Kommentarer till Nr 34: Tom Waits

Av: Magnus

Magnus — Sun, 22 Nov 2009 14:00:41 +0000

Mycket av skåpmaten är ju prima konserver. Gillar fram för allt full-i-fan-röjet på ”Orphans”. Ramones tolkas förträffligt. Skulle det till äventyrs vara så att det är lite ebb i låtskrivandet kunde Waits med fördel gjort en coverskiva där han tacklar just Ramones och deras samtida från punkåren: Pistols, Clash, Costello, Blondie m.fl. Tror det hade bivigt alldeles fantastiskt.

Av: Ingmar

Ingmar — Sun, 22 Nov 2009 00:28:37 +0000

Tom Waits’ liveplatta (en dubbel) bestående av gammal skåpmat har alldeles nyligen släppts (fick högsta betyg i Nöjesguiden). Han kompas av sin estetiska kastrullorkester och till hans manér på scen hör inte oväntat stånkandet, grymtandet och rosslandet mörkt nerifrån hålet och det värre än någonsin, och så drar han en lång räcka banala skämt mellan låtarna. Halvpension eller ej, han fyller inom kort 60.

Av: Håkan Engström

Håkan Engström — Sat, 21 Nov 2009 22:25:36 +0000

Haha, halvpension – bra ord i sammanhanget. Ja, han har onekligen slagit ner på takten.

Av: Magnus

Magnus — Sat, 21 Nov 2009 20:24:07 +0000

Hallå Harald (Ha ha)

Det slog mig: ”Blood Money”, ”Alice” och ”Orphans” består samtliga av gammla grejor och snart kommer det en liveplatta (brukar också vara bekant material) så det ända riktigt nya ifrån 00-talet är ”Real Gone”. Ett riktigt skåpmatsdecenium ifrån Mr Waits alltså. Har han gått i halvpension?

Av: Håkan Engström

Håkan Engström — Sat, 21 Nov 2009 13:58:52 +0000

Hej Mattias
Vad som skiljer ”Alice” från ”Orphans” är att Alice-låtarna allesammans skrivits för ett och samma projekt: för, öh… för Alice. Orphanstrippeln är ett hopskrap. Spridda skurar, nu i ett och samma vattenglas.

Jo, jag tar bara med ett album per artist. Jag tvekade in i det längsta, men i mångfaldens namn valde jag det upplägget.
Nej, jag har inte diskvalificerat svenska artister. Enligt rykten ska ett fåtal ha platsat på listan.

Av: Magnus

Magnus — Sat, 21 Nov 2009 13:09:43 +0000

Håller nog med Mattias att det är ”Real Gone” som gäller. ”Alice” har SIN charm men inte samma starka låtar som träffar (mej i alla fall). Och om nu ”Orphans” är diskad p.g.a. gammalt matrial borde väl det också gälla ”Alice” där sångerna skrevs till och uppfördes i en pjäs redan 1992?
En annan sak: är det ”regel” att artister bara får ha med en platta var och inget inhemskt (hittills i varje fall) eller är det bara som det har falligt sig? Bara undrar.

Av: Martin

Martin — Sat, 21 Nov 2009 09:01:56 +0000

”Alice” är nog den skiva som jag lyssnat flest gånger på under 00-talet. Jag gillar musikalkänslan och det du beskriver som ”en tillbucklad orkester på en övergiven cirkusplats i östra Centraleuropa”. För mig är det här som Tom Waits gör bäst för närvarande. De andra skivorna under decenniet, ”Real Gone” och ”Blood Money” känns mycket spretigare och ojämnare.

Men jag börjar bli mycket nyfiken på vad som hamnar på topp10, då du snart har avverkat alla mina favoriter redan

Av: Håkan Engström

Håkan Engström — Fri, 20 Nov 2009 16:10:00 +0000

Jäpp, just så: för mycket i ”Orphans” är gammalt. Annars kanske det är hans bästa släpp det här decenniet.
Jag har aldrig riktigt kommit in i ”Real Gone”, borde nog ge den en chans till. Vad jag gillar med ”Alice”, bland annat, är just att den är så fokuserad. Vilket, som du säger, har att göra med att låtarna skrivits för en scenuppsättning.

Av: Mattias

Mattias — Fri, 20 Nov 2009 15:59:31 +0000

Du valde ”Alice” alltså. Hmm. Ett magnifikt album, det säger jag inget om. Men i Waits produktion under 2000-talet tycker jag nog att ”Real Gone” är ett betydligt mer spännande och komplext album. Det finns en spännvidd där som varken ”Alice” eller ”Blood Money” har (kanske för att de är musikaler), dessutom känns ”Real Gone” framåtsträvande medan de andra trampar fram i redan röjd terräng.
Går ”Orphans” bort pga det äldre materialet i boxen???

Av: Håkan Engström

Håkan Engström — Fri, 20 Nov 2009 13:14:40 +0000

Jag fattar din synpunkt. För en sjuttonåring eller marsmänniska som vill få en orientering i decenniets viktiga strömningar är det tveksamt om Cash eller Waits är relevant.
Betyder de att de kvalificerat sig på gamla meriter? Både ja och nej, men mest nej.
Vad Cash och Waits tar sig för på äldre dar är intressant eftersom det finns en historia som deras nya inspelningar förhåller sig till. Med gamla plattor som klangbotten händer det saker när dessa artister gör något nytt, något som inte kan isoleras till detta enda album eller denna enda låt.
Ifall Dylans 00-talsplattor uppstått ur intet hade nog inte så många brytt sig. Nu blir de en del av den enormt fascinerande berättelsen om Bob Dylan.

Det är som med de flesta relationer. Träffar du en människa i en bar så börjar du om från början, och det måste till rätt mycket kallprat innan du begriper vad hon/han verkligen vill säga. Träffar du en av dina bästa kompisar eller din partner så kan hon/han vara ganska korthuggen, och ändå får du ut rätt mycket av substans eftersom vartenda ord är värdeladdat och på ett eller annat vis förhåller sig till det liv ni levt tillsammans (såvida han inte är en pladdrig typ som bara drar samma historier om och om igen – Lex Jagger, alltså).
Det spelar stor roll vem som är avsändaren. Är det din fru eller en bartender? Är det Bob Dylan eller Nisse i Hökarängen?

Men visst finns en risk att man snöar in, att man odlar sina gamla bekantskaper långt efter att de ger något (Lex Jagger igen). Och att detta sker på bekostnad av sådant som nya bekantskaper kan ge.
Själv har jag släppt Luke Haines. Jag har inte släppt Neil Young, som därmed faller in i Cash- och Waitskategorin – med den viktiga skillnaden att inget han gjort under 00-talet faktiskt kvalificerat sig för den här listan.