Knappt har vinter-OS tagit slut förrän det är dags för en ny säsong av nationell yra. Om några veckor blir det schlager-EM i Oslo, och förväntningarna skruvas långsamt upp – liksom den där andra upplevelsen, känslan av att någon snuvar oss på konfekten och guldmedaljerna. Fru Fortuna, till exempel.

Igår lottades startordningen. Den svenska tävlingsdeltagaren går ut som sexa.

Att alltsammans är som en dröm står bortom tvivel, frågan är bara vad för slags. I TT Spektras text, återgiven i bland annat Göteborgsposten, säger Christer Björkman att ”vi hade maximal tur”. ”En drömlottning enligt Christer Björkman” står det i ingressen.

Expressen kan istället berätta att ”Anna Bergendahl möter en mardrömslottning”. Christer Björkman säger: ”Det är helt klart ett problem”.

I skildringen av Eurovision Song Contest är utrymmet väl tilltaget. Himmel och helvete, berg och djupa dalar, succé och förnedring – spektrat är stort, allt är möjligt, alla sorters falsettröster får komma till tals. Den enda röst som inte riktigt hörs är den balanserade likgiltighetens, den som konstaterar att sådana petitesser som startnummer inte spelar någon större roll; en blek ballad är en blek ballad, och det måste väl finnas lite starkare låtar än Sveriges att hålla tummarna för just i år?

Grattis, eftersom MGMT:s kommande andra album ”Congratulations” läckt i förväg finns redan nu musiken att streama på bandets hemsida.

Basse Wickman och Magnus Lindberg har enats kring en fantastisk idé; om bara inte de senaste 45 åren rusat så ruskigt snabbt skulle utfallet av deras samarbete vara inget mindre än sensationellt.

På ”Vita lögner & Svarta ballader volym I”, en duoplatta som ges ut i veckan, ger de sig i kast med att spela svenska folksånger och visor i pop- och rocktappning. Själva beskriver de albumet som en kombination av Thorstein Bergmans Dan Andersson-LP och The Byrds tagning av ”Mr Tambourine Man” – jodå, de båda musikerna är fullt på det klara med det potentiellt mossiga i projektet.

Resultatet är inte alldeles dumt, men lite mer av dessa båda musikers egen identitet hade inte skadat. Ett eller annat infall som går utanför de ramar som förutsättningarna ger hade varit uppfriskande.

Jag har läst intervjuer med Basse Wickman från så långt tillbaka som 1981 då han pratar om hur introt till ”Mr Tambourine Man” format hela hans världsbild. Gott så, det finns inte många bilder som är vackrare. Men varför försöka förbättra det redan perfekta?

Det nya albumet är fullt av byrdismer, varibland insjungningen av ”Han var min bästa vän” (en gammal folksång som David Crosby, eller – rättelse – egentligen hans Byrdskollega Jim McGuinn, fick till att bli en sång om president Kennedy) är det övertydliga exemplet. Men nästan mer flagrant är hur man lägger in ett citat ur ”Turn! Turn! Turn!” för att foga ihop verser och refränger i ”Brooklandsvägen” (en Kiplingtext som Dan Andersson satte musik till).

Mycket mer subtilt är lånet från ”The World Turns All Around Her” i ”Till min syster”. Evert Taubes ”17:e balladen”, för sin del, piskas igång med en snärt på virvelkaggen som uppenbarligen inspirerats av Dylans ”Like a Rolling Stone” innan Hammondorgeln blåser in från gejten öster om Eden.

Åtskilligt får mig att tänka på den hafsiga folkrockifieringen av Simon & Garfunkels ”The Sounds of Silence”, iscensatt av Dylans producent strax efter att 1965 förklarats vara folkrockens år.

Jag är fullt medveten om att upphovsmännen är fullt medvetna om alla dessa vinkar/stölder/lån/hyllningar. Men borde inte Wickman, Lindberg och producenten Kjell Andersson ändå sikta lite högre? Här har vi ändå ett par av den svenska rockens mest erfarna orienterare av området mellan svensk folkmusik/anglosaxisk folkrock och romantisk amerikansk bilåkarrock. Lindberg var med i Landslaget, ett band som lyckades vara både före och efter sin tid, och när John Mellencamp var som allra mest i ropet lyckades Basse Wickman 1987 göra en väldigt bra och modern svensk folkrockplatta i ”Gränsland” (Dan Anderssons ”Spelman” ingick, men Wickmans samtliga originalsånger var starkare).

Jag gillar anslaget, och gläds åt att inspelningarna är småskitiga utan att för en sekund låta lågbudget. Men någonstans slarvas potentialen bort, och de intressantaste spåren har placerats mot slutet. För så är det: jag gillar verkligen Lindbergs sargade tagning av Birger Sjöbergs ”Bleka dödens minut”, framförd till ett sparsamt komp av vad jag tror är ett harmonium och en stråkspelad kontrabas (jag tror säkert fel) och den lågmälda, vackra och av Wickman elegant komponerade ”I mörket” – med texten från Karin Boye.

Här finns inget pastisch- eller Rutlesartat, detta är tidlös folkmusik med ett anslag som är unikt för den rockgeneration som Wickman, Lindberg och möjligen även jag tillhör.

Charlie Gillett var en radio-dj, författare och musikantropolog som gjort stora insatser för att avtäcka och sprida etnisk musik från några av världens 28 hörn. Han var också curator bakom en rad samlingsalbum.

Han dog i onsdags, 68 år gammal, efter en längre tids sjukdom.

I åratal gjorde han en radioshow för BBC som såldes vidare till andra stationer. Den 23 januari sändes det sista programmet. Så här skriver The Guardian.

Hans första passion var tidig rock’n'roll; hans ”The Sound of the City – The Rise of Rock and Roll”  publicerades 1970 och blev ett standardverk (och fortfarande håller).

Så ni trodde att ni hade vuxit upp?

Välkommen ner igen. I sommar kommer det tecknade bandet The Gorillaz – Damon Albarns och Jamie Hewletts skapelse – till Roskildefestivalen.

Det kan mycket väl bli det mest bisarra och mest barnsliga (och roligaste) inslaget på festivalen sedan tyska Puppetmastaz gjorde en hiphopshow som kasperteater 2004.

The Gorillaz live har tidigare uppträtt i 3D-version, både med egna låtar och som backupband åt Madonna.

I sammanhanget: glöm inte Beck som 2006 turnerade med en dockteater. Kul klipp.

Hot Chip har speluppehåll fram till 16 april då bandet står på scen i Oakland. Det ger Alexis Taylor chansen att göra annat, såsom att åka till Köpenhamn och dj:a när klubben Le Social får premiär på Pumpehuset.

Bakom Le Social står Jakob Bagterp, som tidigare ansvarade för klubben Kødboderne 18.

Den utbyggda versionen av Rolling Stones ”Exile On Main St” ges ut i maj; tio tidigare okända inspelningar har utlovats. Tillfixade av bland andra Don Was så här i efterhand.

Är du skeptisk?

Gå med i klubben, men ställ dig i kö – den är snart så lång att utsikten att du ska hinna registrera dig för medlemskap under detta kalenderår är rätt liten.

I ett mycket välskrivet, underhållande, avslöjande och oroväckande reportage i Uncut skriver David Cavanagh om albumet. Reportaget är baserat på möten med samtliga inblandade Rullande stenar. Men mest avslöjande är mötena med Mick Jagger.

Cavanagh har fått höra tre av de ”nya” låtarna (kanske ordet ”nya” inte ska ha de där citattecknen). Så här skriver han:

”They sound suspiciously smooth for Exile outtakes, and there’s no mention of the first two in any Stones sessionography. It’s har to get a straight answer about where they originate. Keith assures me they were recorded at Nellcôte, but is vague. Charlie Watts explains they only existed as instrumentals, so Jagger’s vocals (and lyrics) are new. Jagger refuses to discuss when his vocals were added. ”I can’t tell you. It doesn’t really matter, in a way”, he smiles tightyly. ”As long as they’re good.”

Vad ska man säga? Ifall de är genuina Exile-inspelningar behöver de inte vara ”bra” för att ha ett dokumentärt och sentimentalt värde. Ifall de verkligen är bra så är de bra alldeles oavsett varifrån de kommer. Men jag misstänker att vi har att se fram emot inspelningar som inte är mer än hyggliga, men ändå bättrats på så pass att kopplingen till en epok då Stones var något att intressera sig för blivit väldigt svag.

Mer om mötet med Jagger, Cavanaghs ord:

”You don’t get a sense you’re being lied to. You do get a sense that he dislikes committing himspelf to specifics and prefers a shallow overview.”

Släppedatum för David Byrnes och Fatboy Slims disco-opera om Imelda Marcos skjuts fram dagligen, känns det som. Men senaste nytt är att dubbelalbumet/boken kommer 9 april … men att det ges ut i USA redan 30 mars. Kanske.

Hur som helst, David hade vänligheten att maila mig denna finfina video: det är låten ”Please Don’t”, det är bra disco, det är mycket Byrne, det är framför allt ljudet av Santigold som går en mil i Imelda Marcos skor.

Det är så välkomponerat att ingen behöver manipulera eller fotoshoppa för att det ska framstå som alldeles kristallklart att detta handlar om både Marcos och Santigold.

En paneldebatt på temat Big Star var planerad för lördagen på musikmässan/festivalen South By South West i Austin, Texas, och allt skulle följas av en konsert med den nuvarande sättningen.

Tre dagar före dog Alex Chilton, men det var väl bara rimligt att ta fullfölja det som gick att fullfölja – att helt enkelt ta tillfället i akt att hylla Chilton med den musik han gjorde för Big Star. Det blev en hyggligt stjärnspäckad tillställning, med folk från REM, Meat Puppets, Evan Dando från Lemonheads, Susan Cowsill, Sondre Lerche, John Doe, M Ward m fl. Turn It Up rapporterar, liksom PSL.

Nej, det är inte en ny modell ur Nokia Ericsons sortiment. Det är Roky Erickson – this year’s model.

Att Roky Erickson ännu lever, efter all LSD och all elektrochockterapi, är rätt fantastiskt. Att han vid Sverigebesöket i december 2007 visade sig vara en godmodig och stabil gubbrockare var nog så omskakande som de gamla historierna om hans öde och leverne.

Men det mest fantastiska kan mycket väl vara det faktum att han slagit sitt sargade huvud samman med Will Sheffs. Sheff är den strålande låtskrivaren och ledaren (och den rätt kassa sångaren, för att vara uppriktig) i Austinbandet Okkervil River. Hans band kompar Roky Erickson på ett nytt album med helt nya låtar, det första på fjorton år, kommer i april. Sheff producerar.

Här finns ett utdrag ur en intervju som Will Sheff – en forskare i rockmyter och popbandsvardag, lika mycket som låtskrivare – gjort med Roky. Här, på Pitchfork, finns lite mer info. Bägge sajterna har en snutt av låten ”Goodbye Sweet Dreams”.