För 24 år sedan såg jag Freddie Mercury sjunga Ricky Nelsons ”Hello Mary Lou”. Det var inte i ögonblick som detta som hans storhet uppenbarades.

Nyss såg jag, nästan, skådespelaren Anders Ekborg sjunga Elvis Presleys ”It’s Now Or Never” – eller ”O Sole Mio”, som den hette i original. Inte heller detta är, får vi hoppas, ett karriäravgörande ögonblick.

Nu är inte Anders Ekborgs tävlingsbidrag ”The Saviour” en total rip-off, långt därifrån. Men refrängens inledningsfras, orden ”Il salvatore” är identisk med den italienska klassikern. Det är givetvis fullt avsiktligt; det är inte Melodifestivalens melodi att försöka dölja eller låta sig generas av de billiga tricken.

Den bombastiska musikalrocken i ”The Saviour” låter som något Mercury hade kunnat frestas att spela med i, men i god tid ändå valt att hålla sig ifrån  – Mercury kunde gotta sig i dålig smak, men han gjorde det alltid med humor. Någon sådan märker jag inte av här. Ändå måste jag säga att Ekborg gör ett bra jobb, både som sångare och som aktör – han lyckas med sitt märkvärdigt nonchalanta framförande förmedla ett slags mystik (nej, jag är inte ironisk) som ett renodlat Stålmannen-framförande, av den typ vi hade fått med Tommy Körberg på scen, inte hade kunnat skänka oss.

Scenshowen och texten placerar låten någonstans mellan Gudfadern och Jesus Christ Superstar. Jag vet inte vad det betyder, men att jag överhuvudtaget funderar på vad det kan betyda får vi betrakta som en framgång för låtskrivarna och artisten.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg