Jag firade min frihet från bevakningsuppdraget genom att fullständigt ignorera Melodifestivalen igår kväll. Jag gick och lade mig utan den blekaste aning om hur det hade gått. Det var väldigt skönt.

Men nattsömnen blev ändå inte fredad. Jag drömde om att jag var med på efterfesten, där jag satt och snackade med upphovsmannen till en av låtarna: Göran Rosenberg.

Jag är inte helt säker på hur han hamnade där. I drömmen, alltså; det var givetvis bara där han fanns. Men det måste hänga ihop med att jag häromdagen intervjuade Peter Morén från Peter Bjorn and John, och att vi kom att prata om hur 60-talets svenska poptextförfattare (Lars Forssell, Beppe Wolgers Peter Himmelstrand) medvetet gick in för att blanda högt och lågt.

Dagens fråga:

Med anledning av utgrävningen av slottet Nellcôte, en av Keith Richards old haunts (se nedan, två poster ner):

Vilket album skulle du önska ha i förlängd version, med extraspår? Vad drömmer du om? En extra sats i Schuberts 8:e symfoni? En tredje LP-sida till Marvin Gayes ”What’s Going On”? En handfull tidigare okända låtar från inspelningen av Human Leagues tredje album?  Skisserna till de demos som Eddie Vedder aldrig vågade spela upp för resten av Pearl Jam inför fullbordandet av andra plattan? Något helt annat?

”Jag är på uselt humör”, upplyste jag min sambo när hon kom hem. För att få den där detaljen överstökad. ”Jag märker det”, svarade hon och blickade menande mot stereon som spelade flum-aggressiv orgeljazzrock.

Kanske var bandet inne i en deppig fas just då. Men i själva verket så var den musiken dagens stora glädjeämne: den norska trion Elephant9, en funkig och lätt psykedelisk orgeltrio som spelar improviserad musik som för tankarna till Jon Lord och Medeski, Martin & Wood. Det finns ett drag av Miles Davis här också – den tidiga elektriska perioden. Nytt album, gruppens andra (debuten var en inspelad live), släpptes i Norge häromdagen och internationellt nästa vecka.

Jag hade blivit medveten om bandets existens bara tjugo minuter tidigare. Nu har trion gjort min kväll.

Organisten Ståle Storløkken (hey, vilket artistnamn) är den stora stjärnan, men rytmsektionen ska inte glömmas bort. Nikolai Hængsle Eilertsen spelar bas med enormt driv.

Frågan är vilken golvplanka de har lyft på. Samt hur mycket av det bortblåsta dammet som kommer från murbruket och hur mycket som är av en mer förädlad sort. Men helt klart är att Mick Jagger och Keith Richards har fyndat, och det är inte på Carnaby Street – de har letat i det egna arkivet och hittat tio bortglömda låtar från inspelningarna av dubbelalbumet ”Exile On Main Street” som gjordes 1971-72 i Villefranche-sur-Mer (franska Rivieran) och Los Angeles.

Den 18 maj ges de tio låtarna ut på en utbyggd version av albumet, rapporterar Rolling Stone Magazine.  Mick Jagger berättar att han skrivit om en av låttexterna och lagt på lite sång och slagverk på andra låtar. Keith Richards har ”lagt gitarr på en eller två” (eller möjligen 48.)

Som producent anges inte bara Jagger, Richards och originalproducenten Jimmy Miller utan också Don Was, vilket får en att misstänka att det fixats och fejats rätt mycket. Men ska man tro Richards (det ska man nog inte) så finns ingen anledning till misstro. Han påstår att man lämnat inspelningarna ”pretty much as they were. I didn’t want to interfere with the Bible, you know? They still had that great basement sound”.

Vad sysslar Ray Davies med nuförtiden? Varför skriver han inga låtar? Varför bara återanvänder han de gamla?

Låt gå för den där körversionen av The Kinks greatest hits som han gav ut förra året. Som skämt var den inte dum, hör själva:

Ray Davies – You Really Got Me

Hela albumet här:

Ray Davies – The Kinks Choral Collection By Ray Davies and The Crouch End Festival Chorus

Men det senaste är att han tänker göra ännu ett album med nyinspelningar av Kinkslåtar, framförda som duetter. Ok med ”Better Days”, till vilken han tar Springsteen till hjälp. Låten ifråga är lyft från den mediokra plattan ”Give the People What They Want”, men den förtjänar att få en ny chans. Och det är inte svårt att höra var Springsteen kommer in i bilden.

The Kinks – Better Things

Men att göra klassikern ”Celluloid Heroes” på nytt, som duett med Jon Bon Jovi? Hur tänkte han?

The Kinks – Celluloid Heroes

Devo var ett av new wave-epokens märkligaste och mest svårgreppade band – ändå lätta att omedelbart fastna för och tycka om/instinktivt hata mer än allt annat.

Nu gör de comeback, för vilken gång i ordningen vet nog ingen. Återlanseringen är påpassligt bisarr, mystifierande … mycket Devo.

Vill det sig väl så skickar vi Leland Sklar till Oslo för att representera Sverige i Eurovision Song Contest.

Ja, den här killen. Fel bild, det ska vara den här. Leland Sklar är en av Los Angeles mest anlitade studiomusiker; han har spelat på tusentals plattor. Ray Charles, Jackson Browne, Bill Cobham, Warren Zevon, Bonnie Raitt, Robbie Williams, Dion … och, tydligen, Py Bäckman har anlitat honom.

Givetvis hörs hans bas bara på ljudbandet, men med den här looken är han en visuell tillgång i vilket band som helst. Nej, det var snålt – i vilket sammanhang som helst.

Få platser väster om Eden är lika mytomspunna som Greenwich Village på Manhattan. Och få epoker är lika legendomsusade som åren för folkboomen, tidigt 1960-tal och framåt.

Bolaget 429 Records uppmärksammar den där gamla folkscenen – det finns säkert ett jubileum inbakat någonstans – med en trettonspårig cd där några betydligt eller obetydligt yngre artister tolkar låtar som annars förknippas med Bob Dylan, Fred Neil, Lovin’ Spoonful och Tim Buckley.

Det mesta är fullständigt överflödigt (Lucinda Williams sänker tempot i ”Positively 4:th Street” tillräckligt mycket för att kunna ta en drink mellan fraserna; Bruce Hornsby är osedvanligt såsig i ”Darlin’ Be Home Soon”, John Oates bejakar i sin tagning av ”He Was A Friend of Mine” sitt rossligt inkännande och ”äkta” jag i sådan utsträckning att det låter som om han är döende i förstoppning – men två av dem är högklassiga:

För det första Rickie Lee Jones som är hur cool som helst i ”Subterranean Homesick Blues”. Fina filmklipp i videon också, alla landmärken finns med. För det andra Rocco DeLuca som gör ”Ballad of Hollis Brown” på ett vis som påminner om Richie Havens. Annars kan han bli lite bredbendsrockigt ordinär, men lika ofta göra fantastiskt laddade inspelningar som denna där han låter som en reinkarnerad Son House eller åtminstone Chris Whitley.

Rickie Lee Jones är på väg till Malmö, spelar på Palladium 12 mars. Det ser jag fram emot. Men det hade varit kul att se Rocco DeLuca också.

Maria Davidsson, mer känd som Sweet Mary, är en av tre artister på scen när klubben Kick-start ikväll huserar på Banco de la Musica i Malmö. Hon är en enastående sångerska, alldeles för bra för att kallas lokalförmåga. Hon har hörts i Up the Mountain och bakom artister som Rag-n-Bone, men ikväll är hon stjärna i sitt eget fyramannaband. För fans av, typ, The Jayhawks och Maria McKee.

På scen ikväll dessutom Christina Owman (singer/songwriter med tilltagande elektroniskt svårmod) och Small Flowers Crack Concrete (kompromisslöst slamrig rock).

Jag behövde ett bra citat om rockgitarrer, så jag gick till Mott the Hooples ”All the Way From Memphis” … och upptäckte att jag i ett kvarts sekel uppfattat texten fel.

I versen där Ian Hunter först kallar sin gitarr ”electric junk”, alltså: Nej, han sjunger tydligen inte ”My macho instrument – I felt so ashamed”, det ska vara ”Man, that’s your instrument – I felt so ashamed”.

Men lyssna själva, 1:46 in:

Mott The Hoople – All The Way From Memphis