När inspelningarna av ”Sgt Pepper’s Lonely Heart’s Club Band”, länge ansett som Beatles främsta bedrift, var färdiga … gick medlemmarna upp på taket till Abbey Road-studion och käkade lite syra.
Inte.
Då satt de med när inspelningarna mixades. Förstås. Man släpper inte ett potentiellt mästerverk vind för våg. Man släpper det inte ens i George Martins händer. Först när mixen är färdig är uppdraget utfört.
Men nu talar vi om mixen, i singularis. Den viktiga. Den första. Den som betydde något: monomixen. Stereomixen? Den fick någon annan ta hand om.
Att beatlarna resonerade på det viset tidigt i sin karriär är inte förvånande; stereo var ännu 1963 något för audiofiler och för den klassiska musikens publik, inte något för poplyssnarna. Spelade man in på två kanaler fanns i vilket fall som helst inte mycket till handlingsutrymme för den som ville göra en rafflande stereomix.
Annat var det 1967. ”Sgt Pepper” är mycket. Stereons panorama-effekter är en del av tjusningen; vi har vant oss vid den breda, nästan tredimensionella ljudbilden i ”Sgt Pepper”. Imponerats av den, och sett den som en del av själva konceptet.
Ändå. Den gavs även ut i en monoversion, och nu finns den på cd för första gången. Ges ut på onsdag.
Den är inte bättre än stereomixen (den nya remastrade versionen har jag inte hört; den får jag imorgon – om postgången funkar, vill säga). Den är ANNORLUNDA. Och det är gott nog för att bli lite grann till sig i de s k trasorna.
•”A Day In the Life” funkar förvånansvärt väl; soundet i låtens båda galenskaps-crescendon är kompaktare, vilket ger mig en klaustrofobisk känsla som är rätt häftig.
•”Lucy In the Sky With Diamonds” tappar halva värdet när McCartneys fritt betande bas tas in i flocken av instrument. Men fasförskjutningarna i refrängerna kommer bättre fram; kontrasten mellan den sublima versen och den (låt oss vara ärliga) svenniga refrängen blir mindre.
•McCartneys sologitarr (ja, den är hans) i ”Goodmorning Goodmorning” drunknar så snart solot är slut, trots att han fortsätter sola.
•I den korta repristagningen av titellåten har stereomixen å andra sidan dränkt sångaren. Mot slutet av monomixen hojtar McCartney, ivrigt och kanske lite överspänt, som om han var på audition för Wings. Det där kan man knappt skönja i stereomixen. (Det ska bli enormt intressant – och jag är inte ironisk, vilket sannolikt är beklagansvärt – att imorgon ta reda på hur tydliga de där frodiga tillropen är i den nya mastringen av stereomixen.)
•Petitesser, käre Watson, petitesser. Den verkliga skillnaden, den finns i ”She’s Leaving Home”. I monomixen drevs tempot upp med så kallad varispeed – effekten är förstås inte bara ett högre tempo, utan också en högre tonart och ljusare klanger. Av någon anledning (misstag, antagligen) gjordes inte detta med stereomixen som ju inte bandmedlemmarna övervakade. Och vet ni vad? Det där var ett lyckokast, hur oplanerat det än var. Med det högre tempot tappar låten den där släpigheten som bidrar till dess vemod.
Annars då?
Tack, bra. Ommastringen av Beatles sångkatalog har verkligen gjort underverk: believe the hype. Tydligheten i bandets inspelningar är smått häpnadsväckande, från debutalbumet ”Please Please Me” och framåt. Separationen mellan instrumenten lyfter exempelvis en låt som debutens Arthur Alexander-cover ”Anna (Go to Him)” mer än jag vågat hoppas. Sologitarren i toppen av registret är distinkt utan att låta alltför frän, basen är ren.
Saker som tidigare legat och murrat in sig i en svårdefinierad ljudvägg träder fram: riffet som i ”Drive My Car” spelas unisont med bas och elgitarr, för att ta ett direkt knäckande exempel. Harrisons gitarr i ”I’m Looking Through You”. Basen i ”If I Needed Someone”, som jag aldrig tidigare egentligen lyssnat på.
Och vad som slår mig – och överraskar mig lite grann – är att Beatles aldrig förlorar på den här tydligheten. Det finns inte mycket att dölja, taffligheter och liknande, prylar som vinner på att inte framträda så tydligt – inte ens i de allra tidigaste inspelningarna.
