Vad Anna Maria Espinosa hade att göra i den där potentiellt storslagna Luxembourg-schlagerballaden i Melodifestivalen härom veckan har jag ingen aning om. Antagligen inte heller hon; jag är inte säker på att jag sett en mer vilsen artist sedan jag intervjuade Ted Gärdestad på Citadellet i Landskrona på 90-talet.

Men så dyker hon upp som duettpartner hos Rigas, ett modernt syntpopband (jag vet att det heter elektropop nuförtiden, men trots att jag nyss påstod att bandet är modernt så är kopplingarna till 80-talets syntpop ovanligt tydliga) som leds av Henrik von Euler. Nytt album kommer i mars. Espinosa är med här. Det låter som hennes rätta element.

Lördagskvällen är räddad, man behöver inte parkera framför tv:n för att få ett hum om tävlingsbidragen i Melodifestivalen.

Sedan två av låtarna läckt ut har SVT beslutat – av rättviseskäl – att läcka alltihop. En minut av varje låt finns för lyssning här.

Är det så mycket att humma om, då?

Tja, upplägget är det vanligaste: låt nr 1 och låt nr 8 är låtarna med mest uppenbar vinnarpotential. Eftersom det var just dessa låtar som hittat sin väg till offentligheten är det klokt av SVT att förekomma den givna kritiken: ”läckorna avgjorde tävlingen!”.

Sibel, alltså – bidrag nr 1. Låter som en upphottad Jill Johnson i Mutt Langeland.

2. Py Bäckman gör en studiomaffios rockballad.

3. Neo gör programmerad Mika-pop på obruten svengelska.

4. Thursdays gör ett mycket danskt bidrag, med Ace of Baseklämmig baktakt.

5. Anna Bergendahl sjunger Andorras bidrag: anonym halvtempopop.

6. Pernilla Wahlgren klär Elin Lanto i flärpiga dansbandsbrallor.

7. Noll Disciplin är emoschlager, så yeah yeah wow wow (not).

8. Peter Jöback gör smäktande dramapop med harmoniskt svällande refräng.

Veckans språktest:

I vilket språk använder man uttrycket kvindelig firepower?

Selvføldelig: detta är renklingande danska.

Nyss fick jag två pressmeddelanden från Roskildefestivalen – ett författat på svenska, ett på danska. Språket, tonen, attityden … skillnaden är vidare än ett öresund, den är himmelsvid.

När man vänder sig till den byråkratiälskande svenskspråkig läsekrets refererar man till ett kontor. När man vänder sig till hemmapubliken refererar man till alfahannar och kvinnlig firepower.

Svenska: Robyn intar Roskilde Festival på nytt.

”Vi ville inte låta henne gå av scenen, och kärleken var ömsesidig.”

Så skrev den danska tidningen Politiken efter Robyns senaste konsert på Roskilde Festival 2008. På festivalens musikkontor hade man det tydligen på samma sätt och har därför bokat henne även till årets festival.

—

Danska: Kvindeling firepower till Roskilde Festival.

Sidste uge bød på en forrygende gruppe af rockhistoriens fremmeste alfahanner, herunder Lemmy, Dave Grohl og Josh Homme. Denne mandag præsenterer Roskilde Festival en gruppe kvindelige frontfigurer, som ikke lader deres mandlige kollegaer noget efter.

Joanna Newsom ger ut en ny platta i veckan. Det är ett album, ett dubbelalbum … nej, en trippel. Speltid på drygt två timmar.

Frågan är hur länge vi står ut med en Kate Bush-i-Appalacherna-med harpa under armen. Svaret är, om det är jag som svarar, ett bra tag till. Jag har för all del bara hört trippeln en gång så här långt, men tycker instinktivt mer om det här än hennes tidigare grejer.

Titelspåret i livetagning här, fortsättning här.

Den pianobaserade ”Good Intentions Paving Company” här – jo det är hon, det bara låter som Tori Amos med smurfarna under flygellocket.

Nej, det är varken kör eller gospel. Retribution Gospel Choir är en rocktrio som till två tredjedelar är identisk med Low, ett Minnesotaband som sedan mitten av 90-talet spelat en hypnotisk ”slowcore” – någonstans mellan Spacemen 3, Red House Painters och REMs kammarpopepok.

RGC bildades faktiskt tillsammans 2005 med Mark Kozelek från RH Painters, men innan bandet kom till skott och spelade in 2008 års fina debutalbum hade Kozelek istället tagit platsen som bandets producent. Resultatet blev kompakt rock, tät som Bob Moulds Sugar och lika stingslig och extremdistad som Neil Youngs Crazy Horse i en infekterad diskussion om buffeljakt.

Uppföljaren är inte lika bra – det blir lite för mycket Kings of Leon mellan varven – men jag är väldigt svag för låten ”Hide It Away”.

Marknadsvärdet för Gary Glitter-covers är inte så högt nuförtiden. Åldrande pedofiler med Thailand som hemmabana är inte något vi vill ta i med tång.

Därför är det lite förvånande att det i dagarna kommer en ”Greatest Hits” med Joan Jett & The Blackhearts, och att covern av Gary Glitters ”Do You Wanna Touch Me (Oh Yeah)” är inkluderad.

Tabu, trodde jag.

Ett par kompisar och jag funderade dock en sen kväll nyligen på möjligheten att  arrangera en hyllningskväll på Debaser med Gary Glitters låtar. Vi kom inte så mycket längre än till vinjetten ”En något komplicerad afton med Gary Glitter” innan verkligheten hann ikapp oss.

Men eh, bra skräppop är bra skräppop även om upphovsmannen är ett svin. Och eftersom det sägs att artisterna inte tjänar mer än ett ruttet lingon på Spotify kan jag härmed med rent samvete lägga upp denna spotifylista:

Glitter

En psykedelisk konstutställning på Guggenheim?

Tja, varför inte. Fyra decennier försent, möjligen, men nu är det Animal Collective som ligger bakom. Transverse Temporal Gyrus heter den, ett samarbete med videokonstnären Danny Perez som den 4 mars tar tre timmar i anspråk.

Popkännaren Tintin Törncrantz – baserad i Paris, men tidigare Malmöbo – bloggar insiktsfullt om sådant han älskar. I höstas publicerade han denna djuplodande intervju med Russell Mael från Sparks, helt och hållet kretsande kring albumet ”No 1 Song In Heaven” där duon samarbetade med Giorgio Moroder och genom att sparka ut gitarrer och övrig rockrevisita nästan helt och hållet återuppfann sig själva.

Häromdagen kom en intervju med David Sylvian som på  liknande vis uppehåller sig kring albumet ”Secrets of the Beehive” från 1987.

Jag är väldigt förtjust i Peter Gabriels nya coveralbum, vilket framgår här. Två av tre inspelningar är riktiga ögonöppnare.

Vad jag inte fick plats med var invändningarna. Tagningen av Magnetic Fields fyndiga ”The Book of Love” är verkligen såsig. Bon Iver-låten ”Flume” ger inte så mycket. Precis som alla andra tusentals artister som tolkat Randy Newmans ”I Think It’s Going to Rain Today” har Gabriel missat att låten, bland mycket annat, är en drift med självömkande. Slutligen blir jag lite bedrövad av att när den åldrande Lou Reed faktiskt lyckas skapa en riktigt fin och laddad låt, ”The Power of the Heart”, så tömmer Gabriel ut nästan allt krut.

Men resten: fenomenalt.

Albumet ifråga, ”You Scratch My Back”, ska precis som ordstävet få en fortsättning: ”And I’ll Scratch Yours”. De tolv låtarnas upphovsmän svarar genom att göra varsin cover av Gabriels låtar.

Och det är här som vi, Pete och jag, behöver din hjälp. Vilka låtar ska de välja? Vad tycker ni?

De tolv är Radiohead, Regina Spektor, Magnetic Fields, Neil Young, David Bowie, Paul Simon, Bon Iver, Randy Newman, Lou Reed, Arcade Fire, Elbow och David Byrne.

Normalt sett sansade människor i min närhet tappade fullständigt besinningen efter att ha upplevt Jenny Wilson tillsammans med Tensta Gospel Choir på KB i januari.

Samarbetet mellan henne och kören tar tydligen upp en stor del av programtiden när SVT ikväll visar ”Dom kallar oss artister” med fokus på Wilson. Tydligen viks en liten stund också åt PJ Harvey.