Jag vaknade på strålande humör i morse, antagligen för att jag drömt om att jag var i Liverpool och intervjuade Paul McCartney.

Liverpool såg ut som Dresden, vilket kanske var lite konstigt. Märkligare var ändå att McCartney insisterade på att få se mina reseräkningar och attestera dem.

Man kan längta tillbaka till Mölleplatsens storhetstid 2005-07. Och knyta näven i bitter nostalgi.

Man kan också konstatera att död hund ligger, och så gläds man istället åt att Malmöfestivalen funnit sig så väl tillrätta i Folkets park. Tre scener inom ett ganska taffligt stenkasts avstånd, varav Amiralens maffigt breda scen är häftigast.

En drös bra spelningar i parken idag: Andi Almqvist med Tom Waits polare Bebe Risenfors kl 17, Anna Järvinen kl 18, Deportees kl 19, Johnossi kl 20, The Guild 21.30.

När The White Stripes var som hetast år 2003 stod de på Vegas scen i Köpenhamn. Plötsligt slängde de iväg en fantastisk poplåt som fick alla deras egna låtar att blekna. Låten? ”Good to Me”, skriven och utgiven av Brendan Benson ett år tidigare (en akustisk talk showversion här). Det var mycket rörande att ta del av – Brendan Benson var inte direkt vad man brukar kalla ett hushållsnamn.

Sedan dess har Jack Whites och Brendan Bensons vägar korsats åtskilliga gånger. Eller har de? De båda har snarare varit oskiljaktiga, som partners i The Raconteurs. 

Det har varit välgörande för Bensons plånbok, men inte för hans kreativitet. Bortsett från med Steady As She Goes och Hands, bandets båda första singlar, har bandet aldrig riktigt övertygat.

När Brendan Benson nu äntligen kommer med sitt första soloalbum sedan 2005 års ”The Alternative to Love” är det en rätt oinspirerad historia, en ofta formulariserad powerpop som låter både enklare, mer tjuvaktig och organisk än Bensons omsorgsfullt knepknåpiga  bästa album. Precis som hos Raconteurs är rören raka.

Första spåret låter som tredje klassens Squeeze.

Det andra bygger på Todd Rundgrens ”I Saw the Light”, men byggs aldrig vidare.

Det tredje låter som en Motownpastisch av ELO.

Moog-bonanzan i fjärde låten är en Wingsflirt för mycket (och hey, jag älskade Bensons tagning av ”Let Me Roll It” i Roskilde häromåret).

De bästa låtarna ligger mot slutet. Jag gillar den mer avslappnade, rätt dystra ”Lesson Learned” liksom den egentligen mycket mindre miserable ”Misery”.

Men Brendan Benson är inte den kreativa kulspruta han brukade vara.

Joe Henrys nya album ”Blood and Stars” har kommit. Man kan streama den på hans hemsida

Jag har den i min iTunes, vilket gör att albumets sista låt omedelbart avlöses av första spåret på Joe Henrys förra album, ”Civilians”, som jag inte hört sedan jag i september förra året satt på ett hotellrum i Plzen och skrev på min senaste bok. Några takter är allt som krävs, sedan är mitt huvud  i princip där igen. (Och mina ben är halvvägs nerför trappan, på väg till u Salzmannu).

”Räckmacka 70 kr” kan man läsa på ett anslag i Folkets park.

Det tar några sekunder innan jag erinrar mig att det faktiskt finns en maträtt som heter räkmacka och att folk både äter och köper sådana. Ungefär som folk också äter gräddfil, de åker inte bara i den.

Själv skulle jag bra gärna vilja halka in på ett bananskal. Någonstans där jag inte har att göra.

Ifall det finns en himmel och/eller ett helvete så har Michael Jackson med stor sannolikhet nu äntligen fått träffa den förre detta svärfar som han aldrig mötte i jordelivet.

Och just idag kan de sitta och fira, eller begråta, att det gått på dagen 32 år sedan svärfar Elvis anlände.

Vi andra får fira eller böla på distans. Avståndet må vara stort, men Elvis är större. Här är fem låtar som alltför sällan nämns:

1. Trying to Get to You (1955)

Konkurrensen är tuff, men detta hör till det bästa han hann spela in i Sam Phillips Sun-studio i Memphis, innan Överste Parker och – i förlängningen – RCA tog över. Låten spelades in samma dag som Elvis sista Sun-singel ”Mystery Train”, och är nästan lika stark. Låten gavs visserligen ut på singel av RCA, men hamnade i skymundan av de nya och hårdare arrade inspelningarna och floppade.

Låten är först och främst en show-off för Elvis som sjunger med enorm och stegrande inlevelse, men även gitarristen Scotty Moore briljerar. Fast den allra bästa tagningen kanske trots allt är den vid comebackshowen, den tv-sända lädershowen ni vet, år 1968. Nästan lite nonchalant plockar Elvis upp låter som från golvet, och sedan bara lyfter och lyfter det.

Originalet gjordes av ett R&B-band som faktiskt hette The Eagles, ett par år före Elvis.

2. Like A Baby (1960)

Allra bästa spåret på albumet ”Elvis Is Back” är förvisso tolkningen (väldigt trogen) av Lowell Fulsons ”Reconsider Baby”, med Elvis i tätt samspråk med tenorsaxofonisten Boots Randolphs. Men detta är snudd på lika häftigt, och rätt mycket i samma anda – om än något mer tillrättalagt. Låten skrevs avR&B-musikern  Jesse Stone, nog så känd som Charles Calhoun.

3. Any Day Now (1969)

Det är svårt att gissa det, men Burt Bacharach var med och skrev den här soullåten som Elvis spelade in i American Studios i Memphis tidigt 1969 – ett rätt tydligt utslag av den soul/countrymix som Elvis och Chips Moman skapade under dessa fruktbara dagar i studion. Den fina originalversionen, som Elvis bättrade på, gjordes av R&B-sångaren Chuck Jackson.

4. Where Did They Go, Lord

Nej, det är faktiskt ingen gospel – men både till text och musik lattjar låtskrivaren Dallas Frazier – samme Nashvillekille som skrev ”There Goes My Everything” – med genren. Elvis lägger ner hela sin själ i den här låten om brustna förhoppningar, ånger och bitterhet.

(Jag länkade till en repetionstagning, eftersom jag ville undvika den här kitschiga videon, gjord av någon youtubeklåpare).

5. Good Time Charlie’s Got the Blues (1973)

En självömkande countrylåt, skriven av Danny O’Keefe som också spelade in den – ett år tidigare. Elvis lägger lite socker på, men inte så att det stör.

Ibland blir man lite ledsen. Som när man tittar igenom programmet för Malmöfestivalen, påminns om att The Fine Arts Showcase spelar kl 19.30 i kväll, på Debaser, samma klockslag då jag gett mig själv uppdraget att bevaka en helt annan konsert.

Bandet – som leds av Gustaf Kjellvander – gav i våras ut sitt tredje och bästa album. Christian Williamsson intervjuade Gustaf och basisten Joachim Leksell i april, publicerades i Sydsvenskan.

Debaser, 19.30 alltså. Vi ses inte där.

Han tog en promenad. Ingen kände igen honom. Snuten grep in. Läs här.

Nu är jag trött på festivalbloggen, eftersom ingen kommenterar mina inlägg och jag misstänker att ingen heller läser den. Jag flyttar alltså hit. Eftersom jag har något viktigt att säga.

Som vi vet måste bolerohistorien ständigt skrivas om. Jan Gradvall hade kanske kunnat göra det bättre, men nu är det mig lotten fallit på. Alltså.

•1700-tal. Boleron utvecklas i Spanien i slutet av seklet och är, enligt Wikipedia, en kombination av contradanza och sevillana.

•1800-tal. Boleron vidareutvecklas på Kuba.

•1900-talets första hälft. Maurice Ravel skapar orkesterverket ”Boléro”.

•1960-tal. Influerad av Ravel, och möjligen av kubanska rökverk, skapar Jeff Beck sin Beck’s Bolero, inspelad i maj 1966 med ett helt osannolikt drömlag: Beck OCH Jimmy Page på gitarr, Nicky Hopkins på piano, John Paul Jones på bas, Keith Moon på trummor. Ifall självaste Johann Sebastian Bach kommit förbi och bett om att få klinka lite cembalo hade han inte platsat.

•1970-tal. Deep Purple använder bolerorytmen i sin mastodont-ångest-ballad-showcase-extravaganza Child In Time. (Ha tålamod, det tar några minuter).

•1980-tal. Göteborgsbandet Jerusalem använder på samma vis samma trick i sin ”Moderne man”.

•1990-tal. The Posies spelar in en cover av ”Beck’s Bolero”, som inte ges ut då men som så småningom hamnar på den enda outtakes-box á fyra cd du behöver: ”The Posies: At Least At Last”.

•2000-tal. Ett vilset Arctic Monkeys presenterar på Way Out West en av sina nya låtar, ”Pretty Visitors”, och jodå: på plats i Göteborg gör de en Jerusalem.

Om nu popen flyttar ända till Sveriges framsida, så kan väl jag åtminstone flytta bloggandet till Sydsvenskans festivalbloggsida. 

Vi ses snart, spring inte vilse på vägen.