31. Paul McCartney: Driving Rain 2001

McCartney? 2000-talet? Vad för sorts kombination är det?

Tja, inte riktigt lika klockren som kombin Lennon/McCartney – men näst intill. McCartney har gjort storartade inspelningar på senare år, så sent som i våras under namnet The Fireman och i par med Youth.

Men bäst är 2001 års ”Driving Rain”, ett komplett album som sammanfattar mycket av vad McCartney (från tid till annan) handlat om: den självmedvetet arty popen, den obekymrade låt-gå-mentaliteten och intuitionen, den självklart melodiska briljansen, den närmast underförstådda soulkänslan, talangen för koncisa låtar som omedelbart kommer till poängen, förmågan att spela ut och täcka upp med förstklassigt musikantskap när själva låtidén egentligen inte håller för det format han fastnat förr, uppfattningen om att basisten inte bara lägger basen utan ska agera stjärna.

 Vi som följt honom känner igen allt det där. Vi kanske till och med gäspar och konstaterar att ”Driving Rain” egentligen bara är en ganska väntad om än oväntat skarp kombination av 1986 års konstfärdiga ”Press to Play” och 1997 års tillbakalutade no bullshit-album ”Flaming Pie”. (Då har vi fel, men att fela är en mänsklig rättighet).

Lyssna – om inte på något mer –  på ”From a Lover to a Friend”, som är hans halvt bortglömda mästerverk. Detta är resultatet av koncentrerat låtskrivande, stringent hantverk och den typiskt mccartneyiska tilltron till tillfället man fångar i flykten som ofta förr spelat honom ett spratt. Uppenbarligen har denna och flera andra av albumets låtar spelats in när resten av bandet ännu knappt hunnit bekanta sig med dem. Det ger musiken nerv och en känsla av att allt kan rasa samman – det låter ganska trevande, samtidigt som McCartneys mästerligt melodiska och oförutsägbara basspel förankrar låten.

Vad handlar låtarna om, då?

Tja, detta är Paul McCartney – förvänta er inte för mycket. Men albumet kom till alldeles i slutet av en omvälvande period (frun dör; han sörjer och försöker hitta orden; han träffar någon annan) vilket ger låtarna lite mer skärpa – han har något han måste skriva av sig om. Så även om det inte är Dylan- eller Nick Cave-nivå så är det något annat än de i bästa fall roande nonsenstexter han gjort sig känd för. Sådant som 1974 års statement ”Soily, soily/The guy in the satin trousers says it’s oily”. Eller ”Magneto & Titanium Man”, baserad på en tecknad actionmanserie.

Spotifylänk här: Paul McCartney – Driving Rain

Andrew Bird: Armchair Apocrypha 2007

Andrew Bird låter som en blandning av Pavements Steve Malkmus, Paul Simon och Final Fantasy; skenbart torr pop med mycket värme, rytmiskt ombytlig och ofta fri från popens vanliga struktur. Hans musik har en matematisk precision som kan uppfattas som avtändande, men är samtidigt sublim … och packad med hooks.

Precis som hos Final Fantasys Owen Pallett är fiolen hans huvudinstrument, och precis som Pallett samplar och loopar han den när han spelar live för att jobba med lager på lager av fraser och ljudeffekter.

Han inledde faktiskt sin karriär med att spela swing och östeuropeisk folkmusik, bland annat i Squirrel Nut Zippers som var ett helt ok men inte på något vis originellt band. En del drag av romsk folkmusik fanns kvar ännu 2007, men den är integrerad i en intrikat och omsorgsfullt avvägd pop som är diskret virtuos och mycket intellektuell i presentationen. Hans låtar är fyllda av lediga tonarts- och taktförskjutningar; ändå tappar musiken sällan flödet.

Influenserna hämtar han lite varstans ifrån – från amerikansk collegerock till ungerska konservatoriets Bartóksektion – men Andrew Bird är aldrig yvig. Därför tar det också lite tid att bli vän med låtarna, att inse det märkvärdiga. Låtarna på ”Armchair Apocrypha” tar tid och utrymme, men inte för att Andrew Bird har hybris utan snarare för att de avancerade teman han intresserar sig för kräver spelrum för att inte bara framstå som pompösa. Han kan använda något så popkonventionellt som en elgitarr som soloinstrument, men då vilar den på en finlemmad bädd av pizzicatostråkar, Fender Rhodes, fiol, vibrafon och det där mystiska ljudet som låter som en theremin men faktiskt är killen som visslar. Han är något så skumt som en virtuos visslare, det är väl därför han heter Bird.

Texterna är lika okonventionella, från inledande ”Fiery Crash” som är utformad som en peptalk för flygrädda terrorister och vanligt folk men egentligen handlar om att konfrontera sin dödlighet för att hantera livet.

—–

Andrew Birds två bästa album – detta och 2005 års ”The Mysterious Production of Eggs” – saknas på Spotify. Men här är min playlist med åtta andra bra Birdlåtar: Andrew Bird

33. MGMT: Oracular Spectacular 2008

Det tog tio-tolv månader, sedan kunde man höra MGMT:s musik överallt. Hos andra band, inte minst: Passion Pit, Boy Crisis, Amazing Baby.

För produktionen stod Dave Fridmann, mannen som i slutet av 90-talet gav Mercury Rev och Flaming Lips en biljett ut ur indiefängelset – och som sedan dess producerat både Ed Harcourt, en gång så het, och det ofta briljanta elektroinfluerade kammarpopbandet Tapes ‘n Tapes.

Det är inte utan att det hörs. Precis som Flaming Lips musik är detta ljudet av ett vuxet barnkalas, med såpbubblor och något som är misstänkt likt LSD-spetsad hallonsaft.

Men vuxen kan man vara på så olika vis. Medan Flaming Lips är storögda sagofarbröder – jag finner dem svåra att uthärda – så gör MGMT-duon Andrew Vanwyngarden och Ben Goldwasser smart ironisk electro- och glampop som lyckas med konststycket att åka snålskjuts på samma fenomen som man sarkastiskt driver med. Bästa exemplet är ”Time to Pretend” med programförklaringen ”This is our decision to live fast and die young”. Så där uttrycker sig bara den som inte menar ett ord av vad han säger, men den upprymda musiken som sådan är berusad av just den där typen av hedonistisk galenskap.

Duon håller inte den nivån albumet igenom, men de inledande tre spåren är allihop briljanta. ”Weekend Wars” låter som en retlig Jagger som kompad av Hot Chip försöker återskapa en outtake från Bowies ”Ziggy Stardust”-album: nonchalant och kokainlyxigt på en och samma gång. Den skänker också pregnans åt den förut nämnda låtens fåniga rockstjärnedrömmar: Let’s make some music, make some money, find some models for wives; för ett ögonblick glömmer man att samma låt också rymmer textraden ”We’ll choke on our vomit and that will be the end”.

Spotifylänk: MGMT – Oracular Spectacular

34. Tom Waits: Alice 2002

”Alice” har sitt ursprung i en pjäs som Robert Wilson satte upp redan 1992, och som Tom Waits gjorde musiken till. Där är baserad på berättelser om Alice Liddell, samma Alice som var Lewis Carrolls musa när han skrev ”Alice i underlandet”.

Det där behöver man inte alls känna till för att drabbas av den samling sargade kärlekssånger som tillsammans utgör Tom Waits starkaste album det här decenniet. Varje sång i sig är en berättelse, mer eller mindre teatralt iscensatt. Sångerna är ovanligt distinkta, aldrig svepande; Waits går till extremer även här, men när han väl hittat sin scen och harklat sig är han kärnfull.

Alltsammans börjar med ett nästan-avsked, i titelspårets rökiga jazzballad där svårmodet bara stärker melodins nakna skönhet. The only strings that keep me here/Are tangled up around the pier”.

Samma sorts saknad, längtan, uppgivna rastlöshet och grubbel går igen i flertalet av sångerna: från den ömt kärlekstörstande ”I’m Still Here” till  ”Reeperbahn”, en sorgsen sång om de bortkollrade och vilsna själarnas fristad: ”You’re not too picky ablut the crowd you keep/Or the mattress where you sleep/Behind every window, behind every door/The apple is gone, but there’s always the core”.

Musiken kan låta som en Louis Armstrong tillsammans med en tillbucklad orkester på en övergiven cirkusplats i östra Centraleuropa, en blandning av wienerwalser och jazz, framförd av en liten kammarorkester. Barsk och sentimental på samma gång. Bästa exemplet är nog ”Everything You Can Think”: omsorgsfullt orkestrerad för en udda sammansatt kombo (trumpet, valthorn, trattfiol, cello, vibrafon, mellotron, plåtiga slagverk) som aldrig snackar i nattmössan; en blåröd färgklang som ger kallduschar och varma ilningar men aldrig är ljum. Och till detta komp hör vi Waits som en galen gammal gubbe som spottar och fräser, med den dåliga andedräkten pyrande i ansiktet på lyssnaren.

En låt sticker ut, ”Poor Edward” som är skrönan om en man som har en kvinnas ansikte i nacken. Den är baserad på berättelsen om Edward Mordrake, som sägs ha levt på 1800-talet (även om det låter som något som Lewis Carroll eller ännu hellre HC Andersen diktat ihop). Verklighetsbaserad eller inte, det är en mardrömslik skildring av en människa som tvingas leva med ett minne han inte kan skaka av sig.

Spotifylänk: Tom Waits – Alice

35. Iron & Wine: The Shepherd’s Dog 2007

Antagligen är det sådant som händer när man umgåtts med killarna i Calexico. Mannen som kallar sig Iron & Wine, Sam Bush, kryper fram ur sitt lo fi-hål, lyfter blicken och sätter samman ett ambitiöst album där han blandar country och folk med afrikanska rytmer, jazz och till och med lite funk.

Detta är rytmdriven musik, ändå är det helt missvisande att kalla den dansant; tvärtom skulle denna finlemmade musik nog snabbt tömma snart sagt vilket dansgolv som helst. Beatet är aldrig påstridigt eller exponerat; det är inte Sam Beams melodi – han är hela vägen diskret.

På liknande vis är musiken hårt producerad, uppenbarligen har det lagts stor omsorg om detaljerna när alltsammans mixats. Men här finns ingen studioglasyr, ingen neon och ingen inkastare. Till Iron & Wine får man hitta själv. 

Spotifylänk: Iron & Wine – The Shepherd’s Dog

36. Jon Auer: Songs From the Year of Our Demise 2006

Jon Auer är änglarösten och gitarrhjälten i powerpopbandet The Posies. De sista kvalitéerna skyltar han inte alls med på detta länge aviserade soloalbum, men desto mer av den där milda och förtroendegivande rösten.

”Songs From the Year of Our Demise” är en samling intrikata kammarpoplåtar som Auer i princip spelade in alldeles själv. Rubbet. Det tog honom åtta år, låt var att jobbet avbröts flera gånger om av andra projekt … och av hans växande självtvivel.

”Så här vill jag nog aldrig jobba igen”, anförtrodde han mig i en intervju 2006. ” Jag ska nog se till att göra lite snabbare låtar nästa gång, inte så många lager, inte så barockt och introspektivt. Men att jobba ensam är stort. En platta som präglas av en enda vision blir renare, klarare.”

Det har han alldeles rätt i. Jon Auers personlighet, som vi känner den från åtminstone tre briljanta Posiesalbum, blir tydligare än någonsin i dessa modfällda men stillsamt livsoptimistiska sånger. Det handlar inte enbart eller ens i första hand om texterna. Viktigare är det direkta, ofiltrerade tilltalet – en ton som kanske kommer sig av att han vet att chanserna att skriva låtar som ska nå en masspublik är överspelade. Här skriver han inte för radion, han skriver för de närmaste.

Hela albumet är inte mästerligt, men låtar som ”Wicked World”, ”Cemetery Song” och titelspåret är liksom det popigare inledningsspåret ”Six Feet Under” andäktigt vackra och spröda sånger som får livet att stanna upp en stund.

Spotifylänk: Jon Auer – Songs from the Year of Our Demise

Det hör inte till regeln att Bob Dylan gör rockvideos. För ett undantag krävs något speciellt, det krävs uppenbarligen en Must Be Santa.

Detta är en fantastisk video, ett mellanting av julaftonens Snövit och de sju dvärgarna, en ratad scen ur Elvis tyska film GI Blues och ett reguljärt fylleslagsmål i Chicago julen 1934.

Bob bär givetvis peruk.

Det är vansinnigt, men sant: jag har bestämt mig för att inte gå och se Grizzly Bear när de imorgon (onsdag, alltså) spelar 55 minuter från min ytterdörr – på Vega i Köpenhamn.

Hur så? Ja, jag såg dem på Way Out West för tre månader sedan. Jag kan inte motivera en recension till i Sydsvenskan. Och jag kan inte inför mig själv motivera en kväll i Köpenhamn bara för njutningens skull. (Ja, jag är född puritan. Sover på spikmatta gör jag också – inte för att det skulle vara bra för hållningen eller blodcirkulationen, utan för att det är obehagligt och därför rimligen danar den inre karaktären).

Och för övrigt är det sedan länge utsålt. Men har ni pengar och några timmar över  – åk dit och försök övertala någon i kön att sälja sin biljett.

37. PJ Harvey: White Chalk 2007

Första spåret heter ”The Devil”. Det är bara förnamnet.

PJ Harveys åttonde album är inte nödvändigtvis hennes bästa, men det är hennes mest besynnerliga. Jag är inte säker på att detta ens är hon, det kan lika gärna vara ett spöke.

I PJ Harveys värld är utgångsläget en skev, hård och primitiv urkraftsblues – driftstyrd, utlevande och basal. Hon återvänder regelbundet till det där uttrycket, som var så chockerande när hon skivdebuterade 1992. Men på senare år är det stickspåren som är intressantast. Som 2000 års sofistikerade ”Stories From the City, Sotries From the Sea”. Och ”White Chalks”.

Detta är en samling sånger som lider av svår klaustrofobi, en sorts mycket konsekvent iscensatt elisabetansk avantgardefolk.

Scenen är vinden i ett lanthus, där våra statister spindlarna haft decennier på sig att väva täta nät mellan den trasiga harpan, den söndersuttna pianopallen och övriga familjeklenoder; musiken är det pastorala och lätt spöklika ljudet av en PJ Harvey som sjunger så utomjordiskt och ibland nollställt att jag har svårt att bestämma mig för om det är hon eller om hon möjligen tar in alltsammans via ett medium.

 Klangerna är ljusa och spröda – mycket cittra, banjo, vinglas(!), sprucken falsett och sylvassa löpningar i pianots diskant – som om musikerna desperat försöker vissla i mörkret.

Dubbelnaturen går igen längs hela plattan: Harvey låter oskuldsfull, men samtidigt som om hon redan sett, hört och lessnat på allt. Som pianist är hon nästan nybörjare och av allt att döma självlärd; utstuderat eller inte, hennes trevande pianospel saknar helt standardtricken och ger därför en känsla av något oprövat, hjälplöst och utlämnat. På ett sätt som påminner om debutens Frida Hyvönen använder hon ofta pianot som ett slagverk.

Spotifylänk: PJ Harvey – White Chalk

Har ni hört det nya? Psykoakustisk simulation?

Det är en banbrytande metod, som gör det möjligt för dig att skaffa rättigheter till alla möjliga inspelningar. Lär dig tekniken, och du är mångmiljonär före jul.

Mannen som gör mig uppmärksam på denna ljudrevolution är Hank Risan, entreprenören som driver BlueBeat och som nu står inför rätten för att illegalt (sic!) ha sålt Beatles musik i elektronisk form. Denna artikel på wired.com berättar om hur BlueBeat genom psycho-acoustic simulation åter spelat in de aktuella Beatleslåtarna och därmed fått copyright på musiken.

”I don’t even see the basis of their theory”, säger den förbryllade juristen Scott Mackenzie som är specialist på copyrightfrågor.

Men juristerna har aldrig rockat. Vad tror ni andra? Kan en dylik psycho-acoustic simulation device bli årets julklapp? Vad säger handeln?