Som första större västerländska popband spelade Gorillaz i söndags i Damaskus, på det medeltida citadellet. I bandet ingick, precis som i Roskilde, halva The Clash, Bobby Womack, Bashy, Kano och Issam Rafeas National Orchestra For Arabic Music. På scen i Damaskus fanns dessutom De La Soul.

På plats var också Johanna Karlsson, frilansskribent, som gjorde det här reportaget för Sydsvenskan. Hon känner stan väl, har pluggat där.

Hela konserten kan streamas här.

På Rootsy.nu skriver Rune Häger en underhållande text under rubriken ”Kan man lyssna på Lasse Stefanz?”, komplett med dråpliga exempel.

Vi kan väl vidga frågan lite grann och istället fråga oss om det går att lyssna på country på svenska. Bästa argumentet just nu för ett jakande svar hittar jag hos Honks, ett Malmöband med rötterna i de småländska skogarna och med bakgrund i det engelskspråkiga alt-countrybandet Deeptone. De har den uttalade ambitionen att sno countryn tillbaka från dansbanden.

Bäst är ”Lastbilar och granskog”, som låter ungefär som Eldkvarn runt tiden för ”Utanför lagen”.

På fredag kväll spelar bandet i Folkets park, på Far i hatten. De delar kvällen med komikern Niklas Hansson, mannen bakom Statsteatern.

Vad kan stoppa rockbandet Kings of Leons framfart?

Svar: duvskit.

Bandet spelade förra helgen på en amfiteater i St Louis, men det blev ingen lång konsert. Under de båda första numren stod basisten Jared Followill tappert emot bombardemanget från bajsande duvor, men när en duva i tredje låten fick in en blöt träff på basistens kind – spillningen ska, enligt bandets talesman och sakkunnige Andy Mendelsohn, delvis ha hamnat nära munnen på Follwill – kastade Leons kungar in handduken.

Duvhistorien har sedan dess blivit mytologiskt stoff, som engelska The Guardian glatt spinner vidare på. Idag låter redaktionen samma duvor recensera fem aktuella singlar. De spiller ingen tid med artighetsfraser utan går ganska hårt åt de fem utvalda offren. Aggressivt, ändå träffsäkert och ganska elegant. Detta är da shit.

Paketturnén med namnet Forever Young skickas genom Sverige med start 6 augusti. Men att döma av arrangörernas hemsida är målgruppen redan medelålders, med medelålderns krav på komfort.

”Forever Young är ingen vanlig musikfestival på en lerig åker med långa köer till bajamajor. På Forever Young är maten varm och ölen kall och inte tvärtom, köerna ska vara minimala och vi satsar stort på alla former av bekvämligheter”.

Så talar man till dem som minns sin ungdom med fasa eller åtminstone med en förtjusning som är ordentligt skräckblandad.

Samma vecka som nyheten kommer om att Katalonien förbjuder tjurfäktning presenterar Tom Jones (jag råkade skriva Tom Waits), the artist formerly known as Tjuren från Wales, sin nya platta: en samling glädjelösa gospelorienterade sånger, märkta av Ethan Jones avsiktligt sargade produktion. Det kan förstås vara en tillfällighet.

För första gången i sin karriär odlar Tom Jones en image som elder statesman, en eminens med rätt att vara lite trött och eftertänksam.

Tanken med albumet ”Praise & Blame” tycks vara att anknyta till T Bone Burnetts arbete med Robert Plant/Alison Krauss och Rick Rubins med Johnny Cash. Det är en fin tanke, men en tanke är bara en tanke.

David Bowie, the David Bowie, fick nobben av George Orwells dödsbo när han 1973 ville följa upp ”Aladdin Sane” med en sorts rockopera baserad på hans ”1984″.

Det var kanske väntat, om än lite trist.

Däremot är det inga större problem att vara Elton John och år 2010 få samma dödsbos tillåtelse att göra sång- och dansnummer baserade på ”Djurens gård”. Han skriver ihop med manusförfattaren Lee Hall. Premiär kan det bli tidigast 2012, uppger Variety.

The Ark spelade i Halmstad förra veckan. Många människor sparade sina slantar och slog sig ner utanför arenan. De möttes av diverse humoristiska gliringar från scenen.

Jag citerar ur Hallandspostens recension:

”Vi har haft en fantastisk kväll här med en underbar betalande publik. Men inte bara det. The Ark har även gjort ett välgörenhetsevenemang för de allra fattigaste i Halmstad, men låt oss nu glömma allt groll och sjunga allsång tillsammans, hade Ola då introducerat sista låten.”

Kring detta, och kring ett till synes brutalare citat, byggde Expressen en helsida. Rubriken talade om Ola Salos utbrott. Den bloggande skribenten från Hallandsposten blev minst sagt förvånad: ”en – helsida! Om i stort sett ingenting”.

Var och en som sett bandet live kan nog utläsa den humoristiska och varma tonen i Ola Salos jargong och mellansnack, även i den version som är Expressens referat. Men alla andra är utlämnade och kan säkert få för sig att The Ark är publikföraktande giriga tölpar.

Danstruppen Cirque de Soleil hade i höstas premiär i Las Vegas på sin Elvisshow. I november släpps plattan.

Om den kan man säkert säga mycket. Nästan lika säkert är att ju mindre som sägs, desto bättre. Ändå kan jag inte låta bli att citera ett pressmeddelande:

”Elvis inspelade röst kvarstår men musiken är uppdaterad till dagens sound. Nya soundet speglar Elvis mångsidighet och förmåga att bemästra olika musikaliska genres – från blues till rockabilly, från soul till gospel och från musik från Södern till Las Vegas-pop.”

Det där är nonsens. Elvis förmåga var på många vis enastående, men den dog med honom. Som död förmår han ingenting, han sitter i sin himmel och tvingas att passivt acceptera hur aktiva människor utnyttjar honom.

Elvis storhet fanns i betydande grad i hans sätt att samverka med andra musiker, att locka det bästa ur dem, att utnyttja deras kunskap och låta sig inspireras av vad han hörde runt omkring sig. Det hände att produktion lades på i efterhand och det hände att Elvis sjöng sina insatser till redan inspelad bakgrundsmusik, men detta skedde oftast när han inte förmådde engagera sig i materialet utan ville ha det överstökat så snabbt som möjligt. Med andra ord: det skedde oftast när han spelade in låtar till sina allra sämsta filmsoundtracks.

Men i regel var han en samverkare. Och det brukade vara han som ledde sessionerna.

Därför funkade det faktiskt när hans gamla musiker turnerade med en sjungande Elvis på storhetsskärm (de dansade efter hans pipa, låt vara att det var länge sedan han pep i den), men det funkade inte alls när ett gäng countryartister sjöng duetter med den döde Elvis på en julplatta för två år sedan. Elvis var död, och det hördes; han reagerade inte på någon som helst stimulans. Men av det jag hört från Cirque de Soleils show är han idag dödare än på länge.

Ifall det fortfarande var 90-tal skulle vi kunna skylla alltsammans på den ironiska tidsandan. Nu får vi skylla på värmen.

Jag hade lovat mig själv att sluta sprida konstiga citat ur pressmeddelanden och pr-material, men denna lilla stump om Anna Ternheim – åtminstone tror jag att den handlar om Anna Ternheim – kan jag inte undanhålla er.

”Att äta rysk yoghurt, ta tio djupa andetag eller en tesked bitter varje dag gör att du lever längre sägs det. Anna Ternheim kan mycket väl ha samma effekter.

2008 spelade Broder Daniel en legendarisk konsert på Way Out West. Ur askan reser sig fågeln, som en klingande flygel till morgonjuicen smeker dess vingar våra såriga själar. En av våra största artister, Anna Ternheim, befinner sig i skrivande stund i landet på andra sidan Havet. Hon ämnar dock ta sin kappsäck fylld med en prisbelönad låtskatt och göra en spelning senare i sommar. Med betoning på en: den enda gången ni har chans att låta Ternheim vaka er grynings första suck i år är på Way Out West. Med ett för ändamålet specialsnickrat band kan vi se fram emot hennes säregna blandning av meditativt sväng och svepande stämma i vackra orkestreringar.”

Dizzee Rascal belönades med ett Mercury Music Prize när hans karriär var alldeles ny, år 2003 då han just gett ut debutalbumet ”Boy In Da Corner”.

Detta pris brukade ses som ett alternativt Brit Awards, som konsekvent uppmärksammade nya talanger. Men bit för bit har det där förvanskats. I år hör Paul Weller till till de tolv, och Dizzee Rascal har chans att vinna priset för andra gången. Att semiveteranerna Elbow för två år sedan prisades för sitt fjärde album kändes märkligt då men inte längre.

Vem som vinner? Vem vet. Kanske The Xx. Eller Laura Marling.

Wikipedia har listorna – årets och alla tidigare årgångars – och presenterar dem mer överskådligt än Barleycard Mercury Prizes hemsida.