Numerologi i EMI-huset
Publicerad den 29 augusti 2009 klockan 11:43 av Håkan Engström”I need a doctor, give me 999″, heter det i Mickey Jupps pubrockklassiker Switchboard Susan från sent 1970-tal. Per Gessle och Niklas Strömstedt försvenskade låten och kallade den ”Marie i växeln” – efter en receptionist på skivbolaget EMI:s kontor.
Samma skivbolagskoncern har i månader hållit liv i kampanjen 090909 – detta är datumet då Beatles samlade katalog ges ut i ommastrat skick. Här finns ett samband för numerologerna att utforska. Är Niklas Strömstedt verkligen en profet?
I vilket fall: de första oberoende rapporterna om några av de ommastrade Beatleslåtarna har börjat publiceras på nätet. Ganska uttömmande på Mojo, mindre uttömmande – men med intressanta nördkommentarer – på LA Times. Ganska pratigt i den drapa som författats av Bob Lefsetz, en bransch-insider.
Märk väl: låtarna har inte mixats om, de har bara ommastrats. Det finns alltså gränser för hur revolutionerande det här kan låta.
Vänta er inget lika radikalt som den ”Songtrack” som 1999 gavs ut som komplement till dvd-filmen ”Yellow Submarine”: femton ommixade Beatleslåtar, varav flera – främst ”Only A Northern Song”, ”Hey Bulldog” och ”It’s All Too Much” – lät bättre än någonsin. Jag hade invändningar, men den enda allvarliga var mot hur man tonat ner den karakteristiskt fuzzade (och tidstypiska) basen i ”Think For Yourself”.
Att tona ner fuzzbasen i ”Think For Yourself” är som att ta bort Berija ur bolsjevismen. Det kanske blir ”bättre” och mindre smutsigt, men man sabbar kontexten.
Risken för att de nya utgåvorna inte är trogna gentemot upphovsmännens ursprungliga avsikter är alltså mindre den här gången. Fast det där är knivigt, hur ville Beatles egentligen att deras musik skulle låta? Vad vet vi om det?
Vad vi vet är att de långt in i karriären tänkte i mono. Framme vid tiden för ”Sgt Pepper” arbetade bandet och producenten George Martin omsorgsfullt med stereoeffekter, men det där var något relativt nytt. Vid de tidiga inspelningarna tänkte de och mixade i mono; stereomixarna var enkla och ofta ogenomtänkta. Roligast inför 090909 är kanske därför att alla monomixar ges ut på nytt i en särskild box – tio album blir det. Ska man höra ”Help” och ”Rubber Soul” så som Lennon & co hörde dem, då är det monomixarna man ska höra. Redan de tidigaste stereomixarna är en ”förvanskning”.
Och dessa låter ju bitvis rätt märkligt, för att inte säga illa, särskilt om man lyssnar i lurar. Risken finns att vi för evigt får leva med den primitiva stereo som långt in i bandets karriär innebar att bas och trummor, eventuellt också bakgrundssången, fanns i en kanal; solosång och gitarr i den andra.
Eller så gör dessa ommastringar underverk. Vi får väl se.
