Och så finns det folk som bara skriver lite låtar och lirar dem.

Sufjan Stevens? Han är mycket märkvärdigare än så. Efter att ha gjort två temaalbum om amerikanska delstater (Michigan och Illinois, från 2003 respektive 2005; han har lovat komplettera med 48 sviter om de övriga delstaterna) är den 34-årige musikern nu redo att lansera sitt senaste opus: en ”filmisk svit inspirerad av Brooklyn-Queens Expressway och rockringen”.

Låter det som ett skämt? Det är det inte. 

Hur det låter? Inte så illa, även om Sufjan Stevens gjort mer utmanande musik än så här. I stora drag ter sig musiken – jag medger villigt att jag inte är på hemmaplan här, och kanske saknar de rätta referenserna –  som en lätt tolkning av högromantikens orkestermusik (Berlioz, Bruckner), med en försiktig touch av Aaron Coplands utpräglat amerikanska 1900-talsmusik.

Men att beskriva ”The BQE” enbart i musikaliska termer är att förminska Sufjan Stevens insats. Albumet släpps den 19 oktober med den 50 minuter långa film med Stevens egna New Yorkbilder som  utgjorde fondväggen när verket premiärspelades vid Next Wave Festival i Brooklyn hösten 2007. 

I den åtföljande essän – lång, välskriven – skriver Sufjan Stevens om modernismen och om både motorvägens och rockringens symbolik.

”The BQE” är en ambivalent hyllning till motorvägen, inte helt olik (men inte heller särskilt lik) Kraftwerks ”Autobahn”. Brooklyn-Queens Expressway skiljer sig både från Autobahn och exempelvis Los Angeles system av motorvägar genom att den söker sig fram genom redan befintlig bebyggelse, istället för att hänsynslöst plöja genom landskapet. Men det gör den inte lika väl farbar, vilket ju annars är vad motorvägar ska vara.

Musiken och essän tycks kommentera varandra. Med musiken illustrerar Stevens trafiktstockningar, påfartsramper, trafikkoner och gropar – liksom den moderna ingenjörskonsten och framåtandan. I texten talar han om den asociala, narcissistiska, manipulativa, oberäkneliga och laglösa bilföraren.

Rockringen, då? Eller hula hoop, som amerikanerna säger – inspirerade av de hawaiianska huladansösernas koreografi. Ja, den har en cirkelform som påminner om både ringvägen och om bilhjulen. Precis som bilresenären är den som leker med en rockring innesluten i ett rörligt föremål. Skillnaden är att bilen är på väg någonstans, den strävar framåt. Rockringen har inget mål, och är därför, menar Sufjan Stevens, både absurd och anakronistisk – i USA lanserades den under det framtidsoptimistiska 1950-talet, ungefär samtidigt som BQE invigdes. Men naturligtvis är leksaken, precis som hjulet, uråldrig; i Grekland och Egypten lekte barn med rockringar för 3000 år sedan.

Och idag leker Sufjan Stevens med de här tankarna, och förvandlar dem till musik. Lyssna på ”Movement III: Linear Tableau with Intersecting Surprise”, och du kan kanske förnimma rockringens cirkulära rörelser.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg