Jag kom just från Debaser, där J Tillman spelade ikväll. Det var väldigt bra … och en smula tråkigt. Hans låtar – sköra, ödesmättade, stora fast aldrig spektakulära – tenderar att mala på i ungefär samma tempo och stämningsläge. Detta är den typ av låtar som, om de bara iddes, skulle ställa sig vid dikeskanten och sätta dit hela Neil Youngs repertoar för fortkörning. 

Förbandet Pearly Gates kompade honom, vilket bidrog till variation och dynamik. Ändå – en av kvällens höjdpunkter var extranumret, en gastkramande sak som Josh Tillman framförde ensam. Han sjöng om att livnära sig på vildhonung, och jag lovar att jag såg gräshopporna rumla runt i skägget hans.

Det är fascinerande med hans formuleringar och symbolik, nästan alltihop hämtat från Bibeln. Ändå är han ingen religiös grubblare; han använder bara verktygen, språkbruket.

Nåväl. Jag är trött, har varit småsjuk i drygt en vecka, och skjuter upp recensionskrivandet till imorgon – trots att jag egentligen har schemat späckat. Men man ska ju inte oroa sig för morgondagen, eftersom ”var dag har nog av sin egen plåga”  som det bisarrt nog heter i den där boken som puritanerna i vår del av världen baserat sin hårda arbetsmoral på.

Marx hade rätt: Allt fast förflyktigas.

BBC rapporterar att Lucy, hon som via Julian Lennon influerade ”Lucy in the Sky With Diamonds”, har dött. Vad ska vi ta oss till, vad ska vi nu navigera utifrån? Vilka stjärnor skall oss leda? Vem ska vi nu hålla i handen när vi går framtiden till mötes? Desmond och Molly Jones? 

Det skulle inte förvåna mig om Lovely Rita, meter maid, satt sin sista p-bot också.

”Jag  menar doobie-dee-doo”,sjunger Baloo i Djungelboken. Fast han är ingen grizzlybjörn. Det är inte Michael McDonald heller, men han kommer bra nära.

Doobie Brothers gamle grånade sångare hörs nämligen tillsammans med Grizzly Bear i en ny tagning av ”While You Wait For the Others” där han helt enkelt ersatt Daniel Rossen. Det låter … annorlunda, men förvånansvärt bra.

Med originalet (som ni hittar via samma länk) har jag alltid slagits av att Daniel Rossen låter ungefär som Thomas Di Leva.

Jag hatar den här idén. Och jag älskar albumet ifråga. Det ena hänger nog ihop med det andra.

Vadå?

Jo, Psychedelic Furs – tänk John Lydon möter David Bowie i postpunkens London – tänker under november månad framföra LP:n ”Talk Talk Talk” från början till slut. De tänker turnera.

Ja, det är en trend det där. Men halva poängen med livekonserter är att man inte riktigt ska veta vilken låt som är nästa. Och halva poängen med The Psychedelic Furs var att de inte skulle finnas år 2009.

Det finns de som hävdar att rocken inte alls är död. Det kan vara samma människor som nominerat Abba till Rock and Roll Hall of Fame – de vet något som vi andra inte vet.

Det ska bli spännande att se vilka av de nominerade primalrockarna som går hela vägen, Stooges eller Abba. Ska Iggy verkligen kunna konkurrera med den svenske pianistens gorilla-koreografi?

Var fick egentligen Robert Plant allt ifrån? ”If there’s a bustle in your hedgerow, don’t be alarmed now”?

Ta en hastig titt på det här klippet, och du inser att det där var gammalt när han själv knåpade ihop det. Eller inte.

Denna mash-up påminner mig om något jag läste i Peter Guralnicks Elvisbiografi ”The Unmaking of Elvis Presley”. På scen på Hilton i Las Vegas i augusti 1973 fick Elvis för sig att han skulle sjunga hela ”Bridge Over Troubled Water” med texten från ”Suspicious Minds”.  Och vice versa. 

Samma konsert hade han lattjat med texten till ”Love Me Tender”. De sista raderna löd så här:

”Adios you motherfucker/Bye bye Papa too/To hell with the whole Hilton Hotel/And screw the showroom too”.

Vilket målmedvetet huggande efter just de händer som födde honom: i tur och ordning hans manager, hans far (som höll i bokföringen), hans arbetsgivare och hans publik.

Jag kom tillbaka från semester igår och är lite ringrostig. Kanske borde jag anstränga mig för att få till en lista med 500 låtar du måste höra innan kastanjerna ramlat ner. Men allt jag mäktar är denna: en lista, med en punkt, över saker som livet är för kort för.

1. Att höra mer än fem låtar från Mikas irriterande, hysteriska och såpigt överpolerade nya album. Så skojfriskt. Och så rösten: på en och samma gång låter den korrad på autotune och som om den fastnat i hissen upp till falsetten. 

Detta är den typ av artificiellt uppåttjack som skulle blåsa peruken av Elton John och ge honom sitt livs sista hjärtattack. Bevare oss väl, både Elton och mig.

Jag trodde att jag kände till varenda liten vrå av Beatles inspelningar, skulle aldrig kunna förvånas av minsta lilla skärva på mest undanskuffade lilla albumspår.

Så fel. Med de här nya mastringarna händer saker i låtarna man är helt oförberedd på. Lyssnar jag på ”It’s All Too Much” så tror jag plötsligt att telefonen ringer. Och står jag och diskar till ”Revolution no 1″ så blir jag helt säker på att det knackar på dörren.

Vad man lär sig av detta? Diska inte, och stäng alltid av din mobil.

Nog om detta, nu lämnar jag datorn för några dagar. Tror jag.

Ah, tänk om alla arbetsdagar var som denna. Jag har suttit i fjorton timmar och lyssnat på Beatles. Hårt koncentrerat. Jag vet inte när jag senast varit så här koncentrerad i mer än två minuter.

”Remasters”? Bättre än jag kunnat föreställa mig. Det finns några små saker man kan invända mot, men uppenbarelserna är långt fler än besvikelserna. Åtskilliga låtar har lyfts. Att lyssna på det här bandet – och det finns inget jag lyssnat mer på, inte mina föräldrar, inte mina chefer, inte trafiken på gatan, inte mig själv, inte suset i säven – känns  som en ny upplevelse.

I första hand tänker jag på dessa tio ögonblick: 

Paperback Writer, Here There & Everywhere, Cry Baby Cry, You Never Give Me Your Money, Sun King, Drive My Car, I’m Only Sleeping, You’ve Got To Hide Your Love Away, Sexy Sadie och … kanske All I’ve Got To Do. Eller Birthday.

Var det någon som sa att John Lennon var död?

Omöjligt. Han sitter just nu i mitt lilla arbetsrum, någonstans mellan fåtöljen och stereon. Nästan too close for comfort (men han har åtminstone inte Hr Harry Nilsson med sig).

Jag har just parallell-lyssnat på tre versioner av ”I’m Only Sleeping”, från albumet ”Revolver”; de nya mastringarna är verkligen överlägsna. Sångarna kommer extremt nära, utan att ta udden av musikens punch när det ska finnas en sådan.

I just den här låten vinner stereomixen (jo, jag har nu fått musiken, på digital väg) som är väl balanserad. I monoversionen blir baklängesgitarrerna trängda, utom i själva instrumentalpartiet – där tar de i gengäld för mycket plats. Men det finns en kul överraskning i monomixen, 1:25 in i låten, tre och en halv takt före solot. När Lennon sjunger ”staring at the ceiling” dyker en av de här baklängesgurorna upp. I stereomixen är den gitarrfrasen helt raderad.

Någon beskrev förresten soundet på baklängesgitarrerna som ”country & western möter raga”, om jag minns det rätt. Pedal steel möter sitar. Ganska träffsäkert.