Denne man spelar på Victoria i Malmö ikväll. Ja, inte Coltrane och inte Dolphy men väl bandets basist: Reggie Workman. Han ingår i  Trio 3, jämte trummisen Andrewe Cyrille och saxofonisten Oliver Lake som alla gånger kan funka som ett Dolphysubstitut. 

I kväll är Trio 3 en kvartett, eftersom Irene Schweizer tar plats vid pianot. Och på tal om sifferförvirring: kolla denna tagning av Hendrix ”If 6 Was Nine”, med World Saxophone Quartet. Oliver Lake är en av de fyra, de övriga är David Murray, Hamiet Bluitt och Julius Hemphill (fantastiskt namn, en kulle full av jazztobak).

Efter Dungens framgångar, inte minst med det till synes dödfödda projektet att göra trädgräsochstenig progrock hipp igen, kan vad som helst hända.

För några år sedan hade jag avfärdat Malmöbandet Madmans Moustasche som en privat perversion: bra, men hopplöst ute. Men nu kan en döv höna höra att här finns potential.

Bandet spelar på Bodoni fredag kväll (de delar kvällen med Richard Lindgren). Tills vidare, håll till godo med låtarna på myspace. Mest av alla gillar jag den instrumentala ”In the Barn”, men älskar också tvärflöjtsbonanzan i ”Domestic Market” som låter som det tidiga Peter Gabriel-ledda Genesis. Dungen går tydligast igen i ”Singapore”.

Fick just höra Stray Cats tolka Eddie Cochrans ”Something Else”. Och det slog mig: REM:s tagning av Iggy Pops ”Funtime” låter mindre som ”Funtime” än som Eddie Cochrans låt.

Det första som offras i krig är sanningen.

Det första som offras i min plöfsigt fredliga vardagstillvaro är … ja, vad var det nu… jo, det är minnet.

Mitt under Eilen Jewells smått magnifika spelning på Babel i kväll säger hon plötsligt att hon ska göra en gospellåt. En som hon spelat in med sitt andra band, Secret Shakers. Och DÅ går det upp för mig att denna fantastiska sångerska är samma sångerska som sjöng på den platta som jag med sådan entusiasm recenserade för ett år sedan.

(Det finns ingen Secret Shakers myspace, men det finns åtminstone en holländsk beundrare.)

Låten bandet gjorde ikväll? Inte en av plattans bättre. Det var ”Twelve Gates to the City”, en standard som – ursäkta uttrycket – fan och hans farmor spelat in. Från Blind Gary Davis till Blind Boy Fuller, från Ralph Stanley till Pete Seeger, från Mavis Staples till, yak, Carly Simon.

Min ingång var den vanliga: Elvis spelade in den 1971, samplad av Bill Gaither till en låt som han kallade I John.

Ifall ni tänker kolla in Eilen Jewell på Babel ikväll – kom i tid. Det finns all anledning att ge den köpenhamnska skräpblues-romantiker som kallar sig J Tex en chans.

Har ni läst något nypublicerat om Wacko Jacko på sistone?

I så fall har ni nog sökt er till de genuint elaka tungornas domäner. Sedan Michael Jackson dog har de flesta vettiga människor enats om att det är smaklöst att kalla honom så.

Tanken slår mig när jag googlar fram denna Time Out-recension av showen ”Thriller”, en Londonuppsättning som turnerar genom Sverige med start i Malmö 31 oktober. 

Texten är ganska balanserad, men öknamnet Wacko Jacko används innan stjärnan nämns vid sitt eget namn, och skribenten kan trots en del gillande formuleringar inte låta bli att avsluta så här:

”That said, had Jarvis Cocker shimmied onstage at any point to waggle his arse, ‘Thriller Live’ would have been immeasurably more thrilling”.

Kanske var det helt och hållet befogat. Det är beside the point. Min poäng är att ingen skulle våga uttrycka sig så där blasfemiskt idag. Undrar hur länge det förblir så?

A Mountain of One är klara för Debaser i Malmö. Den 18 november är det dags.

Detta föranleder Debaser att på sin hemsida publicera ett citat som tillmäts A Mountain of Ones skivbolag Rough Trade: ”… ett Fleetwood Mac på droger”. 

Vilket ju är väldigt roligt. Som att beskriva något som ”en jultomte med skägg” eller ”en giraff med fyra ben” eller ”en tvestjärt med tvenne stjärtar”.

Jag hade slutat umgås med Grant Lee Phillips, ledaren för 90-talsbandet Grant Lee Buffalo. 

Brytpunkten var antagligen hans coverplatta ”Nineteeneighties” som kom för tre år sedan. Det var inget större fel på den. Vi var rörande överens om låtvalet: minor indie classics från några av decenniets bästa band – The Pixies, REM, Robyn Hitchcock, Echo & The Bunnymen, Psychedelic Furs, The Church, The Smiths, tidiga The Cure.

Men jag vet inte. Skulle du vilja stå i en bar, en av dina alltför få lediga kvällar, och älta gamla (och redan fullbordade) låtar från en epok som är obarmhärtigt över? Kväll efter kväll? När du vet att killen egentligen borde vara där ute och skapa nya och alldeles egna klassiker?

Inte jag. Jag var besviken. Antagligen kränkt. Jag var säkert i mun fulla rätt att strypa karln.

Det blev aldrig så; kanske jag slant. Nu har han lyckligtvis gjort ett alldeles fantastiskt album. Inte lika mycket stå-på-tå-intensivt och sensibelt som mästerverket ”Mighty Joe Moon” från 1994, men snudd på lika bra – bara annorlunda. Ett par låtar, plus en sampler, finns för lyssning på myspace.

Fast de där snuttarna gör inte musiken rättvisa; dessa låtar ska man sjunka in i. De förtjänar en helkväll. Eller flera.

Jag blir lite bekymrad av att flera av mina favoritband (Grizzly Bear, Death Cab For Cutie, Thom Yorke, Muse) medverkar på ett soundtrack till en film inom den dubiösa genren ”romantisk vampyrthriller”.

Det rör sig om  ”New Moon” – uppföljaren till ”Twilight”.

Plötsligt känns det inte fullt lika jobbigt att Elvis lånade sin talang åt en film om en raggande grodman (inte förrän man faktiskt hört låtarna som han sjöng i filmen.)

Då är det trots allt rätt mycket högre klass på Bon Ivers och St Vincents duett Roslyn, Death Cab For Cuties Meet Me On the Equinox (men titeln, titeln…), Thom Yorkes Hearing Aid och ”Slow Life” som Grizzly Bear och Victoria Legrand från Beach House tidigare framfört live.

I en recension av Fibes Oh Fibes! konsert på Babel igår – bandet vars senaste album heter ”1987″ – skriver Anders Jaderup att ”1987 var ett osedvanligt starkt år för popmusiken.”

I min värld är det som att påstå att det bästa med 2009 var svininfluensan. Jag kan inte erinra mig ett sämre popår än 1987. Men det är tur att vi är olika.

Vad var bra 1987? Inte mycket. Det mesta kan kategoriseras antipop. 

Ordnat i punktform ser mitt 1987 ut så här. Det har inget som helst med Fibes Oh Fibes uppfattning om 1987 att göra.

1. REM: Document

2. The Smiths: Strangeways, Here We Come

3. The Saints: All Fool’s Day

4. John Hiatt: Bring the Family

5. John Cougar Mellencamp: The Lonesome Jubilee

6. Long Ryders: Two Fisted Tales

7. Guadalcanal Diary: 2×4

8. The dB:s: The Sound of Music

9. U2: The Joshua Tree

10. Tom Waits: Frank’s Wild Years