Nu händer grejer med ”The Claw”. Folk här kanske tror att det bara är laserstrålar som riktas mot himlen från det här vidundret. Men vi som har kontakt med den andliga världen kan se hur Guds änglar halvligger på molnen ovanför Göteborg, med gigantiska blekgrå sugrör mellan läpparna,  och suger det göttaste ur den här jättekräftan.

Skaldjursfrossa, jorå.

Alltså, nu dum-snobbar jag. Och berättar att U2 just avslutade sin egen ”Desire” (för det är väl inte Bo Diddleys?) med att Bono gled in i, först, Stones ”Have You Seen Your Mother Baby, Standing In the Shadows” och, sedan, Michael Jacksons ”Don’t Stop til You Get Enough”.

Detta är precis den typ av hårdfakta som min bänkgranne – en göteborgare som med sin toppluva och sina öronproppar ser ut som om han rapporterar från en After Ski i Åre – tagit till sin uppgift att förmedla till Majorna. Och självklart känner han inte till den där Stonessingeln (ja, jag kikar över axeln).

Kära kära nån. Detta är precis som på tv … tänkte jag. Men det är det inte alls. När SVT senast gjorde en popsatsning, livegrejen från Debaser Slussen med Sinding-Larsen och Kristian Luuk, fascinerades jag av att intervjuer med engelskspråkiga artister inte textades.

Men när U2 gästar Ullevi textas faktiskt Bonos mellansnack på tv-skärmen. Inget fel i det … jag är bara fascinerad. Och förvånad.

Nu spelar de ”One”.

Det betyder ”En”.

U2:s scenbygge, ”The Claw”, har liknats vid mycket: en spindel, en gripklo, en bläckfisk, en kräfta, rymdraketen från Tintinalbumen ”Månen tur och retur” … men ert sanningsvittne är i Göteborg, i skrivande stund, i ögonblicket, i verkligheten, för att berätta att detta är inget annat än en gigantisk sockerbits-tång som greppas ovanifrån. U2 är här för att ge Gud socker.

Men vem gör kaffet? St George?

På plats på vad som brukade heta Nya Ullevi. New no more. En lämplig arena för U2.

Bredvid mig på pressläktaren sitter en kille – grundaren av Intresseklubben, gissar jag – som bloggar. ”21.10 Samma musik som före giget i Dublin”.

Jag lovar. Dylikt kommer ni aldrig att läsa i denna blogg. Här får ni bara läsa väsentligheter. Så sätt igång, någon som är sugen på en diskussion om The Posies singelbaksidor? Sätt igång.

Att Lady GaGa – som kommer till KB-hallen i Köpenhamn i kväll – tagit sitt artistnamn från Queens låt ”Radio Ga Ga” är nog allmänt känt. Men hur många känner till vad Gaga betyder?

Enligt Wikipedia betyder det ”stammande kvinna”. I alla fall på portugisiska. Fast på Filippinerna betyder det galen.

Wikipedia påstår vidare att låten ursprungligen hetat ”Radio Ca Ca”, men att musikförlaget uppmuntrade bandet att revidera titeln eftersom caca på en rad språk betyder skit.

Nog om det.

Vilka andra artistnamn, hämtade från Queentitlar, skulle vi vilja ha till artister som vi … helst inte vill höra?

The Ogre Battles? The Death On Two Legs? Fat Bottomed Girls? All God’s People? Stone Cold Crazies?

(För er info: The Miracles finns redan. Liksom Great King Rat, Liars, Hammerfall, Nevermore och The Game)

Listan över årets bästa konserter toppas ännu ett tag av Andrew Bird på Lille Vega i våras. Missa honom inte om ni tar er till Way Out West, där han spelar den 14 augusti.

Men toppen av listan kan komma att revideras innan dess. Jag har höga förväntningar på morgondagens spelning med TV On the Radio på Vega. Hoppas att de spelar mycket låtar från de båda första albumen. Det är inget fel på det senaste, ”Dear Science,”, men låtar som debutens ”The Wrong Way” och ”Wear It Out” är ändå snäppet mer spännande. För att inte tala om 2006 års ”I Was A Lover”.

Ja, rubbet finns på Spotify. Men köp, dessa plattor är plattor du får jobba på att slita ut.

Att Bruce Springsteens framtoning är lite grabbig är ingen nyhet. Men Charles A Hohman, som skriver för PopMatters, går lite längre när han analyserar Springsteens succéalbum ”Born In the USA”.

Han argumenterar för att hela plattan, alla dessa stories som Springsteen berättar, trots skilda infallsvinklar präglas av en väldigt maskulin sexualitet.

Så här i efterhand – tjugofem år har gått sedan plattan släpptes – tycks klassperspektivet ha bleknat. När Springsteen i ”Darlington County” sjunger om två bilburna unga män som lämnar New York – där ”the girls are pretty, but they just wanna know your name”, det vill säga din status – för att istället ragga tjejer i South Carolina, då är det genusperspektivet och inte klasstillhörigheten som är det väsentliga.

Bäst är kanske Hohmans analys av ”Downbound Train”. Låten inleds med raden ”I had a job/I had a girl”, och i den här historien hänger det där ihop. Det ena ger det andra.

Metallica hade en rätt förfärlig period i slutet av 90-talet, då bandet verkade inställt på att bli ett klassiskt Classic Rock rockband.

Det var då de gjorde irländska folksånger och Bob Seger-covers.

Men det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat vara ”Hey Dude”, med Beatallica.

Värre … men också mycket mycket roligare. Frågan är vad som är mest underhållande, James Hetfield-parodin eller sångtexten?

Monsters of Folk är klara för Vega i Köpenhamn. De kommer dit 15 november. Deras gemensamma album ges ut 22 september.

Vilka är monstren, då? De är fyra: Jim James från My Morning Jacket, M Ward, Conor Oberst och Obersts gamla Bright Eyespolare Mike Mogis.

De tre förstnämnda uppträdde som Monsters of Folk redan 2004, och återvände förra året då de vid en Obama-gala bland annat spelade Bright Eyeslåten Landlocked Blues.