Det har länge funnits ett psychobillyband som heter Elvis Hitler, så då är det väl fritt fram att kalla sig Lee Harvey Osmond också – efter Kennedys mördare och ett gäng tvålfagra Jackson 5-imitatörer från mormonernas Utah.

Lee Harvey Osmonds debutalbum ”A Quiet Evil”  låter ungefär som Cowboy Junkies, vilket inte är så märkligt – alla fyra Cowboy Junkies medverkar, och gitarristen Michael Timmins har producerat. Men ledare för the Osmond är Tom Wilson, en annan kanadensare som kring mitten av 90-talet hade ett band som hette Junkhouse och gjorde ett par album som lät som det Screaming Trees som lämnat grungen bakom sig.

Redan då var Tom Wilson förtjust i inbäddade och ibland förbryllande motsättningar. I ”Jesus Sings the Blues”, från albumet ”Strays”, sjöng han om hur ”The devil gets all the glory/But it’s Jesus that sings the blues”.

Det var ett okej band. Det var säkert Blackie & The Rodeo Kings också, bandet Wilson gick vidare till. Men bäst är det nya: en på ytan cool, men väldigt laddad rotmusik med ungefär lika delar blues och ambient rock och kryddad med både country och jazz. Som ett möte mellan Morphine, JJ Cale och Tom Waits, kanske?

En spejsad, för att inte säga spexig video till ”Queen Bee” här. Här finns ”The Love of One”, en låt där Wilson uttrycker sitt stöd för urbefolkningen, ”Six nations”, i Caledonia, Ontario.

Min favorit är dock ”Lucifer’s Blues” (jovars, han har en förkärlek för vissa teman); här finns en liveinspelning med halvtaskig kvalitet.

Och så förvånar bandet med en cover av Velvet Undergronds ”I Can’t Stand It” – men det borde inte förvåna, Cowboy Junkies inledde sin karriär med en underbart släpig tagning av Velvets ”Sweet Jane”.

De senaste  åren har snart sagt alla artister jag upptäckt varit antingen kanadensare, skäggiga eller homosexuella.

Min näst senaste upptäckt? Woodpigeon, ett åttamannaband som leds av Mark Hamilton.

Min allra senaste upptäckt? Mark Hamilton är en skäggig homosexuell kanadensare.

Senast Christian Kjellvander skapade rubriker var när han återförenade sitt gamla band Loosegoats för tre spelningar i somras, däribland på Way Out West  och vad som visade sig vara en privat trädgårdsfest hos en granne i östra Skåne.

Men nu är han på gång igen, tre år efter senaste albumet ”I Saw Her From Here/I Saw Here From Her”, ett av hans bästa. I sommar gör han två spelningar som uppvärmare till Kris Kristofferson, först på Kronovalls Slott på Österlen (7 juli) och fyra dagar senare på Cirkus i Stockholm. Dessutom är han bokad för Peace & Love-festivalen i Borlänge 28 juni-3 juli.

Därför medverkar han, nu på torsdag, på en av dessa kick-off-kvällar som Peace & Love under våren arrangerar på Babel i Malmö. Han delar kvällen med Anna Ihlis, The Shy Lads och poeten Oskar Hanska.

—

RÄTTELSE!

Christian Kjellvander är INTE bokad för festivalen i Borlänge, det var bara något som jag tog för givet när han är med på Babel på torsdag.

Lady Gaga kommer till Malmö Arena, sent i den turné som redan 7 maj får premiär i Globen. Datum för Malmö är 19 november.

Ni har alltså gott och väl ett halvår på er ladda upp med denna quiz.

Spencer Krug och hans Wolf Parade kommer, enligt denna fansida, till Köpenhamn och Vega 27 september. Det stämmer säkert; svenska Luger gick just ut med nyheten om att bandet spelar i Oslo kvällen därpå och i Stockholm kvällen därefter. (Turnéplanen på bandets egen hemsida sträcker sig inte längre än juli.)

Spencer Krug skriver låtar och spelar med en rad bra kanadensiska band, däribland Sunset Rubdown (min recension av senaste albumet här) och Swan Lake (recension här) – tidigare var han också med i snart albumaktuella Frog Eyes – men ifall han har ett huvudband så är det Wolf Parade (och här är Anders Jaderups recension av senaste albumet).

—

TILLÄGG: Jodå, nu har Vega bekräftat: det blir konsert 27 september, på Lille Vega.

Vi lever i villfarelsen att det bara är människor uppvuxna med religioner andra än den som vårt kungahus bekänner sig till som längtar efter de yttersta dagarna.

Vi och vi, inte jag. Vi som vuxit upp med The Imperials vet bättre. Denna ibland fantastiska gospelgrupp – djupt rotad i Southern Gospel, och med traditionen i blodet; barytonen Terry Blackwood är brorson till självaste James Blackwood, ledare på sin tid för The Blackwood Brothers och en av Elvis mentorer – har genom åren gjort diverse försök att ta in samtiden och modernisera gospelmusiken. Mest framgångsrika var försöken under några år kring mitten av 70-talet, när de tagit in Sherman Andrus i gruppen (som därmed blev en ”rasblandad” Southern Gospel Quartet, den allra första – en sann pionjärinsats).

Nåväl. Spotify har rätt nyligen fått in några av de här 70-talslåtarna, däribland ”He’s On His Way” som är en nästan chockerande funky sak – helt omöjlig om inte Sly & The Family Stone och The Temptations under Norman Whitfields ledning visat vägen – med en på diverse vis fantastisk text.

”The end is near, and it can be such a happy day”, heter det i den flera gånger upprepade refrängen. Yeah, right. Slutet är nära, och det kan bli en såååååå lycklig dag.

Behöver jag säga att jag älskar det? Behöver jag säga att jag samtidigt är djupt ambivalent? Behöver jag säga att musikens makt är stor och potentiellt farlig? Ge mig en väldrillad gospelkvartett i extas, med en riktigt bra basröst (som här Armond Morales, en annan av Elvis favoriter), och jag faller i trans och följer.

Spotify: Imperials – He’s On His Way

(för protokollet: det är Sherman Andrus som tar första versen, Blackwood den andra)

Villagers är kanske den artist jag lyssnat oftast på den senaste månaden. ”Becoming a Jackal” heter debutalbumet, det ges ut först 24 maj. Titelspåret med fin video här.

Villagers är ett irländskt band som leds av Conor J O’Brien. Det rör sig om omsorgsfullt skrivna låtar, försiktigt producerade med huvudsakligen ”akustiska” instrument, ofta stråkar och en del piano men mest gitarrer. Musiken påminner om Josh Rouse och Noah & The Whale, rösten hamnar någonstans mellan Paul Simon och Gene Clark.

Hade ni tänkt ta er till Operaen i Köpenhamn för den Nick Lowe-opera som hade premiär igår?

Tänk om. Det visar sig att ”Skin Deep” inte alls är baserad på Lowe-låten med samma titel, det är istället en opera om plastikoperationer – av David Sawer.

För övrigt är jag inte säker på att Lowes ”Skin Deep” hade passat för en opera. Jag skulle hellre satsa på hans ”Marie Provost” (librettot här, musiken här; detta klipp, kopplat till en liveinspelning, visar på storyns potential).

Det är en fantastisk berättelse, om en stumfilmsstjärna som inte kunde anpassa sig och överleva övergången till ljudfilmsepoken. Hon dör, i djup tragik, på ett sjaskigt hotell i Hollywood West – uppäten av sin utsvultna hund:

”She’d been lyin’ there for two or three weeks /The neighbors said they never heard a squeak /While hungry eyes that could not speak/ said even little doggies have got to eat”

Det där är ingen tunn soppa eller ytlig historia, detta är en av urberättelserna. Och Nick Lowe berättar allt på två minuter och femtiofem sekunder. Too many notes? Not.

Möjligen är det detta som projektet faller på. Vilket operahus sätter upp ett opus som är över på mindre än tre minuter? Utan utrymme för en paus då man kan sälja champagne till överpris och håva in stålar?

Hjälp oss, vi behöver en Nick Lowe-låt till, för att skapa en andra akt. Förslag?

Är månne Joni Mitchell ute och cyklar?

Vet inte.

Men jag vet var hon befinner sig: på krigsstigen.

I en intervju med LA Times gnäller hon över samhällsutvecklingen, och säger att ”Americans have decided to be stupid and shallow since 1980. Madonna is like Nero; she marks the turning point.”

Innan dess har hon hunnit attackera Bob Dylan, med det ytligaste av argument: han är en fejk. Han heter egentligen Robert Zimmerman och han plagierar: ”Everything about Bob is a deception”.

Slim Cessna’s Auto Club skulle ha gästat klubben Black Lodge på Babel på måndag, men isländska naturkrafter har satt stopp för det.

Folket bakom Black Lodge hoppas få till något i höst istället. Tills vidare, kolla in David Eugene Edwards gamla polare (de hade ett band ihop för länge sedan, The Denver Gentlemen) här.