Sent påtånkt,  men Brendan Benson – den poppiga delen av Jack Whites Racounteurs – spelar på Debaser ikväll.  Fri entré före kl 22.

Då någon gång äntrar det amerikanska förbandet scenen. De heter Cory Chisel & The Wandering Souls, och låter väl inte helt fel. Bra mycket rakare än Benson, som åtminstone jag uppskattar mest när han är … vad säger man? Mer akademisk? När han tar lite större risker?

Brendan Benson producerade Chisels senaste album, hans andra, och var med och skrev låten ”Born Again” som inleder plattan.  

Brendan är för övrigt också inblandad – som producent, medmusiker och låtskirivare – på det album som Dean Fertita nyss gav ut under namnet Hello=Fire. Fertita är också med i Dead Weather, bandet som leds av den där Jack White och The Kills sångerska Allison Moss Hart och som spelar på Vega i Köpenhamn på torsdag.

Puh, ett helt rockträd det där. Men glöm inte att det är Brendan Bensons solokarriär som är kronan.

——-

TILLÄGG, dagen efter.

Var det bra, då? Det var kalas. Recensionen går av utrymmesskäl inte in i papperstidningen, men finns här.

Ända sedan jag 1996 såg den där statyn av Michael Jackson i Prag, på samma sockel där en gång världens största Stalinmonument stått, har jag önskat bli en staty jag med. Eller åtminstone en saltstod.

Och nu har jag lyckats. Igår tvättade jag sex fulla maskiner med ett nytt superkoncentrerat tvättmedel, vilket gjorde att jag överdoserade. Enormt. Kläderna står för sig själva. Jag känner mig som ett cementblock.

Jag intervjuade just Owen Pallett i telefon från London. Det var på många sätt en pina – numera är jag så ohyggligt nervös varje gång jag ska intervjua en artist jag beundrar, jag är rädd att inte kunna ställa några relevanta frågor. Det där tilltar med åren.

Men när själva förberedelsetiden var över – och det inte gick att förbereda sig mer, när det enda som återstod var att stänga av telefonen och låtsas att den inte fungerar – gick allting hur bra som helst. 

Hey, killen är smart, rolig, välformulerad och genuint intresserad. Det går inte att misslyckas.

Vi talade en del om trummor och slagverk. Pallett är violinist och sångare; hans inspelningar saknar oftast både rocktrummor och elektroniska beats, men den är alltid väldigt perkussiv. Rytmisk.

En del av förklaringen till hans arbetsmetoder fann jag mycket intressant. Pallett undviker trummor eftersom de alltför starkt placerar musiken i en kontext: i tid, i plats, i inspelningsmiljö. Hur trummorna låter avslöjar i vilken epok musiken gjorts, om den spelats in digitalt eller analogt, om jobbet gjorts i Afrika, Tjeckien eller LA. Trummorna gör musiken snabbt daterad.

Pallett säger också – precis som många trummisar gör, fast deras agenda är en annan – att trummorna skapar dramat, skapar rörelsen, definierar musikens funktion; genom att radera trummorna ur en discoinspelning och låta en metaltrummis göra pålägg förändrar man musiken helt och hållet – den blir metal. Och eftersom sound och ljudideal är politik så blir låtarna politiserade.

Det vore mig främmande att påstå att Calaisa, Malmökvartetten, har ett innehållslöst vardagsliv. Det där vet jag inget om.

Vad jag vet, det är att deras hemsida just nu inleds med denna information:

”LATEST BLOGPOST

Get an insight of the daily life of Calaisa.”

Och sedan är det blankt.

De senaste dagarna har jag grunnat över vilka som egentligen är 00-talets bästa album. Vilket fick mig att tänka på Midlake. Vad hände med dem? Deras andra album, genombrottsplattan, kom för fyra år sedan. Har de drabbats av Great Uppföljare Neurosis?

Kanske det. Men i så fall har de kommit över det; den 3 februari ges albumet ”The Courage of Others” ut.

Hoppas de kommer hit på turné också. Spelningen på KB våren 2007 var väldigt bra.

Förra albumet finns på Spotify: Midlake – The Trials of Van Occupanther

Bob Dylans på diverse vis underhållande julskiva har bland anställda recensenter fått ett överlag positivt mottagande, ibland rentav översvallande.

Den enda kollega jag fullt ut känner samhörighet med är John Mulvey på Uncut. I den fylliga och balanserade texten ryms en av årets roligaste formuleringar:

”Latin has never sounded more like a dead language than when Dylan sings in it on ‘O Come All Ye Faithful’”.

Jag har ännu inte riktigt hämtat mig. Först kopplades Jan Guillou ihop med KGB. Sedan med The Strokes.

Missa inte denna spännande läsning från konsertarrangören Lugers hemsida.

Årets minst tv-mässiga jippo? Det kan mycket väl vara den årliga musikbranschfest som kallas Grammisgalan. SVT sände i många år, sedan tog TV4 över.

Men i vinter blir det inget av den här grammisgalenskapen; arrangerande Ifpi ser till att göra den redan tidigare interna festen den 15 januari till ett verkligt slutet arrangemang – allmänheten kan inte ens köpa  biljetter.

Hur sammanfattar man 00-talet?

Kanske så här: detta är decenniet när baktalade 80-talsfenomen och mainstreamartister får återupprättelse. Och hur mycket jag än uppskattar när vedertagna sanningar ifrågasätts kan jag inte påstå att jag sitter och applåderar.

Ett aktuellt exempel: Hall & Oates. Jag har alltid, eller åtminstone ”alltid”, hävdat att duon är bättre än sitt rykte. Det får jag lägga av med. Den nya retrospektiva Hall & Oatesboxen – med fyra fullmatade cd måste detta vara själva definitionen på begreppet overkill – får strålande recensioner. Sonic drog till med en nia på den tiogradiga skalan. All Music Guide är lika entusiastisk.

Jag är … lite paff. Jag har ännu aldrig träffat någon som älskar Hall & Oates, och jag bodde ändå i USA under ett år 1984-85 då duon var som störst och det inte gick att ha radion eller MTV påslagen i mer än tjugo minuter innan Hall & Oates dök upp.

Sanningen – eller ska vi säga ”sanningen” – är att Hall & Oates alltid, eller ska vi säga ”alltid”, gjort slätkammat elegant blue eyed soul och strömlinjeformad pop med lagom mycket samtidspuls och make-up för att … ja, för att man ska kunna uppfatta när en singel blivit två år gammal och lite passé. Nästan alltid schyst, men inget att dö för.

Men det där perspektivet är old school. Att fortsättningsvis hävda att Hall & Oates är bättre än sitt rykte är som att envisas med att säga att Abba eller The Carpenters är underskattade. Även detta brukade jag påstå, men jag tror jag lade av för tjugo år sedan.

Porcupine Tree är något så ovanligt som ett modernt och bra progrockband som varken är retro, postrock eller drar särskilt mycket åt metal. Och låtarna handlar aldrig någonsin om dvärgar eller igelkottar. Ikväll spelar bandet på Olympen i Lund (dit konserten flyttats från Mejeriet, eftersom publikintresset var för stort).

Bra recension i DN från Stockholmskonserten häromdagen. Bandet kan kanske närmast beskrivas som en behärskad kombi av Rush, senare dagars Marillion och Radiohead (särskilt på ”In Absentia” från 2002). De är rasande bra live; instrumentalisterna är imponerande, men inte skrytsamma.