Antagligen gick det smidigare under Karl den tiondes tid att ta sig över Sundet från Skåne, men efter halvannan timme hade verkligen tåget forcerat den isbelagda rälsen hela vägen till Hovedbangården och jag kom till Vega … när Local Natives redan spelat två låtar. Oh well.

Men sen blev det en bra kväll. Bandet kan ge ett lite stifft intryck på senhöstens debutalbum – allt är en liten smula för perfekt, för samtidskorrekt, för tillrättalagt – men det här är ett band med potential. De agerar utan åthävor, men också helt utan blygsel. Här finns star quality, trots att vi hittills mest bara sett den samfällda kollektiva mjukattacken. Kanske ett band för framtiden, trots allt.

Med något som nästan liknar ett nyårslöfte har jag sagt mig själv att jag ska bli bättre på att fördomsfritt försöka hitta bra danska band.

Det går inte så bra.

Men jag strävar på. Idag har jag kollat in Yuno, ett ungt band som får förtroendet att ikväll öppna för amerikanska Local Natives på Vega. Det låter som ett tanigt och senkommet svar på The Cure.

Jag gick vidare, och har – trots det motstånd som det putslustiga bandnamnet framkallar – gett nya plattan med det på hemmaplan uppskattade bandet Oh No Ono en chans. ”Experimentellt och psykedeliskt” säger reklamen.

I mina öron låter det i bästa fall som en kombination av Den lille kemisten och Oasis tredje album, hybrisplattan ”Be Here Now”. Ibland som ett brådmoget Flaming Lips i färd med att lära sig begripa Sparks. Och ganska ofta – exempelvis i ”Helplessly Young”, översta låten på myspace – som ett ungt Brainpool med huvudet uppochner i basängen.

Bra samtida danska band? Under byen. Efterklang. Choir of Young Believers. (Jag vet att det finns ett fjärde jag gillar, men jag har glömt namnet).

BBC söker en svensk bondefamilj för dokusåpan ”World’s Strictest Parents”, där de ska ta bortskämda brittiska ungar i örat och lära dem veta hut.

Ah, nationella schabloner –  visst älskar vi dem?

Randy Newman var inne på samma sak, men blickade åt ett helt annat håll, när han för drygt ett år sedan gav ut den satiriska låten ”Korean Parents” där han kastar fram möjligheten att adoptera koreanska föräldrar. En bra krönika om låten, om fenomenet och om Randy Newmans metoder här.

Det är fascinerande med de här rockmiljonärerna som aldrig riktigt blir stjärnor. 

Som Timothy B Schmit, mest känd som den tonsäkra korgossen och basisten i The Eagles. Innan han värvades dit hade han fört en förvånansvärt anonym tillvaro i Poco. Vidare har han körat på hundratals album.

Han har gjort fem soloplattor, aldrig heta men alltid sympatiska. Enda hiten kom 1985, den tidstypiskt struttiga danspoplåten ”Playin’ It Cool”.

I dagarna kom ett nytt album. Det är en sedvanligt prydlig historia, med låtar som spänner mellan mjukrock och västkustcountry. Inte lika sönderpolerat som brukligt. Fin musik, men knappast engagerande. Ändå lyssnade jag just igenom alltihop och tyckte det var … rätt trevligt.

Den självironiska, kanske satiriska och lättfunkiga ”White Boy From Sacramento” är förvisso rätt hemsk, och det  hjälper liksom inte att det är just det som är poängen. Vidare har jag lite svårt för en sockrad låt som ”Ella Jean”, som riktar sig till hustrun. Men också den är typisk för artisten – Timothy B Schmit är den schyste i Eagles; det är inte han som kallades ”The Teen King”.

Självaste Gary Burton gästspelar, liksom Van Dyke Parks, Blind Boys of Alabama och Benmont Tench. Men bäst blir det när Graham Nash körar i ”Parachute” (finns på myspace); ensam med Schmit åstadkommer han vad som är misstänkt likt Crosby, Stills & Nashs vokalsound. En del av förklaringen är förvisso att Schmit körat en del också på CSN:s plattor, inte minst på 1981 års ”Daylight Again” som gjordes när David Crosby var så långt under isen att han nästan inte medverkade alls.

På tal om CSN: arbetet med den Rick Rubin-producerade coverplattan framskrider. Enligt senaste Uncut har de spelat in Jackson Brownes ”Lives In the Balance” (som upphovsmannen tidigare gjort live med Crosby & Nash), vidare Grateful Deads ”Uncle Johns Band”, Tim Hardins ”Reason to Believe” och Stones ”Ruby Tuesday”.

Känner ni till Gaffa? Det här är en dansk musiktidning med en gratisupplaga på runt 70 000 ex. Finns också på webben. Den är rätt bra.

Nu etablerar sig Gaffa i Sverige, med en redaktion i Göteborg. Detta blir alltså en svensk edition, inte bara en översatt version av den danska tidningen.

Redaktör blir Johan Lothsson, som tidigare skrivit för Groove – en göteborgsk gratistidning med liknande inriktning (men på alla vis sämre).

Någonstans längs 00-talet tappade jag kontakten med Quasi, Portlandbandet vars frontfigurer Sam Coomes och Janet Weiss hade spelat med Heatmiser och som ingick i Elliott Smiths liveband. Senast jag hörde från någon av dem  – för två år sedan – spelade Janet Weiss trummor i Pavement-Stephen Malkmus band.

Men Quasi försvann aldrig, och nu är ett nytt album på gång. Singelsläppet ”Repulsion” är otidsenlig, halvt psykedelisk pop med högt mixad powerpopgitarr. 1990-tal, onekligen. Men rätt bra.

Bodde jag i Kalifornien skulle jag hänga på Clas Ohlson dagarna i ända.

Steven Tyler, den för närvarande inte alltid helt närvarande sångaren från Aerosmith, påstås ha kuppat när han senast besökte Home Depot – en ”hardware store”, en motsvarighet till Clas Ohlson ungefär. Ett ställe där man köper borr- och tvättmaskiner.

Han tog plats vid mikrofonen till varuhusets högtalarsystem där han sjöng Aerosmithlåtar som ”Dude Looks Like A Lady” och ”Don’t Wanna Miss A Thing”. En bit in i ”showen” inhalerade han helium – för att få lite bättre feeling, antar jag.

Det där skulle man vilja höra. Och se – Steven Tyler är inte den typen som står i givakt och sjunger när han är inspirerad och hög på helium.

Men faktum återstår: det här håller inte. Ska Aerosmith verkligen uträtta något – och det kanske de ska, men alldeles nödvändigt är det kanske ändå inte – så måste de nog ha en ersättare. Gärna någon som fyller rollen lite bättre än Paul Rodgers gjorde i Queen.

Förslag?

Livet just nu går ut på att hinna ikapp allt jag missade under två veckors semesterdvala. Som informationen om att Midlake spelar på Amager Bio i Köpenhamn på fredag nästa vecka (5 feb), två dagar efter att nya albumet ”The Courage of Others” äntligen ges ut. 

Jag har hunnit lyssna en del på plattan. Den påminner starkt om mästerliga föregångaren ”The Trials of Van Occupanther”, men detta är mer folkrock. Ja, både mer folk och mer rockgitarrer à proggigt 70-tal (lägg märke att jag inte nämnt Jethro Tull … jo, nu har jag).

Till och med OS återkommer numera vartannat år, men Radio Dept är modiga/dumdristiga/sega nog att låta det gå fyra år mellan albumen. Att Rolling Stones beter sig på det viset är en sak, antagligen en god sak, men ett piggt indieband?

Nu sägs i alla fall, än en gång, uppföljaren till 2006 års ”Pet Grief” vara på gång. Den 21 april är nytt releasedatum för ”Clinging to a Scheme”. Singeln ”Heart’s On Fire” (en vild gissning är att det inte rör sig om en Kisscover) kommer redan i mars.

Under min semester har John Hillcoats filmatisering av Cormac McCarthys roman ”The Road” fått premiär. Jag har inte hunnit se den, och recensionerna – även de mest välvilliga – får mig att sänka förväntningarna. ”Undergången som MTV-video”, var det någon som skrev.

Så illa kan det förstås inte vara, men tills vidare håller jag till godo med Nick Caves och Warren Ellis soundtrack som nu också getts ut i komplett form. De mest självständiga musikstyckena – sex av de sjutton, knappt hälften av speltiden – hittar ni för all del på den filmmusikdubbel med Caves och Ellis musik som gavs ut redan i september. I första hand rekommenderar jag den.