilket är sammanhanget? Marcus Birro hävdar att hans syn på Imperiet inte har med nostalgi att göra. Han är inte helt övertygande.

… ge inte bort det till någon Sverigedemokrat.

Det är val på söndag. Timbuktu & Promoe har gjort en kampanjlåt.

”Vem ska föra Sverige framåt, när du bara vill tillbaks?”.

När man talar om trollen står de i farstun. Eller, rättare sagt, på pressläktaren.

Jag såg Springsteen på ett regndränkt Stockholms stadion igår kväll, hade fått en plats på den del av pressläktaren där det inte fanns tak. Jag inte tycka om. Min dator inte alls tycka om.

Så jag klev upp tre bänkrader, eftersom där fanns så många lediga platser. Det höll i tjugo minuter, sedan kom ett uniformerat gäng ynglingar – blågula träningsoveraller, till skillnad från publiken på gräsmattan som i sina vita regnkåpor med huvor fick alltsammans att se ut som en Ku Klux Klansammankomst – och styrde sina steg mot pressläktarens övre regioner. En Laban Arnesson-typ pekade på min plats och på sina pojkar.

Jag begriper inte varför dessa helt oskyldiga killar, som ser ut att vara hälften så gamla som jag, ska påtvingas Bruce Springsteen. Ingen av dem såg särskilt road ut.

Det här sättet att svepa in i samlad tropp påminner mig lite för mycket om lumpen. På liknande vis som stadionkonserter – där folk inför showstarten gör vågen för att inte falla ihop i tristess – påminner mig om andra masstillställningar för sammansvetsade människor med likformiga tankar som jag har svårt för: Politiska möten, väckelsemöten, fotbollsmatcher.

(Springsteen, då? Rätt bra igår. Inte hälften så tröttsam som när jag senast såg honom på en utomhuskonsert; det var samma stadion den gången, jag tror att jag var tio år yngre och Springsteen fem).

Min favoritmetalskribent Jonn Jeppsson har börjat rapportera från Sweden Rock Festival i Norje, han har varit där sedan igår. Missa inte hans inledande recension, av bland andra Deathstars: en blandning av Alcazar och Manowar (bandets egen beskrivning)

Själv sitter jag på tåget på väg mot Stockholm för att uppleva rockens framtid. New Jerseys svar på Solnas Jerry Williams rockar stadion tre av de fyra närmaste kvällarna.

… men själv är jag John. Enligt den här testa-dig-själv-sidan.

Men ”själv” är inte samma ord som ”ensam”. Efter att tre av mina kompisar testat sig har vi fått ihop ett alternativt band med John, Paul, George och … John.

Låter misstänkt likt The Quarrymen.

På Way Out Wests  hemsida (i en text vars syfte är att berätta att Andrew Bird, El Perro del Mar, Final Fantasy m fl spelar i Annedalskyrkan under festivalens gång) läser jag ett häpnadsväckande konstaterande. Så här står det: 

”Det fanns en tid då populärkulturen behövde slå sig fri från kyrkan och kanske i viss mån
från allmänt traditionella värderingar. Säga vad man vill, men idag är
populärkulturen till största del bestående av traditionella värderingar”

Vad vet jag. Kanske dataspelen, innerst inne,  ”består av traditionella värderingar”.

Det där kan vi lämna därhän. Jag är mer intresserad av hur det gick till när popkulturen blev bundis med idrottsrörelsen, när rock och fotboll upphörde att vara motpoler. Det var länge sedan jag såg en av dessa t-tröjor med trycket ”Musiken räddade mig från idrotten”.