”Det är inte som om kungen är död”, sa någon här på redaktionen tidigare idag när vi diskuterade ifall vi verkligen skulle ha fem sidor om Hultsfredsfestivalen i morgondagens tidning.

Det var ett sanningens ord i rättan tid (strax före lunch). Det finns ju mycket mer att berätta om.

Som att generalen för Copenhagen Jazz Festival heter Signe Lopdrup, ett fantastiskt namn som såvitt jag vet inte är taget och strängt taget inte har med Looptroop alls att göra.

Det borde finnas fler coola danska namn. Känner någon i läsekretsen till någon Trøls Wutanklan till exempel? Preben Møtlekru? Grethe Koolandegang? Søren Soulrevju?

John Lennon upprörde sin gamle basist och tedrickarpartner när han 1970 lät Phil Spector ta hand om tejperna från ”Get Back”-sessionerna och ge ut dem som en LP, den bitvis lätt överlastade ”Let It Be”. Efter att ha varit arg i gott och väl tre decennier kom basisten plötsligt på att han ville göra allting ogjort, så han gav ut ”sin” tagning: 2003 års ”Let It Be … Naked”. Lennon var död sedan 23 år, och Spector hade annat att tänka på.

För de nya mixarna stod bland andra Allan Rouse, som sedermera ingick i teamet som mastrade om Beatleskatalogen. Nu har han fått ett annat uppdrag, av Lennons änka: han har lett ett team som mastrat om Lennons hela solokatalog. Rubbet ges ut lagom till 9 oktober, då Lennon skulle ha fyllt 70, berättas på den hemsida som bär John Lennons namn.

Något spektakulärt? Jadå. Lennons och Yoko Onos gemensamma album ”Double Fantasy” från 1980 ges ut i en ommixad version, som får titeln ”Double Fantasy Stripped Down”. Yoko Ono, som jämte Jack Douglas uppges som producent, säger sig vilja lyfta fram Lennons sångröst. Dessa inspelningar ges ut jämte Lennons originalmix på ett dubbelalbum.

Utöver dessa plattor kommer en samlingsdubbel och två boxar: en à fyra cd, tematiskt upplagd; en à elva cd, för oss som inte har ett eget liv.

Det blir ingen festival i Hultsfred i år, biljettförsäljningen är för dålig. Läs mer här.

Naturligtvis är det tråkigt, för alla inblandade – och även för en del av alla oss som inte riktigt orkat bry oss om just denna festival på sistone.

Inför denna sommar hade jag beslutat att Sydsvenskan inte överhuvudtaget skulle bevaka Hultsfredsfestivalen. Jag hade berett mig på att få ta en hel del skit för beslutet, men uppenbarligen är det fler än vi som tappat intresset. Hultsfreds bästa tid var då.

Tack för det som varit, nu går vi vidare.

—-

TILLÄGG: Bra analys av Pierre Hellqvist på Sonic här.

Välvilliga människor använder gärna uttrycket afroamerikan. Det händer att också jag gör det, för att undvika missförstånd om mina avsikter. Kalla någon människa svart, och risken finns att någon uppfattar dig som nedlåtande – say it loud, I’m black and I’m proud är visserligen hur James Brown uttryckte saken, men idag hade han kanske istället skrivit låten ”Say It Loud, I’m Afroamerican And I’m Proud”?

Men om jag inte ska ta hänsyn till hur andra tänker utan tänker ur mitt perspektiv, med språklig konsekvens, så är det egentligen uttrycket afroamerikan som är nedlåtande. Jag tycker att det signalerar att en afroamerikan inte är en en riktig amerikan.

Har ni någonsin hört Hillary Clinton eller Bruce Springsteen eller Philip Roth eller Babe Ruth benämnas euroamerikaner? Är inte de rätt och slätt amerikaner?

Johannes Nebel, chefredaktör för Opus, och jag medverkar i P2:s ”Musikalismer” som får säsongspremiär. Jeanette Emt leder programmet som handlar om hållbarhet och bäst före-datum i musiken.

Vi spelade in programmet i våras. Det var rätt kul; jag fick prata om David Bowie, det blir jag alltid glad av.

Programmet går i repris kl 23 lördag kväll och kl 15 söndag eftermiddag, men då i P1.

Den inhumana handeln med flickor från östra Europa lyfts fram och diskuteras ibland, men inte tillräckligt ofta. Så rätt, därför, med den danska kampanjen Mit liv, dit valg som på ett enkelt pedagogiskt vis pekar på den ojämställda relationen mellan den aninglösa (och sannolikt fulltankade) sexkunden som drivs av tillfälliga begär och den utsatta kvinnan som inte har mycket till val och vars situation inte kan förändras med en instinktiv vink.

Jag påminns om kampanjen när jag sitter och tar en söndagsöl på Café Langebro i Köpenhamn – ölen ställs på pappunderlägg med info från kampanjen.

Min värld är såpass liten så om någon säger ordet ”prostitution” så fladdrar mina tankar inte längre bort än till Squeeze, det engelska popbandet, som 1989 gjorde en bandtypiskt sympatiserande låt om kvinnorna på en bordell: Memory Motel (framförd live här, med en comebackversion 2007, dålig inspelningsteknisk nivå). Och jag bara råkar ha två nya spellistor, gjorda utifrån det bristfälliga utbudet på Spotify.

Dels en 20-låtarsversion, där ”Melody Motel” finns med: squeeze

Dels en 10-låtarsversion, som inleds med den idag egentligen chockerande moderna ”Slap & Tickle” från 1979, electropop med new wavevibbar. Och följs av den nästan lika gamla och nästan lika moderna countrylåten ”Labelled With Love” (från 1981 års magnifika album ”East Side Story”, vilket tyvärr inte finns i sin helhet på Spotify): squeeze 10

(Min son utgår från att min favoritartist är Elvis, eftersom jag inte pratar om någon annan; min sambo har räknat ut att det är Beatles; mina arbetskamrater har fått veta att det är The Posies; mitt hjärta tror sig veta att det är Elliott Smith; men sanningen, oss emellan, är att inget slår Squeeze.)

Har ni hört den där om de små grodorna? Och vill höra något annat?

Åk till Köpenhamn, där firar ingen midsommar. Tröttnar du på byen som sådan kan du fly in i biomörkret på Imperial och se The Doorsfilmen ”When You’re Strange”, som får dansk smygpremiär under den påpassligt pretentiösa vinjetten ”Vidensbiffen” på fredag. Några minuter före midnatt börjar det, sedan görs allting om på lördag vid samma tid. Den egentliga premiären blir först i början av juli.

Fast att döma av den här rapporten från premiärvisningen vid Sundance-festivalen förra året bjuder filmen bara på obetydligt nyare information än den där visan som berättar att grodorna minsann varken har öron eller svansar.

Någon måste göra det. Valet av Patti Smith är nog det bästa tänkbara.

Strax innan årets första band äntrar den stora Orange scen på Roskildefestivalen hålls en minnesstund för de nio som miste livet i tumultet framför samma scen för tio år sedan, då Pearl Jam spelade. Kl 18 ställer sig Patti Smith och hennes gitarrist Lenny Kaye scenen. Exakt vad som ska hända vet nog bara Patti, men det blir givetvis ingen konsert – först på lördagen gör Patti Smith ett ordinarie framträdande.

Hon var inte på plats år 2000, men väl året därpå då hon gjorde två starka framträdanden: dels på Orange scen med sitt band, dels i en sorts spoken word-performance tillsammans med just Lenny Kaye i ett av de mindre tälten. Jag minns inte att hon gjorde någon gest eller låt riktad till offren då, det gjorde hon kanske, men jag minns hennes båda framträdanden som sobra och värdiga tillställningar av den typ som behövdes året efter allt det där jobbiga. 2001 års festival var rätt speciell, vuxnare och mer ansvarsfull.

Det brukade heta så, men det känns som stenåldern. Sedan några år är fotboll i symbios med popvärlden och … med allting. Att säga att man inte intresserar sig för fotboll är som att säga att man är asocial, verklighetsfrånvänd, kulturfientlig och möjligen psykopatisk.

Nu vill jag inte bidra till hatstämningen mellan några av samhällets grupperingar – för egen del kan jag inte hata fotboll, därtill är jag alldeles för likgiltig – men jag vill lite stilla glädjas åt att Arvikafestivalen har mage att idag skicka ut ovanstående lilla pressmeddelande, utformat som en varningstext.

Var är egentligen bästa solplats? Tills vidare är det Kents hemsida, där bandets kommande album ”En plats i solen” började säljas kl 07 i morse. Plattan lanseras i etapper, men i form av just en platta först nästa onsdag då cd-versionen finns i butikerna. Itunes har musiken redan imorgon, andra digitala butiker på måndag.

Hur det låter? Ovanligt avslappnat, ibland lite sävligt. Mycket syntar, men också ovanligt mycket akustiska gitarrer.

Inledningsspåret ”Glasäpplen” refererar till en låt med halvt bortglömda Bostonbandet Buffalo Tom, med raderna ”Du spelar Taillight’s Fade för gamla tiders skull”.

En annan låt, ”Ärlighet respekt kärlek”, tycks med sina avsiktligt (?) märkliga betoningar av titelorden referera till Tomas Ledin, de fria betoningarnas apostel.