6. Nick Cave & The Bad Seeds: No More Shall We Part 2001

… och på sitt tionde studioalbum i eget namn behandlade Nick Cave tillvarons tre stora teman: Gud, kärleken & skrivkrampen.

Han brottades med dem, alla tre. Och genom att besegra den tredje kontrahenten lyckades han göra utfallet i de båda första matcherna osäkert. Någon ligger på rygg där i dunklet, men är det verkligen han? Hur gick det? Är någon sårad?

Detta är ingen unik Nick Caveplatta, han har gjort album som är mer särpräglade. Men han har aldrig gjort ett mer komplett album, ett album som både musikaliskt och textmässigt täcker in så många av hans starka fästen. Diabolisk domedagsrock, hög på gotisk åtrå och lustfylld skam, behandlas med samma intensitet och poetiska precision som raden av romantiskt tonade och ibland orkestrerade pianoballader.

Detta är en samling sånger som är både och. Ambivalensen är typisk för både plattan och artisten. Men att vara ambivalent är inte att vara ljum och kompromissbenägen, det är tvärtom att åka pendeltrafik mellan två säkra ståndpunkter. Nick Cave har pendlarkort på den där linjen; det är han som sitter bredvid föraren och ropar ut namnen på ändhållplatserna.

Harmoni och dissonans, tro och upprorisk nihilism, Jekyll och Hyde, Gud och kaoset på andra sidan det provisoriska stängslet. Ständigt dessa motsatsförhållanden, dessa intima motsatsförhållanden där den ena parten blir obegriplig utan den andra.

Låtarna kan vara sötade, med ett närmast outhärdligt romantiskt drag – ett par ballader på den här plattan låter som Bryan Ferry i färd med att tolka Leonard Cohen – men de är aldrig otvetydigt vackra. Det finns alltid ett svart stråk också i Caves kärlekssånger, och om jag förstått honom rätt ser han alla sina sånger som kärlekssånger – hans långa svit mördarballader inräknade.

Miljön för flertalet av de här låtarna är mindre hotfull; de utspelar sig i hemmet. I hans nyblivna hustrus hem, vill säga, i likhet med Guds hus en plats för tillbedjan och elakt pockande tvivel. När han i titelspåret besjunger äktenskapet är det trots hans högstämda patos svårt att blunda för det krampaktiga i innerligheten: ”The contracts are drawn/The ring is locked upon the finger” sjunger han, och det låter ju alldeles förfärligt, men sammanhanget är ljust och målat i hoppfulla färger. Lycka är att resignera, blir budskapet, och man hör hur sångaren kämpar för att finna styrka i den tron.

Minst lika teatral är inledande ”As I Sat Sadly By Her Side”, på ytan bara en lätt högtravande erinram om ett vardagligt samtal med hustrun där mannen låtit sig själv framstå som det sociala samvetet, den rättrogne idealisten. Nyckeln till låten finns antagligen i den tvetydliga avslutningen, där sångarens krusade leende avslöjar att alltsammans bara var ett sätt att ställa sig in: empatin var inget annat än en självgod pose, kanske till och med ett smutsigt förförelsetrick.

Han har fler sådana. Jag är väldigt förtjust i ”Love Letter”, där han tillskriver kärleksbrevet och kärlekssången magiska egenskaper. ”Love letter/Go get her”, sjunger han och sänder genom sitt poem iväg sin kärlek likt en trojansk häst i ett förseglat brev. 

Gud, då? Plattan är fylld av honom. Den är indränkt i tankar om offer och lösen. I ”Darker With the Day” heter det att ”Inside I sat, seeking a presence of a God/I searched through the pictures in a leather-bound book/I found a wooly lamb dozing in an issue of blood/And a gilded Jesus shivering on a fisherman’s hook”.

”God Is In the House” är något helt annat: en sarkastisk skildring av självrättfärdiga människor.

Ambivalent, jovars. Skrivkramp? Verkar inte så. Trots att han sjunger om hur hans piano står i stridsställning och med blottade tänder i ena hörnet av rummet:

”My typewriter had turned mute as a tomb/And my piano croached in the corner of my room/With all its teeth bared”. Så där uttrycker sig bara den som tagit upp kampen och besegrat draken.

Spotifylänk: Nick Cave & The Bad Seeds – No More Shall We Part

7. Sparks: Lil’ Beethoven 2002

Poplåtar som skrivits för att vara roliga är ett gissel, få låtskrivare har den fingertoppskänsla som krävs. Ifall det skojiga tar överhanden blir musiken outhärdlig allra senast den andra gången man lyssnar till den. 

Åtskilliga låtskrivare är visserligen roliga så där i förbifarten, låtskrivare var syfte är något helt annat. Folk som Tom Waits, Chris Difford och Richard Thompson. De är roliga på samma vis som Ingmar Bergman är rolig och Milan Kundera är rolig. Komiken är en bisyssla – den finns för att göra paketet lättare att svälja, inte för att upphovsmännen ser som sin uppgift att ge oss ett jolly good laugh.

Men de finns, de tvättäkta sjungande komikerna, låtskrivare som gör musik med en humor som inte bara är ett medel utan en bärande del av låtens idé och ofta av själva dess musikaliska form och innehåll. Randy Newman. Tom Lehrer. Den unge Nick Lowe. Det tidiga 10cc. Kanske Steely Dan.

Och Sparks.

Bandet, egentligen bara en brödraduo numera, har existerat och gjort plattor i evigheter; den första LP:n kom 1971. Allt som Ron och Russell Mael gjort sedan dess är inte briljant, men duon har aldrig stagnerat. De har nosat på eller varit djupt insjunkna i glamrock, vauduville-pop, Münchendisco, syntpop och techno. Gemensamt för alla deras plattor är Ron Maels rappt intelligenta texter, ofta framförda i tungvrickartempo av staccatosångande lillbrorsan som tar de hyperaktiva melodierna över fler oktaver än Mariah Carey kan räkna.

Sparks låter inte riktigt som något annat band. Albumet ”Lil Beethoven” är så speciellt att det kanske inte ens låter som Sparks. Detta är en märklig blandning av pop, musikal, music hall, klassiska melodramer och minimalistisk musik. Duon jobbar med repetitiva fraser, på ett sätt som samspelar med texterna. Bästa exemplet är ”Your Call Is Very Important to Us. Please Hold”, en låt utformad som en ”dialog” mellan en automatisk telefonsvarare och en förälskad uppringare som alltefter tiden går blir alltmer frustrerad över de motstridiga budskapen.

Under andra epoker har Sparks gjort rytmiskt starkt accentuerad dansmusik. På detta album hörs en och annan xylofon och timpani, men inget rocktrumset och inget elektroniskt slagverk. Inledande ”The Rhythm Thief” berättar om dansmusikens död, eftersom ”the beat” beslagtagits av en snorkig och fräck tjuv. ”Where did the groove go?” klagar hedonisterna på Ibiza … förgäves.

Titelfrasen i ”How Do I Get to Carnegie Hall?” följs av det förnumstiga ”Practise, man, practice!”, men låtens ärende är inte att dra det där skämtet utan snarare att berätta om stackaren vars alla offensiver slutar med en frontalkrock med den där muren av inövade skojfraser: ”Practice, man, practice!”.

”What Are All These Bands So Angry About?” är en enkel reflektion, sarkastisk och utstuderat naiv, över 90-talets arga rockband (och låter som det genretypiska Faith No More, vars medlemmar för övrigt avgudar Sparks).

”Suburban Homeboy” å sin sida är en obetalbart löjlig låt om hiphop-jargong. Måste höras.

Spotifylänk: Sparks – Lil’ Beethoven

Alldeles nyss kom jag från Debaser, där en drös artister firat Michael Jackson. Pauline sjöng ”Wanna Be Startin’ Somethin’”, och jag kunde inte sluta fundera över texten. Sjunger hon verkligen ”You’re a vegetable”?

Antagligen inte. ”You’re stuck in the middle”, ska det vara. Jag antar att detta är ordagrant vad hon också sjöng.

Låttexter … det är så lätt att höra fel. I åratal har jag förundrats över hur ”Winter Wonderland”, varuhusklassikern ni vet, skriven på 1930-talet, har textraderna ”In the meadow we can build a snowman/And pretend that he is Jackson Browne”.

Jag gillar verkligen tanken på att bygga en snögubbe och uppkalla honom efter en singer/songwriter som en gång hade en halvhit med en låt som hette ”Cocaine”, men det är inte mer än en (feltänkt) tanke. Det ska vara Parson Brown, inte Jackson Browne. (En parson är en pastor – en man med vigselrätt, typ. Killen som rullar snöklot för att kyla ner sig vill egentligen inget hellre än att bli gift).

Synd och skam, det där. Det hade varit en så snygg tankelänk annars, eftersom Jackson 5 faktiskt, tidigt i karriären, spelade in Jackson Brownes ”Doctor My Eyes”.

8. Josh Ritter: The Animal Years 2006

Josh Ritter hade redan gjort ett par ganska traditionella, men ovanligt gedigna folkalbum som skvallrade om att han var en stor talang och en singer/songwriter utöver det vanliga. Ändå hade han inte riktigt förberett oss på denna samling brett upplagda men ohyggligt skarpa låtar där han rapporterar från en stormakt i  krig.

Albumet håller ihop som en helhet, med återvändande teman och en genomgripande ton, men det är kring  två centrala spår som det mesta kretsar – två distinkta låtar,  lika poetiska som kraftfulla i sin litterärt ambitiösa men musikaliskt strama stil.

Inledande ”Girl In The War” är en konversation mellan Petrus och Paulus  – kanske är dispyt ett bättre ord – där låtskrivaren i en allegori berättar om splittringen i USA:s syn på sitt krig, sig själv och sin mission. Petrus konstaterar dystert att krigets första offer är sanningen (även om han inte uttrycker sig med de orden; Ritter är vänlig nog att inte lägga klyschor i mun på sina figurer), men Paulus tycks förebrå honom för att han inte tar sitt uppdrag på allvar. Vad värre är: Petrus har tappat nycklarna till pärleporten, där han ju står vakt, och i frustration vänder han sin ilska mot änglarna som han därmed låst inne och som faktiskt är de enda som kan sätta stopp för galenskapen och lidandet nere på jorden.

Men albumets mäktigaste stund är ”Thin Blue Flame” som hamnar någonstans mellan Johannes Uppenbarelse och Dylans ”Desolation Row”, en symbolmättad apokalyptisk skildring som Ritter spottar ur sig med en allt hårdare knuten hand och med en musikalisk förtätning, långsam stegring och attack som av andra jämförts med Lou Reeds plågsamt intensiva ”Heroin”.”Trees were a fist shaking themselves at the clouds” är en associationsrik textrad i en lång rad av dem. Till och med trädkronorna hytter med nävarna.

Det vimlar som synes av bibliska referenser i de här låtarna, men också av amerikanska ikoner från Huck & Jim till Helan & Halvan. I en fri associationslek knäcker Josh Ritter tidsaxeln i småbitar och limmar på måfå ihop den igen. Det ger en känsla av tidsflykt och fantasi, men också överblick och den sortens visdom som distansen tycks ge oss.

I ”Thin Blue Flame” är berättarjaget precis överallt, men framför allt i en stad ovan molnen där Caesars spöke och Hamlets pappa gör honom sällskap men Gud stängt dörren om sig och släckt lampan. Härifrån ser han hur bultande hjärtan villigt låter sig bli tickande självmordsbomber (”Beating hearts blossom into walking bombs”), hur gospelsångarna ropar i extas efter blodshämnd och hur den mänskliga tragedin närmar sig en grandios upplösning.

”Those still looking in the clear sky for a sign/Get missiles from so high they might as well be divine”, heter det i en sammanbitet framförd strof.

En rätt bra livetagning här.

Musiken anknyter till äldre låtskrivare med gitarrer, från Springsteen till Steve Forbert. Men lika relevanta är jämförelser med Josh Rouse eller till och med Sufjan Stevens, med vilka han delar popkänslan och det spröda anslaget.

Spotifylänk: Josh Ritter – The Animal Years

Vem är mest metal, Nikki Sixx från Mötley Crüe eller Joe Elliot från Def Leppard?

Man kan ju gissa. Eller göra ett antagande baserat på gamla hederliga fördomar.

Eller så går man vetenskapligt tillväga och låter dem göra heavy metal-testet. Som NME.

9. Punch Brothers: Punch 2008

Punch Brothers? Det låter som en sluten akademisk brödrasammanslutning med regelbundna punschträffar och minnesplakett i Lundagård.

Men det är mycket mer exotiskt än så: detta är det ledande bandet inom progressive bluegrass.

Ja, på papperet ser det ut som en självmotsägelse. Finns det något mer regressivt och konserverande än att spela bluegrass? Vad skulle det vara, att torka och pressa blommor?

Men lyssna på den här musiken, den är utblickande och infallsrik och nyskapande och … fräsch.

Bandets ledare Chris Thile flyttar fram gränserna för vad man kan åstadkomma med en mandolin. Han har levt med en i hela sitt liv; Thile är ett musikaliskt underbarn som före sin 20-årsdag hade gett ut fem soloalbum. Mest framgång har han haft som  en del av Nickel Creek, ett finfint bluegrassband där Sara Watkins stod för fiolerna.

Men hans stora stund, så här långt, är den 40 minuter långa svit, ”Blind Leaving the Blind” som finns i centrum av Punch Brothers debutalbum. (Sista satsen, inspelad live, här. Ett klipp från studion, med bättre ljud, här).

Är det bluegrass? Nja. Formen är snarast klassisk kammarmusik, med den komponerade stråkkvintetten som förebild. Men sättningen är string band – mandolin, banjo, fiol, ståbas, gitarr – och attityden är närmast jazz; här finns gott om utrymme för improvisation och febrigt utspel. Bela Bartók möter Modern Jazz Quartet.

Pretentiöst blir det faktiskt inte alls, vilket delvis beror på Thiles musikaliska blick och flödet i kompositionen, delvis – ja, framför allt – på individernas nästan skrämmande säkra handlag. Gabe Witcher är briljant som violinist: smakfull, flink och helt ointresserad av billiga effekter. Banjoisten Noam Pikelnys snabba löpningar är hårresande, särskilt när han kutar bredvid Thile i korta och förtätade partier.

Spotifylänk: Punch Brothers – Punch

10. TV On the Radio: Return to Cookie Mountain 2006

Vem personifierar den konstfärdiga moderna Brooklynscenen bättre än TV On the Radio?

Detta är bandets andra album, en minutiöst genomarbetad platta fyllt av motstridiga idéer som med inte obetydliga ansträngningar hålls i schack; musik som präglas av ungefär lika delar kaos och behärskning.

Den kan också beskrivas som en modern tagning av David Bowies album ”Heroes”.

Bowie medverkar faktiskt, på låten ”Province”, men istället för att sätta fixstjärnan i en katapultstol och skjuta honom längst fram i ljudbilden så låter bandet hans sångröst bli ett av åtskilliga instrument i detta brokiga och emellanåt ganska murriga kollage.

TV On the Radio kombinerar artrock, hiphopbeats, loopar, soul, electronica och jazz – gränserna mellan genrerna är uppluckrade. Det är frestande men missvisande att kalla den eklektisk (åtminstone efter debutalbumet, det mer fusionaktiga och utmanande ”Desperate Youth, Blood Thirsty Babies”); detta är musik med inre sammanhållning, fullt integrerad. Den är inte nödvändigtvis större än summan av sina beståndsdelar – även om jag hävdar det – men den är definitivt annorlunda.

Inledande ”I Was A Lover” kan sägas vara typisk, såtillvida att den täcker in lite fler baser än flertalet. Här skumpar My Bloody Valentine-gitarrer, hiphopbeat, samplade kulörta lyktor från Magical Mystery Tour-bussen och halvt förvrängda sångröster i en konstig sorts harmoni som kan kallas halvfredlig samexistens. En bisarr video här.

Spotifylänk: TV on the Radio – Return to Cookie Mountain

Det ska bli tråkigare att läsa DN framöver. Det har chefredaktören bestämt.

Frilansande modeskribenten  Linda Leopold skrev roligt, respektlöst men träffsäkert om Nobelfestdeltagarnas klänningar. Om Hertha Müller stod det att hon ”var det tjusigaste som kommit från Rumänien sedan Dracula”, om den svenska drottningen att hon ”draperat sig i gardinerna från Drottningholm”, om en svensk prinsessa att hon kunde förväxlas med en gran. Och, min favorit, att ”ekonomipristagaren Elinor Ostrom inte verkar ha festat sedan Woodstock”.

Enligt Resumé ska chefredaktören och ansvarige utgivaren Gunilla Herlitz först ha släppt igenom artikeln, men blivit upprörd och ångrat sig dagen efter (det där väljer jag att tolka som förtal, så illa kan det inte ha gått till). I vilket fall har hon kommit fram till att Linda Leopold inte ska få skriva en rad i DN hädanefter.

Läs mer här.

Originalartikeln finns givetvis inte på dn.se.

NME kom i brevlådan idag. På ettan en puff med rubriken ”The Icons Of The Decade”, och så bilder på sex artister.

Jag nästan älskar två av banden (Yeah Yeah Yeahs, White Stripes), kan typ uppskatta ytterligare två (Strokes, Libertines) och respektera en (Dizzie Rascal).

Men så är det Kings of Leon. Uppburna och framlyfta på det här viset mest hela tiden. Jag begriper ingenting. För mig är Kings of Leon det där bandet som halvt ironiskt skapades för att efterlikna Stillwater, det fiktiva och utstuderat smålöjliga bandet i Cameron Crowes halvlyckade film ”Almost Famous”.

Vad har jag missat?

11. Rufus Wainwright: Poses 2001

Rufus Wainwright andra album utplånade ett halvt sekel: åren mellan Tin Pan Alleys storhetstid och triphopens genombrott. Det var som om inget av det där andra ens existerat: rock’n'roll, beatles, bluesrock, soul, cocktailpop, punk, disco, hiphop. 

Han tar en tripp på Broadway, uppklädd för att diskutera ett nytt projekt och det pågående världskriget över en kopp kaffe med Jerome Kern, han stannar vid ett rödljus för att släppa fram en skinande blank Chrysler Highlander, och innan han hunnit korsa gatan får han syn på Massive Attacks 90-talsklassiker ”Blue Lines” i ett skyltfönster. Själv bär han flip-flops, känner sig säker på sig själv men är i övrigt ganska vilsen.

Rufus Wainwright växte upp i folkmusikkretsarna kring mamma Kate McGarrigle och, i något mindre utsträckning, kring pappa Loudon Wainwright III. Det där bar han med sig hela livet, men musiken han aktivt tog sikte på var Den Stora Amerikanska Traditionen – den musik som uppstod när europeiska och ryska judar emigrerade till New York och drabbades av jazzen. Allt det där finns i hans musik: de stora melodierna, de mångskiftande harmonierna, de sofistikerade orkesterarrangemangen som ibland går överstyr och blir melodramatiska. (Om allt detta pratade han när jag träffade honom för en intervju 2005).

Hans debutalbum kan sägas vara en övning i genren, men det är den mer behärskade tvåan som är hans första mästerverk. ”Poses” bär de äldre influenserna på kragen, men bär också spår av något distinkt modernt; loopar och elektroniska beats kravlar sig upp fram från under flygellocket, tydligast i ”The Tower of Learning” och i ”Shadows” som han gjorde tillsammans med Alex Gifford från Propellerheads. 

Finfina tidsmarkörer, och ni hittar fler av dem i de personliga och ofta streetsmarta texterna som handlar om dekadens och strävan att bli något, att märkas, att göra ett avtryck. 

Men störst avtryck gör den sångmakare, sångare och borne estradör som passande nog valt att kalla albumet ”Poser”. Hans vokala omfång kan matcha outhärdliga musikalstjärnors, men Rufus har ett uttryck som är personligt och som aldrig någonsin blir kletigt. Manierat? Ja, ibland – men då för den estetiska åtbördens egen skull, inte för att han vill tjusa eller ställa sig in.

Spotifylänk: Rufus Wainwright – Poses