Den senaste veckan finns inget jag lyssnat tillnärmelsevis lika mycket på som Loudon Wainwright III. Han har nyss gett ut The Charlie Poole Project  – ett dubbelalbum som tjänar som ett slags musikalisk biografi över Charlie Poole, en illiterat banjospelare och sångare som levde rövare och fick ett par stora hits på 1920-talet.

Tjugo av de 29 låtarna fanns på Charlie Pooles repertoar fram till att han, 39 år gammal, söp ihjäl sig 1931. Resterande låtar – skrivna av Wainwright eller hans samarbetspartner Dick Connette – fyller igen luckorna i ”biografin”; Wainwright sjunger dem utifrån Charlie Pooles perspektiv.

Musiken får sägas vara tidstypisk, även om den redan på 1920-talet benämndes ”old timey”: en blandning av viktorianska ballader, Appalachernas folkmusik, ragtime och minstrelsånger. I mångt och mycket förebådade den bluegrass; inte nog med att Charlie Pooles teknik påverkade Bill Monroes virtuose banjospelare Earl Scruggs, flera av låtarna Poole spelade hängde med in i bluegrass- och countryrepertoaren (inte minst ”Don’t Let Your Deal Go Down Blues”, Pooles första skiva).

Loudon Wainwright lägger sig nära Charlie Pooles coola eller nonchalanta sångstil, som inte påverkades nämnvärt av de drastiska formuleringarna, de burleska historierna eller den torra humorn – han sjöng alltsammans på ett kallt konstaterande, kanske lätt avmätt vis.

Till sin hjälp har Wainwright en drös storartade musiker. David Mansfield finns på plats för att spela mandolin eller fiol, eller för att arrangera en stråktrio. Dana Lyn gästar på fiol. Chris Thile, ledaren för det progressiva bluegrassbandet Punch Brothers, spelar mandolin på flera spår och är som vanligt briljant (Kolla in instrumentala ”Ragtime Annie”).

Och jo, ett gäng från Wainwrightklanen medverkar också. Dottern Martha körar på några låtar, hennes bror Rufus gör henne sällskap på en: givetvis ”Old And Only In the Way”.

Låter jag entusiastisk? Det är jag. Men nu ska jag bara nämna en titel till: ”The Letter That Never Came”. Just den låten finns med på den ”The Very Best of Charlie Poole” som samlat 32 låtar och finns på Spotify. Men det är tydligt hur Loudon Wainwright III inte gått in för att göra Pooles mest kända låtar – han har valt låtar som berättar om människan Poole, som för storyn framåt.

”I need a doctor, give me 999″, heter det i Mickey Jupps pubrockklassiker Switchboard Susan från sent 1970-tal. Per Gessle och Niklas Strömstedt försvenskade låten och kallade den ”Marie i växeln” – efter en receptionist på skivbolaget EMI:s kontor.

Samma skivbolagskoncern har i månader hållit liv i kampanjen 090909 – detta är datumet då Beatles samlade katalog ges ut i ommastrat skick. Här finns ett samband för numerologerna att utforska. Är Niklas Strömstedt verkligen en profet?

I vilket fall: de första oberoende rapporterna om några av de ommastrade Beatleslåtarna har börjat publiceras på nätet. Ganska uttömmande på Mojo, mindre uttömmande – men med intressanta nördkommentarer – på LA Times. Ganska pratigt i den drapa som författats av Bob Lefsetz, en bransch-insider.

Märk väl: låtarna har inte mixats om, de har bara ommastrats. Det finns alltså gränser för hur revolutionerande det här kan låta. 

Vänta er inget lika radikalt som den ”Songtrack” som 1999 gavs ut som komplement till dvd-filmen ”Yellow Submarine”: femton ommixade Beatleslåtar, varav flera – främst ”Only A Northern Song”, ”Hey Bulldog” och ”It’s All Too Much” – lät bättre än någonsin. Jag hade invändningar, men den enda allvarliga var mot hur man tonat ner den karakteristiskt fuzzade (och tidstypiska) basen i ”Think For Yourself”. 

Att tona ner fuzzbasen i ”Think For Yourself” är som att ta bort Berija ur bolsjevismen. Det kanske blir ”bättre” och mindre smutsigt, men man sabbar kontexten.

Risken för att de nya utgåvorna inte är trogna gentemot upphovsmännens ursprungliga avsikter är alltså mindre den här gången. Fast det där är knivigt, hur ville Beatles egentligen att deras musik skulle låta? Vad vet vi om det? 

Vad vi vet är att de långt in i karriären tänkte i mono. Framme vid tiden för ”Sgt Pepper” arbetade bandet och producenten George Martin omsorgsfullt med stereoeffekter, men det där var något relativt nytt. Vid de tidiga inspelningarna tänkte de och mixade i mono; stereomixarna var enkla och ofta ogenomtänkta. Roligast inför 090909 är kanske därför att alla monomixar ges ut på nytt i en särskild box – tio album blir det. Ska man höra ”Help” och ”Rubber Soul” så som Lennon & co hörde dem, då är det monomixarna man ska höra. Redan de tidigaste stereomixarna är en ”förvanskning”.

Och dessa låter ju bitvis rätt märkligt, för att inte säga illa, särskilt om man lyssnar i lurar. Risken finns att vi för evigt får leva med den primitiva stereo som långt in i bandets karriär innebar att bas och trummor, eventuellt också bakgrundssången, fanns i en kanal; solosång och gitarr i den andra.

Eller så gör dessa ommastringar underverk. Vi får väl se.

Normalt när människor dött av en överdos heter det att de dog av en överdos. Men varför skulle mediebevakningen av Michael Jackson plötsligt bli normal?

Nä nä. På löpsedlar över hela landet heter det att han ”blev dödad”.

Det är klart, så där kan man också säga. Men varför uttrycka det så? För att man vill antyda att det finns ett uppsåt, kanske?

Frågan i min rubrik får väl anses felställd. ”Vad dödade Michael Jackson”, borde det heta. Och svaret tycks vara: en överdos propofol, som är ett starkt bedövningsmedel.

Givetvis finns en läkare inblandad, en läkare som gett Jackson denna medicin (och andra ångestdämpande mediciner). Det fanns också en patient, Michael Jackson, som anlitade just denna läkare för att han skulle tillhandahålla vad patienten ville ha. Och det fanns – vilket världen tycks ha glömt bort – människor i Michael Jacksons närhet som lät Jackson hållas, som inte såg till att sätta stopp för de 50 planerade shower i Londons största inomhusarena som bidrog till att ge stjärnan så mycket ångest att han behövde ta all den där medicinen.

Upptäckte just Fairport Conventions tagning av ”Dear Landlord”, Dylanlåten. Den gavs först ut på ”Rareport Convention”, 2002, men ligger sedan 2003 som bonusspår på bandets tredje album ”Unhalfbricking” – ni hittar albumet på Spotify, om inte annat.

Och vad jag upptäcker, utöver den väntat starka sånginsatsen av Sandy Denny, är hur låten i Fairports arr anknyter till Dylans Ballad of A Thin Man.

Fast det verkligt oblyga lånet från ”Thin Man”, det stod Procol Harum för. Hör A Christmas Camel från bandets debut-LP; pianoriffet är nästan identiskt.

Fairport Convention gjorde en drös Dylanlåtar, men aldrig fler än på just ”Unhalfbricking”. Halvhiten var Si tu dois partir, en franskspråkig ”If You Gotta Go, Go Now”; övriga var ”Percy’s Song” och Million Dollar Bash som vid den här tiden – 1969 – inte Dylan själv gett ut. På föregångaren ”What We Did On Our Holidays” fanns ”I’ll Keep It With Mine”, som maestro inte gav ut förrän 1985. Men Fairport var ingalunda först, redan 1967 hade Nico gjort låten.

Ungdomar, vet ni vad en discman var för något?

Nej, det var inte den som dödade radiostjärnan. (Det var videon.)

Discman var en ljudbärare som för sin tid var sensationellt lätt att bära. En iPod med inbyggd propeller, typ. Den hade ersatt walkman. Som hade ersatt resegrammofonen. Som ersatt den-visslande-mannen-på-gatan.

Men det hör inte hit. Saken är den att jag gick på semester i fredags, samt att mina kollegor tänker leka Hela havet stormar medan jag är borta. Vi ska flytta runt. Få nya skrivbord. 

Konsekvenserna är två. I det långa loppet: Sydsvenskan blir en mycket mycket bättre tidning. I det korta: jag tvingades se över skivstaplarna på mitt bord. Jag tvingades städa ur skåp. Jag tvingades städa ur en hel flyttkartong fylld med ni-vill-inte-veta som stått orörd bredvid mitt bord sedan förra gången jag ombads städa.

Var det roligt? Nej, men det var en upplevelse full av överraskningar. Efter ett tag upphörde mina kollegor att förvånas över vad jag hittade, förvåningen var större över vad som inte uppdagades (”jag trodde du skulle hitta en halväten falafel där inne”, som någon sa).

Bästa fyndet? En discman. Inte för att den fungerar, det gör den kanske, utan för att cd 1 ur Randy Newmanboxen låg i skivspelaren. Den har jag varit av med i åratal. Ska du bli av med en cd-skiva, se till att det inte är en som hör till en box – det går liksom inte att ersätta bara denna cd 1, man måste köpa hela boxeländet om man vill ha cd 1.

Nu ska jag bara få tillbaka själva boxen, den dumpade jag hemma hos en kompis för en massa år sedan. Vad är väl en cd-box utan box? Snäppet bättre än en cd-box utan cd, men snäppet är litet.

Sedan denna ödesdigra dag har min kompis flyttat ett par gånger, och jag har uppriktigt sagt tappat kontakten med honom.  Inget att förvånas över – om jag i mina gömmor hade en Randy Newmanbox som inte tillhörde mig skulle jag också packa kofferten och skaffa hemligt telefonnummer.

Jag sitter och bläddrar i 1000 svenska klassiker, där bland andra Jan Gradvall och Annina Rabe samlat, tja, svenska ”klassiker” inom tv, musik, litteratur, film m m och skrivit en snutt om var och en. Det blir någon sorts katalog över svensk populärkultur. Bitvis svårartat nostalgiskt.

Men strunt i det. Varje presentbok som ägnar en hel sida åt Basse Wickmans LP ”Sailing Down the Years” har något som talar för sig. Kolla Wickmans myspace; allt är verkligen inte jättebra, men de engelskspråkiga låtarna liksom ”Flammande vind” förtjänar en genomlyssning. Klassisk amerikansk folkpop, influerad av De Fyras Gäng: Roger McGuinn, Eric Andersen, Gene Clark och Jackson Browne.

(Och ja, på tal om nostalgi: när jag åter hör ”Someday” på BW:s myspace minns jag hur upprörd jag var 1983 över att Måns Ivarsson i sin annars gillande recension av albumet ”Crazy Love” hade invändningar mot stråkarna i ett par ballader. Själv hörde jag bara en svensk musiker som lånat arret från The Byrds version av ”Wild Mountain Thyme”, och kunde inte tänka mig något mer smakfullt.

Och på tal om, del II: Jag minns också hur en kompis i korridoren på Pildammsskolan undrade ”Basse Wickman, vem är det? Ser bra ut. ‘Right Now’, är det Tomas Ledin-låten ‘Just nu’ på engelska?”.

Ja, ni hör. Jag hade en svår uppväxt).

Det finns all anledning att kolla Thåström på Stortorget ikväll, det har varit bra tidigare under turnén.

Men ni hinner med De Fyras Gäng i Folkets park också, de börjar spela kl 20.

Gang of Four gjorde comeback 2005, ganska lägligt eftersom så många av de bästa brittiska indiebanden under åren kring mitten av detta decennium står i så uppenbar skuld till Gang of Fours kantigt funkiga postpunk. Rakes, Rapture, Franz Ferdinand och Bloc Party hämtade mycket från PiL oh tidiga Talking Heads, men någonstans bland alla skuggorna stod hela tiden Gang of Four.

Likaså är det lite för enkelt att hänföra den glåmiga indiepop/punk som Interpol och British Sea Power gjorde sig ett namn med enbart till Joy Division. Leedsbandet Gang of Four går igen också där.

Och, lite längre bort: Rage Against the Machine och (det tidiga) Red Hot Chili Peppers hade kanske existerat alldeles utan Leedsbandets hjälp, men idén om att funka upp sina punkrötter kan de mycket väl ha fått från Go4. Och det är klart att RATM känt igen sig i Go4:s politiska ställningstaganden.

Robert Zemeckis – regissör bakom filmer som ”Forrest Gump” och ”Tillbaka till framtiden” – påstås förhandla med Beatles musikförläggare om att få göra en remake på den animerade filmen ”Yellow Submarine” – för Disney, varken mer eller mindre. Källan är The Hollywood Reporter.

Men varför sluta där? Varför inte disneyfiera alltihop? ”En Beatles Anthology” med ankor och hundar?

Här är mitt förslag till casting:

Lennon – Kalle Anka; McCartney – Musse Pigg; Ringo Starr – Pluto; Harrison – först Taxen Dinah, men efter en drink hemma hos hans tandläkare tar Stål-Långben över rollen.

Knatte, Fnatte & Tjatte – Julian, Sean och Per Gessle.

George Martin – Oppfinnarjocke; Alan Parsons – Medhjälparen; Magic Alex – Kusin Knase; Allen Klein – Joakim von Anka; Peter Asher – Alexander Lukas.

Fred Lennon – Mårten Gås; Moster Mimi – Farmor Anka; Cynthia Lennon – Kajsa Anka; Yoko Ono – Madame de Hex; Maharishi Mahesh Yogi – Spökplumpen.

Rolling Stones – Björnligan; Bob Dylan – Stora stygga vargen; Donovan – Lilla varg; Peter, Paul & Mary – Tre små grisar.

Jag har förstås glömt massor. Fyll på, bättre på!

”Lady Soverign ställde in”, berättade min kollega på hemmaredaktionen via sms igår kväll.

Varvid jag givetvis sms:ade Anders Jaderup, vår tänkta recensent vid spelningen på Malmöfestivalen imorgon. ”Det blir inget gig”.

Men det enda Lady Sovereign ställt in var intervjun med Sydsvenskan, inte konserten. Jag visste liksom inte att det fanns en planerad intervju att ställa in…

Sms är ett intressant kommunikationsmedel, det kan skapa mycket mer dynamiska och oförutsägbara tidningar. Tänk om Brezjnev och Nixon haft sms-kontakt? Då hade Stan Lewis och Little Walter fått sista ordet för länge sedan: ”Boom boom, Out Go the Lights”. Och den här covern hade aldrig hunnit göras.

Eeeeeeeeh, nu får jag aldrig mer intervjua Nina Persson.

A Camp spelade just på Stortorget. Det var inte särskilt bra. Jag skrev just färdigt recensionen, ligger på sydsvenskan.se när som helst.