Det är snart påsk, en högtid för dåliga skämt om ägg.

Men denna påsk är annorlunda. Dan före dan före skärtorsdan kan vi presentera Erukah Badus nya låt ”Gone Baby, Don’t Be Long” som bygger på en sampling hon lånat från McCartneys sista Wingsplatta ”Back to the Egg”. Det rör sig om den för albumet otypiskt slippriga soullåten ”Arrow Through Me”, som såhär 31 år efteråt äntligen återupprättas.

Finns det mer att upptäcka då, i det där ägget?

Ni skojar. Bland McCartneys floppade singlar hör ”Getting Closer” till de allra bästa. Den lite oväntade punkflirten ”Spin It On” är förvånansvärt ok, och videon är inspelad i en flyghangar (för att han kan det). Jag gillar också pianogospeln ”After the Ball”, även om det inte är mycket till låt (detta handlar mer om the singer, not the song), med svansen ”Million Miles” som nästan låter bomullsfälts-spiritual. Den kantiga rocklåten ”Old Siam, Sir” är lite skum (och texten fantastiskt obegriplig). Renässansfolksången ”Winter Rose” är suggestiv (fast låten den övergår i, ”Love Awake”, är allt det där som McCartneys begabbare säger att han alltid gör: gullig autopilot-pop).

Och så har vi ”So Glad To See You Here”, inspelad med en något utbyggd version av Wings: i sättningen dessutom Pete Townshend, David Gilmour, Hank Marvin, John Bonham, John Paul Jones, Ronnie Lane, Bruce Thomas, Gary Brooker och en drös andra som omöjligen kan urskiljas. Fin, halvdokumentär video här.

Låtvalet till Di Levas kommande coveralbum är så bisarrt – andra artisters megahits, hämtade från bland andra Abba, Neil Young, The Cure, Bob Marley och Michael Jackson – att jag uppriktigt skulle vilja läsa om hur han tänkte. Uttryckt med hans ord. Vad har dessa låtar betytt för honom, vad betyder de nu?

Däremot är jag inte säker på att någon behöver höra skivan.

The Ark testar nya format och nya distributionsformer. När nya albumet ”In Full Regalia” ges ut om en knapp månad säljs det tillsammans med ett 100 sidor tjockt magasin som innehåller låttexterna, reportage från inspelningarna, intervjuer och historik. Magasinet trycks i en enda upplaga och kommer att säljas inte bara i skivbutiker utan också på Pressbyrån, Press Stop och … 7 Eleven.

Upplagan blir tillräckligt stor för att man ska kunna pressa priset – 99 kr kostar alltsammans. Läs mer på bandets hemsida.

Detta är ett rätt intressant sätt att komma runt de problem som musikbranschen brottas med. Visst kan man ladda ner musiken, men man laddar inte ner ett magasin (lika lite som man vill ha det tredimensionella utviksomslaget till Yes trippel-LP ”Tales From Topographic Oceans” intryckt i en cd-ask av hårdplast vill man ha The Arks nya magasin som pdf).

Bildjournalen och pop-LP i ett, det låter som världens äldsta idé men är ändå … fräscht.

En kompis mailar och skriver så här:

”Ja, varför har ingen tänkt på det innan. Bara att få tillgång till magasinens distributionsnät är ju värt tryckkostnaden flera gånger om.”

Så sant.

Och här är länken: 25 mars

1. This Is Head: 0002

Är detta vad hela världen kommer att tala om inom kort? Eller talas det aldrig lika mycket om Malmöbandet This Is Head som just dessa veckor? Vi får väl se. Till att börja med kan vi se bandet live på klubben Tricks/Tricks/Tricks på Babel ikväll.

2. Harmonia: Dino

This Is Head hämtar fördomsfritt inspiration från flera olika håll, men allra mest låter det kraut om bandet. Lite som Harmonia, ett slags supergrupp, fast ändå inte, med medlemmar från både Neu! och Kluster. Detta är från 1974 – strax efteråt samarbetade gruppen med Brian Eno.

Låten finns med på kommande Soul Jazz-samlingen ”Elektronische Musik: Experimental German Rock and Electronic Musik 1972-83″.

3. Robyn Hitchcock & The Venus 3: Afterlight

Runt millennieskiftet hade Hitchcock en period då han skärpte sina sinnen och gjorde väldigt laddad nypsykedelisk pop. Den senaste albumen är lite mer avslappnade, men nästan lika hörvärda. The Venus 3 – som kompade även på 2009 års ”Goodnight Oslo” – består av Peter Buck, Scott McCaughey och en trummis från Ministry. En annan grå eminens, Nick Lowe, körar på flera spår – däribland detta. John Paul Jones spelar mandolin på en annan låt, Johnny Marr har bidragit med guitar and a pen till ”Ordinary Millionaire”. Ja, just det: ”Propellor Time” heter albumet ifråga.

4. White Rabbits: They Done Wrong/We Done Wrong

”Honky tonk calypso” kallar detta Brooklynband sin musik. Jag vet inte, jag. Humor är svårt, och det där skämtet gick mig förbi.  Detta är snarare en sorts pianodriven, ofta (men inte här) elektronisk indiepop som lånat lite av gnälläget från Thom Yorke. Britt Daniel från Spoon har producerat. Albumet tycks ha getts ut redan i våras, men lanseras nu en gång till.

5. MGMT: Flash Delirium

Nya singeln är en oemotståndlig mix av Roxy Music, wall of sound, Sparks och cheesycheeky modern elektronisk … flöjtpop.

6. Dollhouse: Hold On Together

Ett dockhus är inte stort, men det finns alltid utrymme för ett band som i MC5:s efterföljd spelar R&B/distad rock’n'roll. Bandet är svenskt, men inte så det stör.

7. David Fridlund: Diamonds & Phototraphs

Ett delvis annat sound, men rösten och tonläget känns verkligen igen. Välkomna David & The Citizens ledare tillbaka.

8. Harper Simon: Henrieta

Nästnästa vecka kommer  Simon jr:s debutalbum – ja, pappa heter Paul – som är ganska briljant. Detta är en två år gammal inspelning, mer kompakt och mer elektrisk, utgiven på ett samlingsalbum medan Harper var mer mån om att fjärma sig från farsans tradition.

9. Laura Marling: Alpha Shallow

Ja, hon är 20. Hon är bra för att vara 20, men hon är bra för att vara vadsomhelst. Laura Marling spelar folkpop med tydligt engelska accenter men ofta också med ett modernt stråk. Och, jodå, inget av detta hindrar henne från att använda en bouzuki.

10. Owen Pallett: Keep the Dog Quiet

En av de bästa låtarna från Palletts senaste album. Långfredagen spelar han på Babel.

Tillsammans med St Vincent, Liars och Sergio Dias från Os Mutantes har Beck spelat in alla låtar från INXS album ”Kick” från 1987. Det tog tolv timmar.

Detta är det fjärde av samma sort i Becks lilla kompismusikerprojekt. Idén är att återskapa ett helt album på en dag. Låtarna pytsas sedan ut en gång i veckan på sidan för hans Record Club – ”Guns In the Sky” lades ut tidigare idag. (Dessvärre lyckas jag inte få igång musiken, och jag är inte säker på att det bara är jag som är fumlig).

Beck har tidigare gjort tre album, med hjälp av folk som Leslie Feist, Devendra Banhart och fler Wilcomedlemmar än jag lyckades räkna. De tre är  ”Songs of Leonard Cohen”, ”Oar” av Skip Spence och ”Velvet Underground & Nico”.

Ambitionen är inte att förbättra eller radikalt förändra de här låtarna, det verkar mest handla om att ha kul. Ingenting arrangeras eller repas i förväg, och det mesta är förstatagningar, skriver Beck Hansen.

En del uttryck försvinner med åren, men tro inte att de går upp i intet … de återfinns alltid på webben, det gäller bara att leta upp dem.

Kanske minns jag fel, men på  80-talet skrev rockskribenterna jämt och ständigt om musik som var ”mumma för en gammal popräv”. Mest förekom det nog på Aftonbladet, men jag tror att uttrycket var en  mer eller mindre global succé.

Nu är det länge sedan jag hörde folk  prata om mumma och rävar i samma andetag. Men på nätet hittar jag i alla fall dessa uttryck:

•Mumma för en gammal macare

•Mumma för en gammal Kräldjursfan

•Mumma för en gammal dansk

•Mumma för en gammal kärring

•Mumma för en gammal Oldfield- Yes- och Rushfantast

•Mumma för en gammal försvarspolitiker

•Mumma för en gammal hästtjej

samt den mest givna:

•Mumma för en gammal 80-tals nostalgiker

Tre bra band spelar på klubben Kick-start på Banco de la Musica ikväll.

Allra mest vill jag se Jet Link, som spelar en sorts instrumental postrock: melodiös, men komplex. Turn Off Your Radio spelar skör indiepop, medan Dalaplan är malmöitisk garagerock med texter som faktiskt påminner om både Wilmer och Problem.

Jag har lagt några strån i kors, uppenbarligen inte tillräckligt många, för att lansera det norrländska popbandet Pets.  Bandets debutalbum ges ut av April 77 – ett indiebolag i musikbranschen, men egentligen ett klädmärke som är hyfsat major.

Dessvärre finns plattan inte ute på den svenska marknaden, får jag veta när en av killarna i bandet mailar mig. Något gick snett, och till och med bandmedlemmarna själva tvingas köpa hem plattan från den marknad där den finns: den japanska.

Jag håller er uppdaterade på plattans vidare öden och äventyr. Tills vidare: kolla in bandets singel och ep på spotify:

Pets – Giving Up’s The Hardest Thing EP

Pets – A Good Day For Telling Lies

Vad utmärker ett typiskt Way Out West-band?

Bandet består av fyra-fem män. Några av dem har skägg. De bor i Brooklyn. De vet hur man spelar gitarr, men anstränger sig för att visa att de behärskar mycket mer än så. De känner någon i Grizzly Bear.

Att The National är klara för Way Out West är alltså helt följdriktigt. Och väldigt kul.

Återstår att se om de bokas in även för Roskilde, mycket talar för det.