Triumfen för Tysklands egen Kate Nash i Eurovisionstävlingen är på många vis glädjande  – äntligen kan jag lyssna på Sparkslåten Girl From Germany utan att omedelbart komma att tänka på Eva Braun.

Sparks – Girl From Germany

Skämt åsido: detta är en väldigt träffsäker men också provokativ låt om främlingsfientlighet, stereotyper och fördomar. (Nej, inte Eurovisionslåten – den andra.) Provokativ, eftersom främlingarna ifråga är tyskar.

Och skrattet riktas förstås inte mot tyskarna, utan mot det engelska föräldraparet som tycker sig se stormtrupperna på gräsmattan när lillgrabben återvänder hem för att presentera sin nya flickvän.

”(Sometimes I Feel So) Uninspired” är den olycksbådande titeln på en av de låtar Steve Winwood skrev till sitt band Traffic. Det är inte något ni vill höra honom yttra när han tillsammans med Eric Clapton står på scen på Malmö Arena på måndag.

Själv tänker jag inte gå dit – jag går på semester på måndag – men jag har åtminstone satt ihop en Spotifylista med tio av Winwoods mest inspirerade ögonblick, från hans tonår i Spencer Davis Group via den kortlivade supergruppen Blind Faith, där Clapton ingick,  fram till senaste soloalbumet ”Nine Lives” som faktiskt hör till hans bättre.

Men Traffic dominerar.

Winwood

Och här är en quiz om Winwood och Clapton.

Det detaljerade programmet för Roskilde, med exakta speldatum och klockslag, brukar dröja in i det längsta. Så även i år, men engagerade fans har utifrån hemsidor och turnélistor satt samman ett tänkbart schema. Visst finns här ett drag av spekulation, men såvitt jag kan se är slutsatserna rimliga.

Precis som Princefanatikern Peter Frennesson (min fotograferande kollega) befarat så tycks Princes konsert bli av först på söndagen. Antagligen sist av allt. Typ två timmar efter att vi vill åka hem. Schemat för söndagen rymmer också Van Dyke Parks, vilket låter som en idealisk eftermiddagsspelning i solen för oss som befinner oss på det mentala stadiet 60+.

Helt rätt. och lika rätt är förstås att serietidningsbandet Gorillaz spelar redan på torsdagen, för oss som känner oss glyttiga (skånska för juvenila, om ni undrar) i början av varje festival.

Hyggligt bra spridning av höjdpunkterna. Nu hoppas vi bara att det inte blir för många krockar.

Partiledaren Göran Hägglund har på partiets hemsida länkat till sina favoritlåtar på Spotify: Göran Hägglunds playlist

Dessa är inte sångerna som Lewi Pethrus lärt honom.

Hägglund inleder med Costellos lätt hädiska ”(The Angels Wanna Wear My) Red Shoes”, sedan följer ”Before They Make Me Run” där Keith Richards beskriver sin flykt undan narkotikapolisen, innan Göran Hägglund släpper fram den första kvinnliga representanten: Alanis Morrissette, som frågar om ”is she perverted like me? Would she go down on you in a theater”?

Alltså, när Lewi Pethrus på 60-talet bildade det parti, KDS, som är föregångaren till KD ansågs det syndigt att gå på teatern, alldeles oavsett vad man gjorde där. Att någon gjorde det där trodde nog inte ens de troende.

Sedan följer sådant som Eric Claptons”Layla”, med vilken sångaren försökte (och så småningom lyckades) förföra sin bäste väns hustru.

The Cardigans representeras av ”Been It”, där sångerskan frankt medger att ”baby, I’ve been your whore”.

Vi frestas med en inspelning med den kände heroinisten Miles Davis, en med kokainisten David Bowie och en med fyllbulten Lundell (som inte är ”Gå upp på klippan” eller ”Evangeline”, men till Hägglunds försvar måste jag påpeka att han heller inte valt ”Hon måste va en kristen kommunist”).

Hägglund har berett plats också åt en låt av Tom Robinson, vars slogan var ”Glad to be gay”.

Vad säger Åke Green? Hur många varv har Lewi Pethrus roterat sedan han loggade in i förmiddags? Kan Göran Hägglund verkligen sitta kvar som partiledare?

Kanske. Det finns ännu tid för bot och bättring.

Jag vill på mitt ödmjuka vis försöka bidra till friden inom de kristdemokratiska leden – jag har gjort en egen Spotifylista som de flesta väljare torde uppfatta som mer kristdemokratisk i sinnet. Här är den: Kristdemokrat i kvadrat

Jag har valt uppbyggliga sånger om syndinsikt, helgelse och sann kristen glädje.

Först ut är Linda Rondstadt med ”We Need A Whole Lot More of Jesus (And A Lot Less Rock’n'Roll)”, en paroll för vår tid.

Sedan sjunger Russ Taff ”Let Jesus Do It For You”, med rader som ”let him clean up your conversation”.

Simon Ådahl gör sin ”Jag vill be för Sverige”. Elvis Presley, lite mer suddig i konturerna, gör den lite mindre konkreta ”Let Us Pray”.

LaVern Baker sjunger i ”Saved” om hur hon brukade svära, dricka och dansa hoochie-coo, men att hon nu är frälst.

The Pilgrim Singers sprider glädje med ”Jesus Hits Like An Atom Bomb”.

Aaron Keyes rimmar titelfrasen ”Not Guilty Anymore” med ”Not filthy anymore”.

Stryper – kristenhetens Mötley Crüe – framför ”From Wrong to Right”.

Jimmy Scott sjunger ”When He Returns” och påminner oss om jazzens kristna rötter och om att slutet är närmare än någonsin. Jason Wraz påminner oss om våra egna rötter och skapelsens sjätte morgon med sin tagning av ”Man Gave Name to All the Animals”.

Sedan ställer Larry Norman den retoriska frågan ”Why Should the Devil Have All the Good Music?”, en fråga som så här långt ner i vår playlist ter sig rätt bra märklig.

Finalen tillhör Ron Salsbury, eller gör den? Han framför sången  ”Let All the Applause Be For Jesus”.

Däremot kanske man skulle ta sig till Hedmanska gården den 16 juli, då fyra Malmömusiker under vinjetten Meet A Genius spelar låtar av Elvis Costello. Konserten är en del av Sommarscen Malmö, vars hela program offentliggjordes idag.

Bakom Meet A Genius döljer sig sångaren Isak Kurtizén (som var stand-in för Patrik ”Judas” Martinsson i Jesus Christ Superstar på Malmö Opera), violinisten Linda Sunesdotter (som spelat med Moto Boy), pianisten Jens Andersson (doldisen i The Ark) och gitarristen Rasmus Svensson (som hörts med Cecilia Nordlund och Robert Jelinek).

Kvartettens tanke är att göra flera olika geniprojekt; Costello är bara det första.

Chansen att de fyra sätter tänderna i new wave-låtar som ”(I Don’t Want to Go to) Chelsea” är nog obefintlig, att döma av deras myspace blir det mer sobra låtar som passar sättningen bättre.

Det finns förstås fler Costellolåtar att välja, som funkar för piano/fiol/gitarr eller kontra/sång. Här är tio förslag, i en Spotifylista: costello

Vettiga människor i min närhet talar sig varma för Drive-By Truckers, rockbandet från Athens, Georgia. Ett mysterium, om det någonsin fanns ett. Hittills har jag mest lyssnat artigt (på de pratande människorna, men inte så mycket på Drive-By Truckers eftersom musiken snabbt tråkar ut mig), men nu kommer musikerna själva hit för att spela på KB i Malmö. Den 2 december är det dags. Kanske klarnar allting när man drabbas av bandet live?

Arcade Fire har lagt ut sin nästa singel ”The Suburbs” på sin hemsida – tror jag. Sidan visar en virtuell grammofon med en repig vinylsingel som man får att snurra ett par-tre varv genom att tålmodigt klicka med musen. Just när det är på väg att nästan kanske bränna till fimpas musiken.

Klickar man under skivspelaren får man snuttar av samma låt och av ”Month of May”, som egentligen bara är en trailer.

Ett lyckat PR-trick? Att denna bloggpost blev skriven tyder på det.

Alldeles nyss satt jag med som gäst i ett radioinslag som bandades för Mitt i Musiken, som sänds imorgon: kl 12.30 i P2, repris kl 17.00 på lördag. Alltsammans var en diskussion kring Polarpriset, och modellen var den upp-och-nervända: Expressens musikkritiker Gunilla Brodrej (som satt i en studio  Stockholm) och jag bildade tillsammans med programledaren (som satt i Göteborg) en jury som skulle utse nästa års pristagare. Efteråt recenserades våra val av Alfons Karabuda, som är ordförande för SKAP (Svenska kompositörer av populärmusik) och sitter i den verkliga prisnämnden för Polarpriset.

Alltsammans gjordes ganska spontant och med en containerlast full av salt. Min huvudkandidat Owen Pallett föll, men det handlade nog mest om att jag var så spontan att inte alla i juryn fått chansen att ta reda på hur han låter.

Men om jag inte uträttar något annat av värde den här veckan (och tro mig, det gör jag inte) så har jag i alla fall sett till (tror jag) att Owen Pallett spelas i P2. Det kan bli första gången.

Tanken var att idag publicera en recension av den utbyggda versionen av Rolling Stones ”Exile On Main Street”. I resten av den civiliserade världen gavs den ut i måndags, men hos oss har det dröjt till idag. Jag hade alltså inte mycket för att racercykla till Malmö Skivhandel i måndags minuterna före stängningsdags.

Än mindre uträttat blev det igår, när jag fick syn på en postavi om ett rekommenderat brev, fick visioner om ”Exile On Borrgatan” – ett gigantiskt postkontor on the wrong side of the tracks, vid Spillepengen – och gav mig iväg. Men först, hem för att hämta passet så att jag kunde identifiera mig (nej, jag har självfallet inget körkort, och presskortet gick ut för tio år sedan), sedan bort till Borrgatan där jag upptäckte att det var min sambos pass jag fått med mig.

Hemåt igen, på en cykel vars skick är så risigt att om den vore Keith Richards hade den lagt in sig på rehab i Schweiz för länge sedan.

Till slut fick jag ut det rekommenderade brevet … som givetvis inte alls innehöll något från Stones, det var ett förhands-ex av Tom Pettys nästa platta.

Recensionen av ”Exile”, då? Den får vänta. Jag känner inte riktigt för att likt Svenska Dagbladet publicera en recension som inte med ett enda ord avslöjar att skribenten hört en enda av de tidigare outgivna låtarna. Texten var bra, men varför skriva om just ”Exile”? Det hade varit mycket tuffare och oförutsägbart att välja något helt annat, varför inte en betraktelse över ”Between the Buttons” eller ”Dirty Works”?

Nu har jag åtminstone låtarna i elektronisk form, de finns på iTunes. Det låter väl helt okej, inte minst ”Dancing In the Light” som av allt att döma är en av dessa låtar som Mick Jagger sjungit in i en Londonstudio inför det här släppet. Men framför allt gillar jag den råa demotagningen av ”Loving Cup”.

Annat är … sådär. ”So Divine”, känd i bootlegkretsar som ”Aladdin Stomp” eller ”Aladdin Story”, är en småtafflig sak med marimba och en återvändande gitarrslinga som citerar sitaren i ”Paint It Black”. Ofärdig, sa Bull, men det är i alla fall ett tidsdokument. Riktigt trist är den meningslösa ”Following the River” som är en slätstruken gospelballad med Don Was sigill.

Men nu ska vi inte springa händelserna i förväg. Recension kommer när jag fått händerna på den där nyutgåvan.

Jag trodde aldrig att jag skulle posta en lista med de tio bästa inspelningar som Ronnie James Dio sjungit på (han dog igår, i magcancer. Läs mer här och här) men ibland ska man överraska sig själv.

Här är Spotifylistan: dio

Ronnie James Dio var på många vis en Kalle Anka-figur, eller kanske snarare Fantomen, men han kunde vara rätt underhållande med sina drakar & demoner-historier. Fast rotar man lite djupare så hittar man också stoff som är störande och kontroversiellt på riktigt. ”Sins of the Father”, från en Black Sabbath-platta från 1992, kan mycket väl läsas som en dagsaktuell kommentar till det senaste årets pedofil-debatt inom och utanför Katolska kyrkan. (Den unge Ronaldo uppfostrades till katolik av sina italienska föräldrar, det gick inte så bra).