No shame about Ray
Publicerad den 2 oktober 2009 klockan 23:25 av Håkan Engström
Elva låtar in i konserten bad Ray Davies om en öl, och fick en.
”Corona? I’ve come all the way to Sweden to drink this mexican shit? What’s wrong with Spendrups?” blev hans spontana kommentar.
Detta var knappt tio minuter efter att han introducerat låten ”Vietnam Cowboys”, som handlar om globaliseringen.
Kvällen i helhet? Dessa låtar:
1. I Need You; 2. Apeman; 3. Dedicated Follower of Fashion; 4. Waterloo Sunset; 5. Sunny Afternoon; 6. (… och nu kom bandet in, jag trodde att det bara skulle vara Davies och gitarristen Bill Shanley) I’m Not Like Everybody Else; 7. Til the End of the Day; 8. Where Have All the Good Times Gone; 9. A Well Respected Man; 10. Vietnam Cowboys; 11. Apache (!!!); 12. One More Time; 13. Workingman’s Café; 14. The Tourist; 15. Come Dancing; 16. Moments; 17. 20:th Century Man; 18. Tired of Waiting; 19. Set Me Free; 20. All Day And All of the Night. Extranummer: 1. The Getaway (Lonesome Train); 2. Lola.
Jo, det blev mest hits – kompletterade av rätt väl valda låtar från de båda soloalbum han gett ut sedan 2006.
Men alla vi snobbar som egentligen bara ville höra udda låtar, vi tystnade när Ray Davies stämde upp i den verkligt obskyra ”Moments” – en fin låt från 1971 års floppande filmsoundtrack ”Percy” (som i princip tystats ner sedan det gavs ut). Världspremiär live, påstod Ray Davies själv.
© Sydsvenskan.se
Bara en av dina tio önskelåtar, men är du nöjd? Vore bra om du reflekterade spelningarna också ur andra vinklar, som att publiken sjöng med i så gott som alla låtar och stämningen överhuvudtaget. Mestadels är det väldigt självcentrerat, du kontra dina förväntningar och den andra halvan av varje spelning, publiken, förtigs. Så hur ska fler bli lockade att gå ut och se nåt de inte känner bra? Inget illa menat, bara att ni som för pennan har lite mer att göra än att bara tycka ur den egna maggropen. För det är väl där som vibbarna kommer eller tas emot? Naturligtvis via hjärnan, men utan vibbar blir det för många läsare kanske fr akademiskt (det är ju inte ölrecensioner du ska skriva när du refererar en spelning, och de är bra!).
”Keep up the good work”, och som det heter ”support live music” genom att också beskriva publiken.
Tack för respons. Du har en poäng. Jag tror att min recension, som ligger ute på sydsvenskan.se, ligger närmare det som du efterlyser.
Men jag hoppas att du inte menar att jag bör recensera publiken? Nej, det tror jag inte du menar.
Generellt sett: jag tycker det är intressantare med reflektioner kring vad som händer på scen än referat av vad som händer nedanför. Den här spelningen var lite speciell: det var knökfullt, det var mycket allsång, kommunikationen mellan artisten och publiken var varm och okomplicerad. Men det hör knappast till undantagen att en publik som betalat för att på fredagskvällen se en favoritartist är entusiastisk. Den dag en artist buas ut på KB:s scen kommer jag att rapportera om det.
Men jag vidhåller att det som på scen orsakar publikens reaktioner är intressantare än reaktionerna i sig.
För övrigt: de tio låtarna i min lista i det förra blogginlägget kan fortfarande ses som en rekommendation för den som vill gå vidare, bortom The Kinks Greatest Hits. Jag hoppas att det inte uppfattas som självcentrerat utan som Kinkorienterat.
Ray Davies var bra och hans band var bra. Låturvalet var väl ganska bra, man saknade ju några låtar. Men…. Ljudet var skandalöst dåligt. Slog över gång på gång och jag var tvungen att lämna min plats ganska långt fram och flytta mig till de bakre regionerna där inte risken för hörselskador var direkt överhängande. Har varit på flera konserter på KB med kalasljud men i går blev jag besviken.
Visst är det kul att vara en Kinkssnobb. Fler borde pröva på det så blev det mindre snobbigt. Har man bara en Greatest Hits-platta är det ju lite synd. Det finns en sådan enorm uppsjö av pärlor i United Kinkdom. 23 exempel om vad jag menar:
I took my baby home 1964
Its alright 1964
Sittin on my sofa 1966
Holiday in Waikiki 1966
This is where I belong 1966
Harry Rag 1967
Picture book 1968
Misty water 1968
Australia (rock/jazz-fusion!! som funkar) 1969
Shes bought a hat like Princess Maria (kabare O.K.) 1969
Holloway Jail 1971
Dreams 1971
Sitting in my hotel 1972
Sweet Lady Genevieve 1973
Im in disgrace 1975
Trust your heart (heja lillebror!) 1978
Around the dial 1981
Better things 1981
Heart of gold 1983
Living on a thin line (heja lillebror!II) 1984
Guilty (heja lillebror!III) 1984
The video shop 1986
Loony ballon 1989
I morron väljer jag säkert 23 andra.
Annars: kul läsning, Håkan!
Magnus
Konsertupplevelsen förtogs tyvärr av två mycket negativa faktorer. För det första ett helt uselt ljud. Hur man kan misslyckas så kapitalt i en lokal med en stationär ljudanläggning förstår jag inte. Möjligen hade Ray egna svårt hörselskadade tekniker med sig. Jag satte in mina gula öronproppar som släckte diskanten och gjorde det något så när hörbart. Den andra faktorn var den delen av publiken som tydligen uppfattar en konsert som ett socialt event och tar sig rätten att föra långvariga högljudda samtal som till och med bröt igenom mina öronproppar. Jag ska tänka mig noga för när jag ser att nästa intressanta artist spelar på KB. Ungefär som man väljer bort att se en film på TV4.
1. De gula sakerna är inte öronproppar, de är basförstärkare, riktiga proppar finns på närmsta apotek. Jag tyckte ljudet var riktigt bra med mina proppar.
2. KB borde sänka antalet besökare när så många
öl(?)magar och kvinnor med handväska ska få plats. det har väl med publikens ålder att göra (en Dylankonsert känns som rena fritidsgården…). Hur som helst tar varje individ större plats än vad en genomsnittlig KB-besökare gör.
3. Synd att han inte tillägnade Stefan Schwarz en låt. Schwarz har ju spelat i både MFF och i Ray Davies älskade Arsenal. Annars var han riktigt bra, tycker jag.
4. Men varför tog du bort det bästa partiet från 20th century man (I was born in a welfare state…osv)? Varför Ray? Varför?
Bra observation, Johan. Varför skippade han delar av texten i ”20th Century Man”?
Magnus, det gläder mig att du tar med ett par låtar från den lite undanskuffade Arthur-LPn. Jag gillar bägge, främst ”Australia”. Jag har dessutom alltid varit svag gör ”Mr Churchill Says”. Och ”Shangri-La” är väl ett av Davies mästerverk?
Glädje part II: Ha, du tar med bägge Dave Davies bidrag till 84 års ”Word of Mouth”! Jag gillar också dem. Produktionen har gått hårt åt låtar som ”Good Day” och ”Massive Reductions”, men jag menar på fullt allvar att Ray Davies nådde en tredje formtopp vid tiden för den där plattan.
Jepp! Shangri-La är ett episkt rockmästerverk. Oerhört moget och klart analyserande av arbetarrörelsens öden och aventyr i efterkrigseuropa. Kunde lika gärna handla om Sverige t.ex. Killen var bara 24 år då han skrev denna oerhört begåvade rockopera. Något för Idol 09 att bita i. Och visst hade Kinks en musikalisk renessans på 80-talet efter att det blivet en och anna rockopera för mycket på 70-talet.
Magnus
”Shangri-La” är Åsa Linderborgs Augustnominerade ”Mig äger ingen”, fast skriven fyra decennier före. Återstår att se om Linderborg har en ”Sitting In My Hotel” i sig. Det ska inte uteslutas.
http://www.songlyrics.com/ray-davies/shangri-la-lyrics/
http://www.metrolyrics.com/sitting-in-my-hotel-lyrics-kinks.html
Visst Håkan ska du skriva om vad som händer på scenen och lika sjävklart, tycker jag, är det att nämna hur det tas emot ”nedanför”. För de flesta som läser dina reflektioner har inte varit där och vill veta det. Som nu t.ex. så väntar flera svenska och norska hypotetiska konsertbesökare på att veta hur det var i Malmö – och du är deras endaste informatör!
Du och jag är ju redan Kinked men alla intresserade har ”bara” en liten julafton med Ray att se fram emot!
Själv ser jag nu fram emot WILCO i Köpenhamn den 8 november! WILCO och jag gillar även Dave Davies låtar! http://www.kglteater.dk/Forestillinger/DKTplus_liste/DKTplus09_10/Wilco.aspx har sp
WILCO – RECORDED LIVE IN DUBLIN – AUGUST 28, 2009 http://wilcoworld.net/roadcase/dublin-09-08-28.php
..unfortunately I can´t understand the words in swedish. but just can say it was a great great big hardrocking in german would say ”GEILE” show in Malmö!! I was allowed to see part of the soundcheck, so I could listen to ”moments” twice, which was great!!! it was an unforgettable day, afternoon and evening for me. spoke some words to ray, I´m on cloud nine still…
best wishes from germany
sandra
Moments? Interessant! Jeg tror dere kan takke journalisten i Adresseavisen i Trondheim for den, se slutten på det intervjuet han gjorde med Ray:
http://www.adressa.no/kultur/musikk/article1392377.ece
Gleder meg til tirsdag, da er Ray i Trondheim!
Tack för länken, Jørn! Jo, Ray Davies nämnde den där intervjun med ”en skandinavisk journalist” som fick honom att tina upp ”Moments”.
Hej igen Damme
Wilco var fantastiska senast jag såg dem, på Way Out West-festivalen i Göteborg i sommar. En generös spelning inför en stor, andäktigt lyssnande publik. Du får en fin kväll i Köpenhamn 8 november, det är jag övertygad om.
Så du menar att typ Åsa Lindeborg sitter på diverse hotelrum, åker snofsiga tjänstebilar, minglar med kultureliten, facar i massa TV främjad ifrån sin arbetarbakgrund? Och så småningom drabbas av eftertänksamhetens kranka rotlöshet? Är det klassresenärens själsliga öde? För det är väl ungefär det ”Sitting in my hotel” handlar om? Intressant jämförelse.
Ungefär så. Jag säger inte att det är så Åsa L GÖR. Och jag säger inte att hon i så fall gör FEL. ( Jag vill absolut inte säga ”arbetarklass, vet din plats”). Men jag kan se det där scenariet framför mig.
En fråga man kan ställa sig: Är det klassresenären eller klasshyrakin det är fel på? Jag tyckar att det lutar starkt åt det senare alternativet. Jag tror både Ray och Åsa håller med. Kanske även du, ”Mr reporter”?
Givetvis är det hierarkierna som är problemet. Samt övriga ingrodda uppfattningar om hur saker bör vara, och hur man ska uppföra sig.
Efter KB blev det Trägårn i Göteborg. Där spelade Ray Davies ”Autumn Almanac”, kul. Än mer oväntat var förstås – eller var det? Detta är Götet – att Ebbot Lundberg fick några minuter på scenen. Han valde att göra ”See My Friend”, som givetvis passar honom perfekt; jämte Stones, MC5 och Pink Floyd är det nog denna typ av Kinkslåtar som mest gått igen i The Soundtrack of Our Lives.
PM Jönsson recenserar i GP:
http://www.gp.se/kulturnoje/musik/1.217356-det-tar-sig-i-andra-halvlek
Jag uppmanade ju Idol 09 att bita i The Kinks. Amanda Jenssen gjorde ju faktiskt det i Idol 07 då hon tog en stor gluffsig tugga av ”You really got me” och…TA-DA! se så bra HON blev.