24. Robert Plant/Alison Krauss: Raising Sand 2007

Subtil är inte ordet som traditionellt sett används för att beskriva Robert Plant – vilket delvis, men inte enbart beror på att folk gärna pladdrar på om saker de inte vet så mycket om. Robert Plant har gormat och tjutit en hel del i sin karriär.

Men det finns få ord som bättre sammanfattar den forne Led Zeppelinsångarens insatser på den här plattan han gjort tillsammans med bluegrasstjärnan Alison Krauss och ett band som handplockats av projektets curator T Bone Burnett.

Tillsammans gör de laddade tagningar av mestadels obskyra låtar ur country-, blues-, folk-, rock- och R&B-katalogen – präglade av bägge vokalisternas gedigna förståelse för både ordens valörer och musikalisk dynamik. Samt av T Bones grusiga produktion, där varje instrumentalist låter som en skallerormstämjare.

Samspelet rösterna emellan kan antagligen få vem som helst att tappa andan. Det hade varit lätt för dem att göra traditionella 50/50-duetter, men sådana förekommer nästan inte alls. Istället tar de båda Istället turas de båda om att ta ett steg framåt, att ta fokus, att göra låten till sin; den andra håller sig stöttande i bakgrunden och spelar med både respekt och lyhördhet andrafiolen. Det där förhållningssättet bidrar till mångfalden, till de många perspektiven – detta är så mycket mer än ett förälskat möte två divor emellan, mycket mer än en Skönheten- och odjuretschablon.

Låtarna? De allra bästa kan vara nya bekantskaper som Doc Watsons folkpuritanska ”Your Long Journey” eller den nytraditionella, mytifierande ”Sister Rosetta Goes Before Us” – Appalacherna möter Hollywood Hills – som de facto är ett original, skriven av T Bones exhustru Sam Phillips.

Mer förvånande är hur väl duon lyckats med de båda låtar de lånat från Gene Clark, och som för oss clarkiter alltid förknippats väldigt starkt med honom. Men det rör sig just om lån: inte på något vis förstörs glansen eller den sköra skönheten i Clarks originaltolkningar av att Plant och Krauss är och tafsar på ”Polly” och ”Through the Morning, Through the Night”. De återlämnas i nyskick.

Spotifylänk: Robert Plant – Raising Sand

Nr 25. Animal Collective: Feels 2005

Årets ”Merriweather Post Pavilion” har breddat Animal Collectives fanbas, men det där var ju faktiskt bandets åttonde album. Detta var första tillfället då bandet på allvar samlade sina styrkor, i en spetsig popformation där alla infallen och påläggen pekade åt samma håll: framåt, uppåt.

Fram till dess var det 2005 års ”Feels” som var bandets mest publiktillvända album. Men det är knappast ”American Idol”-stoff; Brooklynbandet spelar elektroakustisk kammarpop med ögonbrynen högt uppe i skalpen.

Detta är fascinerande musik. Spår som nog måste kallas abstrakta varvas med kompakta popnummer med myriader av skenbart motstridiga hooks och överlappande idéer. Men oavsett framtoning gör bandet musik med en väldigt genomtänkt struktur – jammar gör de verkligen inte.

Ljudkollagen får musiken att ibland påminna om Brian Wilsons briljanta verk under hans korta, men fruktbara experimentella period runt 1967, men denna musik är förstås bra mycket modernare och mer globalt sinnad än så. Samplandet och looparna är inte bara en del av soundet, de är en del av kompositionerna som sådana.

De poppigaste låtarna ligger i början: sådant som den sjögalna ”Grass” och ”The Purple Bottle”, som efter en diffus och trevande start når sin klimax med varmhamrade perkussiva falsett-tjut.

”Bees” är något helt annat: en ojämnt lunkande rytm på cittra eller autoharp, elektroniska loopar och ett porlande pianot knuffar fram en släpigt psykedelisk melodi med lätt svampinfekterade harmononier som sakta men obevekligt kopplar ett gastkramande grepp. Ännu bättre är ”Daffy Duck” (livetagning här) som både vad gäller tempo och harmonik bitvis nästan är helt orörlig – utan att musiken blir platt eller tappar styrfart.

Spotifylänk: Animal Collective – Feels

26. Eels: Blinking Lights and Other Revelations 2005

Samtliga Eels album blir ett snäpp bättre när man läst ledaren Mark Everetts självbiografi –drabbande, men osentimental – där han berättar om sin uppväxt i en dysfunktionell familj och den kamp för värdighet och mening som kommer att prägla hans liv så länge han orkar leva.

Alla Mark Everetts plattor är självbiografiska, men allra mest detta dubbelalbum som måste beskrivas som en companion piece (vad heter det på svenska, pendang?) till boken.

Den närmast outhärdliga ”Electro Shock Blues” – eels andra album, från 1998 – är egentligen starkare, men på ”Blinking Lights” ledsagas berättandet hela tiden av en förmildrande humor (”I dreamt i started an international dance craze, based on my anxieties” heter det i ”Going Fetal”) och av den befriande känslan av att killen faktiskt fått distans och lärt sig acceptera sina villkor och sitt förflutna. I likhet med boken, vill säga, men till skillnad från ”Electro Shock Blues” som skrevs och spelades in i den svarta skuggan av systerns självmord och beskedet om moderns obotliga cancer.

Albumet klockar in på 90 minuter; Mark Everett tar tid på sig. Här finns distinkta låtar, som säkert kan kategoriseras både pop och visa, blues och vintage triphop, men det är ingen revy; flödet är ganska jämnt, dynamiken i den ofta grant arrangerade musiken är subtil, inga låtar hoppar ut ur högtalarna – det är kort sagt ett album att bo in sig i, inte att bryta ut låtar från; det är ett album man ska spela på repeat. Gärna medan man läser boken.

Spotifylänk: Eels – Blinking Lights and Other Revelations

27. Arcade Fire: Neon Bible 2007

Debuten ”Funeral” från 2004 är mer inflytelserik, men av flera skäl föredrar jag den här.

Jag hade svårt för det överdrivna koketterandet med den egna olyckan som präglade lanseringen av Arcade Fires första album (våra släktingar har allihop dött, vi låter maskarna som just nu äter på deras kroppar suga i sig våra själar, vi kallar vårt album ”Begravning” – ni hör ju! Detta är sååååå viktigt).

Jag fann alltihop beräknande och en smula smaklöst.

Sådana problem har jag inte med ”Neon Bible”. Men lika lite som jag har folket med mig när jag diskuterar ”Funeral” har jag hallelujasägarna på min sida när jag yrar om likheterna mellan Meat Loaf och Arcade Fire. 

Excesserna är inte alls av samma sort som hos Meat Loaf; hela Arcade Fires estetik står i opposition mot den där typen av strömlinjeformad ingenjörsrock, men det överlastade soundet, den svårstoppat ihärdiga rockromantiken och den ohämmat expressiva framtoningen har de gemensamt.

Att Arcade Fires musik, trots indie-mentaliteten, är som gjord för arenorna kan en döv höna höra. Men till skillnad från Queendyrkande emoband som My Chemical Romance och Panic at the Disco står Arcade Fire för en ny och artistiskt utmanande arenarock.

Förresten, när vi ändå väckt den slumrande hönan ur metafor-förrådet: ifall Meat Loaf är en ensam galande tupp så är Arcade Fire en hönsgård av kacklande röster. Skenbar kakofoni, men ändå med ett samfällt uttryck med mycket kraft bakom orden. Inte lika storbröstat och inte alls macho, men en lika dramatisk pose.

Så. Är Arcade Fire bara ett tongivande och tidstypiskt band? Eller är det dessutom bra?

Det är ett fantastiskt band, allra särskilt live där musikerna avväpnar den lätt monumentala och upphöjda dramatiken och får monumentet att dansa. På scen förstärker bandet spänningen mellan det maniska och det regisserade, mellan det spretiga och det massiva, mellan det nerviga och det iskalla – alla de där egenskaperna och konflikterna som ryms också i studioversionerna.

”Neon Bible” är förstås en nära släkting med debuten. Den är också släkt till snart sagt all utåtriktad nordamerikansk alternativrock som nått utanför de inre kompiskretsarna de senaste tre åren.

Den är också, slår det mig när jag lyssnar på nytt, i mångt och mycket en groteskt uppförstorad avbildning av den lätt kaotiska folkpop som The Hidden Cameras gjorde sig lite mindre lycka med några år tidigare (tydligt i ”Antichrist (Television Blues)”) – fast med en dragning också åt Springsteen (som i ”Windowsill”). Att Springsteen skulle göra ”Keep the Car Running” på scen med Arcade Fire kom inte som världens största överraskning.

Spotifylänk: Arcade Fire – Neon Bible

28. Nick Lowe: The Convincer 2001

Jag sitter hemma, trött och småsjuk, och orkar inte formulera något nytt – detta är en lätt redigerad version av min åtta år gamla skivrecension. Sorry.

Rockveteraner. I huvudsak finns två typer.

1. Den desperata som är beredd att förnedra sig för att vara up-to-date, som låter konsulter och fjuniga producenter göra om honom. Själv har han tappat greppet.

2. En-tricks-elefanten som gång på gång återupprepar det där sensationella numret som inhöstade alla dessa applåder när han var ung. Och som inte begriper varför tanterna inte skriker lika gällt som de gjorde 1965.

Det är inte ovanligt att typ 1 omvandlas till typ 2, nästan alltid en aning för sent.

Och så finns undantagen, de som inte låter sig typifieras. Nick Lowe lyser kanske allra stoltast av dem alla.

Den snärtiga, ironiska new wave-popen fullbordades på de tre första soloalbumen 1978-82. Som lyssnare återvänder jag gärna dit, men det hade varit beklämmande om den gråsprängde artisten envisades med att försöka återskapa det soundet och den mystiken.

Inte ens under sina svåra år verkar han ha övervägt alternativet. Hur vilsen han än tedde sig i slutet av 80-talet så var han klar över att vägen framåt måste sträcka sig bort någonstans där han inte varit tidigare. Det gällde att växa upp, inte att förlänga puberteten.

Den serie mogna plattor som inleddes med 1994 års ”The Impossible Bird” är ett verk av en fullvuxen artist som funnit ett djupare uttryck och som närmar sig med ett mer direkt tilltal. Värdigt, med obestridlig pondus. Låtarna är avklädda in på bara stommen, rösten är intim, orden blottlagda.

Musiken låter icke-konstruerad, med ett flöde som verkar komma av sig självt. Att kunna lura lyssnarna på det viset kräver sin man, sånt kräver erfarenhet och hårt arbete.

Jämfört med de båda besläktade föregångarna är ”The Convincer ” mer tillbakalutad, inte lika hjärtslitande och gastkramande. Plattan har överlag ett lyckligare sken, men sångerna är på precis lika blodigt allvar. ”Cupid Must Be Angry” skvallrar om att humorn är tillbaka, fast därmed inte den ironiska distansen. För Nick Lowe handlar det snarare om det befriande skrattet och galghumorn. Det har det antagligen alltid gjort, men nu gör han inget försök att dölja det.

Återigen: utanpåverket är borta, nyckeln finns i själva låtarna. Den unge och smarte Nick brukade arrangera sina låtar som R&B, soul, country, cajun eller vad han för ögonblicket kände för. Numera inlemmar han dessa uttrycksmedel i själva låtarna, det är inget som plottrats dit och därför heller inget som kan retuscheras. Nick Lowes soul sitter i själen.

Allra bäst är ”Lately I’ve Let Things Slide”, som är en ansträngt distingerad skildring av djupaste misär. Låten är så skarpt skuren, melodin så elegant, sångarens ton så obruten och förtroendeingivande att man nästan tror på den här tragiska existensen som Nick Lowe spelar med en så skrämmande övertygelse. Skrämmande, och briljant.

—

Spotify? Inte en enda av låtarna finns där.

… men mest snackar Bill Flanagan, Bob Dylans hovreporter, som intervjuat honom för denna artikel.

Snacket kretsar kring Bob Dylans nya julskiva, men handlar nog så mycket om julen i allmänhet. Om musiken säger Dylan att han inte såg någon anledning att tolka den annat än ”straight”. Så här heter det, bland annat:

BF: You’re a lot more loyal to these melodies than you are to the melodies of the songs you’ve written. Do you figure these tunes can’t be messed with?

BD: If you want to get to the heart of them they can’t be, no.

Vidare berättar Dylan att han skulle vilja spela in några Edith Piaf-låtar, på franska. Och så tipsar han om Brave Combo, bandet som inspirerade hans tagning av polkan ”Must Be Santa”.

29. Grandaddy: The Sophtware Slump 2000

You La Tengo mötte Electric Light Orchestra i detta amerikanska band som kom att bli en av decenniets stilbildare. Det är inga problem att i detta briljanta andra album hitta paralleller till vad dels Midlake, dels band som Mercury Rev och Flaming Lips skulle ägna sig åt några år framåt i tiden.

Nu var dessa skejtare från Modesto utanför San Francisco redan från början fascinerade av just tiden, eller närmare bestämt ”Time”: det dystopiska temaalbum som ELO framställde i en svindyr studio 1981. Grandaddys ledare Jason Lytle berättade för mig om hur besatt han var av detta album när han växte upp. När han blivit tillräckligt vuxen för att strunta i vad en ung amerikansk musikkonstnär borde ägna sig åt satte han sig för att göra en ”Time” för 00-talet.

Nyckelspåret på ”The Sophtware Slump” heter ”Broken Household Appliance National Forest”, och beskriver miljöerna i en avancerad slit-och-släng-kultur i den nära framtiden då gamla hemdatorer och andra hushållsapparater inte bara kantar landsvägarna – de har gett upphov till en ny sorts nationalparker,där de kasserade maskinerna är lika fridlysta som det eventuella växt- och djurlivet. Gårdagens nyheter är morgondagens antikviteter.

”The Sophtware Slump” är framtidsprofetia och sopsortering i ett, en skildring av en epok då det vi kallar framtiden ligger på tippen. Jason Lytle tar oss på en rundtur genom ett landskap med jättelika kyrkogårdar för insomnade hemdatorer, vår tids husdjur. Och det sker till en moderniserad proggrock som krönts med refrängerna Max Martin glömde.

Maskinerna som Jason Lytle sjunger om har också präglat musiken som sådan; detta är ljudet av gårdagens allra modernaste syntar, nu i var mans hand (tills vi tröttnar på dem och köper en ny modell, eller, troligare, en svindyr vintage maskin). Detta är i mångt och mycket 1980 års lyxsound, nu framställt med billigare och bättre hemdatorer. Musiken får därmed en nostalgisk ton som passar de civilisationskritiska texterna.

I detta finns en parallell till den där gamla ELO-lp:n. Grandaddys allra bästa spår är inledande, åtta minuter långa ”He’s Simple, He’s Dumb, He’s the Pilot” där Lytle upprepar sitt dystra mantra ”Are you giving in, 2000 Man?”; den som kan sin ELO har inga svårigheter att dra paralleller till albumet Timelåtar som ”21:st Century Man”.

Samma album rymmer ”Yours Truly, 2095”, en separationstext där den kvinnliga parten är en IBM. Även Jason Lytle skriver sorgsna sånger om en robot. Jed heter han, och det säger aldrig riktigt klick mellan människorna och honom heller.

Folkpopbandet Blända, vars debutalbum ”Minnesmissbruk” kom under hösten, spelar kl 19 på torsdag på Loftet i Malmö – det vill säga i Författarcentrum Syds lokaler. Detta är ett arrangemang av Ordkommissionen som presenterar ”poesi, musik och performance”. Medverkar gör också Angelina Lundh, Paul Ström, Tomas Ekström och comedyperformancegruppen ONT.

Blända leds av Magnus Josefsson som med ett personligt språk skriver träffsäkert poetiska texter som han sjunger på småländska. Musiken låter som ett mellanting av Anna Järvinen och Alf, när den inte som i ”Uppvidinge Härad” påminner om något som Eldkvarn gjorde för albumet ”Musik för miljonärer”.

Åtminstone på papperet ser det bättre ut än på länge när Aftonorkestern ikväll ställer sig på Debasers scen för En afton med PJ Harvey. Gäster är Jonna Lee, Cecilia Nordlund, Adiam Dymott, Erika Rosén från albumaktuella rockbandet Small Flowers Crack Concrete samt inte minst Jonas Drejholt.

Han är en  fin sångare som gör harmoniskt sofistikerade låtar i luftiga men precisa arrangemang, antingen han presenterar sig som J.O. N.A.S. eller spelar tillsammans med cellisterna Gerda Holmqvist och Anna Inge i Provköket.

30. Broken Social Scene Presents: Kevin Drew: Spirit If 2007

Torontobandet Broken Social Scene var redan från början ett löst sammanhållet kollektiv när namnet började användas 1999. Som flest har bandet rymt elva fullvärdiga medlemmar, med tillräckligt många järn i tillräckligt många andra eldstäder för att det snart skulle te sig rimligt att kalla dem ett superband – låt vara att den enda som närmat sig superstarstatus är Leslie Feist. Övriga medlemmar har fört en relativt anonym tillvaro i band som Stars, Metrics, Do Make Say Think och By Divine Right.

Kevin Drew är en av de bägge grundarna av denna orkester som utifrån ibland svårjämkade influenser skapat en ambitiös och mycket tidstypisk konstrock som låter som en kombination av Radiohead, Sonic Youth, ambient och New Order. Arty lounge ibland, sönderspelad trash rock ibland.

I slutet av 2006 förklarade bandet att man tänkte ge ut en serie soloalbum inom ramen för kollektivet, som därmed framstod som än mer löst i konturerna. Hittills har två färdigställts. Det bästa, Kevin Drews, kom först.

”Spirit If” är ett fantastiskt spretigt och motsägelsefullt totalverk – att kalla detta en samling låtar gör inte albumet rättvisa, att kalla det temaalbum är helt missvisande – där Kevin Drew stöter och blöter varje idé som kommit i hans väg. Det blir till en sorts fragmentarisk lo fi-symfoni som på en och samma gång ter sig välfriserad och luggsliten.

”I slutmixen är det inte på något vis organiskt, men processen kan ha varit organisk”, förklarade han när jag intervjuade honom 2007. Tydligen har det mesta spelats in som en tajt enhet, som ett band (med skiftande manskap; sammanlagt har ett trettiotal musiker medverkat), men i efterhand har Kevin Drew gått hårt åt materialet och redigerat: kastat ut, kastat om, provat sig fram och inte dragit sig för att åtminstone etappvis lämna grundidén åt sticket. 

Resultatet är en dynamisk, ibland djupt orolig musik som ständigt överraskar genom att blotta en röd tråd vi trodde hade tappats för länge sedan.

Vissa låtar varvar kaos med harmoni – inte minst inledande ”Farewell to the Pressure Kids” (livetagning med halvtaskigt ljud här), en klassisk utkastare som hamnat vid fel dörr – men andra, som ”Lucky Ones”, är ganska pur pop. ”Boddy Sappy Weekend”, som låter som ett både ovanligt arty och ovanligt koncentrerat Pavement, hamnar någonstans däremellan. ”Safety Bricks” visar Kevin Drew som ovanligt tillbakalutad.

Spotify? Nej, musiken finns inte där.