Ju fler misslyckade projekt Chris Cornell gett sig in i sedan Soundgarden lade av 1997 – solodebuten ”Euphoria Morning” (missriktad, medioker singer/songwriter-rock), bandet Audioslave (som kombinerade Soundgardens och Rage Against the Machines sämsta sidor), solouppföljaren ”Carry On” (hållningslös mainstreamrock), förra årets bisarra Timbaland-samarbete ”Scream” – desto mindre har jag längtat efter att återvända till plattorna med vad som faktiskt var ett av mina favoritband kring mitten av 1990-talet.

Men i år gör Soundgarden comeback. Ett nytt album väntas i slutet av september, titelspåret finns redan på Spotify:

Soundgarden – Black Rain

Och det berättar för mig sådant som jag hållit för öronen för att slippa ana: att inte heller Soundgarden är lyssningsbart. När jag hör denna jämntjocka smet av distade gitarrer, osvängig rock på krypa-hem-från-krogen-tempo och en sångare som borde ge ordet krystningsmissil en plats i Svenska Akademiens Ordlista begriper jag inte vad jag någonsin såg hos bandet.

Men så återvänder jag, trots allt, till 1996 års album ”Down On the Upside”. Det jag hör är inte modernt eller redo för en revival, men som ett isolerat 1990-talsfenomen är det fascinerande, stilriktigt och grymt imponerande.

Soundgarden var med om att föra in popmelodierna i grungerocken – fast just det gjorde Nirvana bättre. Viktigare  för mig var hur bandet lyckades ge heavy metal en injektionsspruta och göra genrens stilgrepp relevanta. Och de kombinerade dessa genrer med en finess och matematisk precision som tidigare bara artrockbanden och Led Zeppelin mäktat.

Soundgarden – Down On The Upside

Norrländska bandet Pets gjorde en finfin popplatta i våras, som dessvärre försvann ner i ett stort svart hål. Eller … inte riktigt. Den gavs ut i Japan. Däremot ledde skivbolagsstrul till att den inte gick att få tag på här hemma, inte ens via nätbutiker.

Men nu, äntligen, har 1980 Records tagit sig an bandet. Plattan finns på iTunes.

Innan Popsicle tog sina första stapplande steg och upphöjdes till svensk indiepops stora hopp hade vi Easy, ett Jönköpingsband som i början av 1990-talet hade vissa framgångar i England. Inspirationen kom främst från Manchesterbanden och antagligen från The House of Love.

I somras spelade bandet plötsligt på Emmabodafestivalen – nio år efter det senkomna senaste comebackalbumet – och 18 september spelar bandet på Debaser i Stockholm.

Inte vet jag om vi ska hålla tummarna för att de också kommer hit, men det är lite kul att Easy finns. Och deras nya låt ”It’s OK to Cry” är helt ok.

Tillsammans med Expressens Nils Schwartz och Stadsteaterchefen Petra Brylander bänkar jag mig tidigt i kväll på Ordscenen på Hedmanska gården för ett samtal om kritik och recensioner i bloggar och i klassiska medier. Björn Alverfeldt är moderator.

Det kan säkert bli intressant, även om jag saknar en Arg ung bloggare eller en Ännu argare undanskuffad frilansare som kan ta parti mot Expressens och Sydsvenskans utsända. Vi får hoppas på läsarkommentarer från bänkraderna istället.

Utgångspunkten är denna, och nu saxar jag ur ett mail från moderatorn:

Huvudfokus ska ligga på behovet av/kraven på/värdet av den professionella kritiken i en tid när vem som helst har en kanal för torgförandet av sina egna åsikter och tankar genom bloggar och andra internetforum.

Men vi kommer också att diskutera vad som är god och dålig kritik, vad en recensents uppgift är osv. Och i vilka lägen är bloggar bättre än klassiska recensionsspalter?

Kl 18.15 börjar alltihop.

Bob Dylan mailade. Han ger 18 oktober ut nästa dubbelalbum i sin bootleg-serie, nr 9. Det rör sig om 48 inspelningar, demos gjorda för förlaget mellan 1962 och 1964. Demonstrationstagningar av några bland de allra mest sönderspelade låtarna (Girl From the North Country, Don’t Think Twice, Mr Tamburmajor Man etc) gör sällskap med sådant som ”Whatcha Gonna Do?”, ”Bound to Lose, Bound to Win” och ”Guess I’m Doin’ Fine”.

I samma veva ges de åtta första albumen (fram till ”John Wesley Harding”) ut i monoversioner.

Åtskilligt av det som erbjuds på Malmöfestivalen – langos, brända mandlar, frityr – är svårt att undvika. Annat är det med Peter von Poehl, risken är att hans lika undflyende som intelligenta pop bara glider förbi. Och inte hjälper den knäpphändiga informationen om ”blåsmusikanter” som delges oss i spelschemat för tisdag.

Läge att fylla på. När sightseeingbåten Rundan lägger till vid Posthusplatsen kl 16.15 på tisdag finns parismusikern ombord tillsammans med Christoffer Lundquist och Jens Jansson (bägge från Brainpool), slagverkaren Nicolas Mathuriau och elva träblåsare som kompletterar rytmsektionens marimba, vibrafon och alltdetandra. Mer info här, i von Poehls nyhetsbrev. För blåsarren står Martin Hederos, mest känd från The Soundtrack of Our Lives och samarbeten med Nina Ramsby.

Sedan kliver han upp ur pölen och tar sig på kvällen till Palladium, där hans musik samverkar med konstnären (och systern) Charlotte von Poehls bilder. kl 22 börjar det.

Det kanske inte är något att direkt fira, men idag är det på dagen 33 år sedan Elvis gick på toa och aldrig fick tillfälle att spola.

Som vi alla vet hade Elvis många intressen. Rytm, blues, karate och talmystik var några av dem. Om karate vet jag ingenting, men jag vet att Elvis gjorde exakt 33 filmer. Och att flertalet hann både spolas och sågas och förlöjligas redan under Elvis livstid.

Som särskilt drabbad hörde Elvis ofta till filmernas och de ofta fjantiga soundtrackens främsta kritiker – låtar som ”Song of the Shrimp” och ”There’s No Room to Rhumba In A Sports Car” är precis så hopplösa som titlarna ger sken av. Den allra mest generande – ”Dominic”, tillägnad en tjur i filmen ”Stay Away, Joe” – lyckades Elvis hålla borta från skivmarknaden under hela sin livstid. Man kan förvånas över att han kämpade så hårt mot den, när han stillatigande accepterade ”Queenie Wahine’s Papaya” och att sådant som ”Old McDonald” till och med hamnade på lättillgängliga lågbudgetsamlingar.

Men åtskilligt var ändå bra, men man måste vaska för att hitta guldet.

Jag har valt ut 33 låtar. Inte en från varje film, men ändå med bra spridning. Jag har varit sparsam med 50-talslåtarna, de har redan gott anseende och behöver inte lyftas fram. Och jag har inte plockat något från de båda sista filmerna som var dokumentärfilmer, inte spelfilmer.

Om det finns en Spotifylista?

Det finns en Spotifylista: Elvis, soundtracks

Men inte kan jag lämna er ensamma i Elvis soundtrackvärld, det är farligt där ute. Låtarna kräver kommentarer.

1. (Let’s Have A) Party Från 1957 års ”Loving You”, Elvis andra – inte lika krystad som musikalerna som komma skulle; i princip handlar den om honom själv. ”I never kissed a bear, I never kissed a goon, but I can shake a chicken in the middle of the room” kan vara det märkligaste Elvis sjungit och kommit undan med. Wanda Jackson, en av få kvinnor i den första rock’n'rollgenerationen, gjorde också en bra version.

2. (You’re So Square) Baby I Don’t Care Det är faktiskt Elvis som spelar introt på elbas. Från ”Jailhouse Rock”. Buddy Hollys version är nästan lika bra.

3. Crawfish En udda, bluesig låt från ”King Creole” från 1958 som utspelar sig i New Orleans och låter det märkas. Duett med Kitty White.

4. Doin’ the Best I Can Det bästa från 1960 års ”GI Blues”, en sorts ”Repmånad” fast utan Lasse Åberg. Doc Pomus skrev låten. Dragspelet finns där eftersom alla tyskar spelar dragspel.

5. Tonight’s All Right For Love Dragspelet är kvar, eftersom vi är kvar i Tyskland och ”GI Blues”.

6. In My Way En osedvanligt nedtonad ballad, från 1961 års ”Wild In the Country”, ett försök att göra en seriös western.

7. I Slipped, I Stumbled, I Fell Rätt lanserad hade denna lätt tillrättalagda rocklåt från samma film kunnat bli en hit.

8. Angel De tidiga 60-talets Elvis var en sucker för slippriga latinorytmer. Ibland blev det bra, ibland lite för mycket. Från ”Follow That Dream”, 1962.

9. Return to Sender En klassiker, från den vämjeliga filmen ”Girls! Girls! Girls!” från 1962.

10. They Remind Me Too Much of You Fast bäst under de här åren var han i melankoliska ballader, det är där han verkar vara mest bekväm. Från ”It Happened At the World’s Fair” från 1963.

11. Relax Ett halvt lyckat försök att följa upp ”Fever”. Från ”World’s Fair”.

12. Marguerita Jag har omvärderat ”Fun In Acapulco” från 1963. Inte filmen, men låtarna. Det är inte direkt Calexico, men de här lite kitschiga sejourerna i domäner south of the border är rätt kul. Elvis verkar tro på vad han gör, det hjälper.

13. Vino, Dinero Y Amor Bara titeln… Från samma film. Att klämma in så många mariachi-trumpeter och jovialiska mexikaner på tre minuter, och ändå ha plats över för Elvis, är lite imponerande.

14. I Need Somebody to Lean On Fin loungeballad från ”Viva Las Vegas”, 1964 – en av hans bättre filmer.

15. Night Life Kasinoblues från samma film.

16. If You Think I Don’t Need You Helt ok ersatzrock från Vegasfilmen.

17. Hard Knocks ”But I was born without a doggone thing”. Från Roustabout, 1964.

18. Beginner’s Luck Tillbaka i Louisiana, denna gång för att åka kanalbåtar i filmen ”Frankie & Johnny” från 1966. Resultatet är förvånansvärt blekt. Bortsett från titelspåret är det bara denna lätt såsiga ballad som går att lyssna på.

19. Adam And Evil Häpnadsväckande icke-PK, men 1966 var inte fullt så upplyst som vi får för oss. Låten om de ondskefulla fresterskor som utgör halva befolkningen var med i filmen ”Spinout” … och har snott den bärande frasen från ”Istanbul (Not Constantinopel)”.

20. All That I Am Samma film rymmer den rätt sanslösa rocklåten ”Smorgasbord” – lika icke-PK, men nu nästan på svenska – men den här smöriga balladen är bättre.

21. Easy Come Easy Go Det blir inte bättre än så här: Elvis spelar grodman i filmen ”Easy Come Easy Go” från 1967. Filmens ”bästa” ögonblick kommer i ”Yoga Is As Yoga Does”, men den soulinfluerade titellåten är faktiskt bra på riktigt.

22. City By Night Bluesig swing mot regnvåt asfalt i ”Double Trouble” från 1967.

23. Long Legged Girl With the Short Dress On Från samma film, låter nästan samtida – Elvis var nog bara tre år efter sin tid.

24. The Girl I Never Loved Den här gången är han vattenskidlärare, men strunt i filmen (”Clambake”, 1967) och de värsta låtarna (barnsången ”Confidence”), och upptäck den här gospeltonade popballaden…

25. … och A House That Has Everything som har nästan lika mycket som talar för sig. Samma soundtrack rymmer hans insjungning av ”You Don’t Know Me”, men den brukar finnas med på samlingsplattor så den hopppar jag över.

26. Let Yourself Go Låt vara att det är i 1968 års comebackshow som Elvis gör den definitiva versionen, men denna tunga och förvånansvärt moderna R&B -låt är fin också i den tappning som hamnade på ”Speedway”, 1968. Detta förebådar Memphisinspelningarna 1969.

27. Suppose Fin ballad från samma film.

28. Edge of Reality Den mogne Elvis hade som bekant smak för orkestrerade melodramer; detta var en av de första. Från ”Live A Little, Love A Little”, 1968.

29. A Little Less Conversation Låten som fick nytt liv härom året, i en remix av JXL. Samma film som ovan. Synd bara att den eleganta ”Almost In Love” saknas på Spotify.

30. Charro Elvis med skägg! Ännu ett försök att göra en seriös western. Inte minsta eftergift åt musikalgenren; den skäggstubbige tar inte en ton i hela filmen, låten finns bara som ledmotiv. Låten skrevs av Mac Davis (fyllig intervju här), som också skrev ”In the Ghetto”, ”Memories” och ”A Little Less Conversation”.

31. Clean Up Your Own Backyard Soulcountry och en oväntad social kommentar, kanske i linje med ”If I Can Dream” och ”In the Ghetto”. Från ”The Trouble With Girls”, 1969.

32. Let Us Pray Elvis leker doktor och spelar mot en nunna – vissa sätter ribban högt. Att det inte blev fler filmer efter denna, ”A Change of Habit” (1969) ska vi kanske inte förvånas över. Men detta är bra, inte överdrivet sedesam gospel.

33. A Change of Habit Elvis lämnar oss med uppmaningen att skärpa oss.

Spotify: Elvis, soundtracks

Vad har vi här? Roxette: Sveriges främsta internationella popnamn efter Abba och före Robyn. De återvänder efter nio år med en försiktig världsturné – på prov, får vi anta – som innan det är dags för St Petersburg landar i lilla Halmstad.

Och hur artar det sig? Vad är kvällens klimax? Hur formtoppar bandledaren extranumren?

Svaret är oväntat: det gör han genom att kalla in sitt gamla pojkband, Gyllene Tider, som avslutar konserten med låttrion ”Juni, juli, augusti”, ”Sommartider” och ”När alla vännerna gått hem”.

Världsnamnet Roxette som sålt 75 miljoner plattor står på affischerna (och på merchandise-ståndens svindyra linnen: 280 kr, tillräckligt för att köpa falafel åt elva hungrande barn i Malmö), men när det ska till en överraskning här i Halmstad, då blir det inte ”The Look” med symfoniorkester och prinsessbakelser, nej då blir det regionspopbandet Gyllene Tider.

Jag börjar förstå vilka mekanismer som fick honom att bli utsedd till Årets hallänning anno 1989.

Helt bortsett från allt det där – jag tycker att det blev en ganska sympatisk tillställning. Som alla andra hade jag läst larmrapporterna om Marie Fredrikssons form, och jag anade det värsta. Hon har helt uppenbart inte fullt ut hämtat sig från den hjärntumör som i början av förra decenniet var nära att ta hennes liv. Men jag tycker att det är sympatiskt att man varken försöker sminka bort hennes brister eller går in för att på kletigt vis vinna poäng ur dem. Hon står där på scen och sjunger; hon är en skugga av sitt forna jag, och så är det med det.

Ifall den utbredda uppfattningen bland amerikanska betraktare var korrekt – att Roxette är ett par anonyma och därför utbytbara artister, vars låtar är kända men vars personlighetsdrag är oväsentliga – så hade det varit lätt att byta ut Fredriksson mot en annan sångerska, i samma ålder som Fredriksson befann sig i när hennes pipa var som hetast. Lätt fixat, fix färdigt. Men så blir det inte: Roxette är åtminstone till 50% Marie, och om dessa 50 inte ger 100 så må det vara hänt.

Men ärligt talat, var det bra?

Bättre än jag förväntat mig. Jag fattade som sagt sympati för hela projektet. Och jag kan uppskatta att Gessle & Co, när de nu blåser liv i den rätt ointressanta och väldigt otidsenliga koloss som är Roxette, inte alls går in för att göra Roxette som det en gång brukade göras. Alltsammans är lite smakfullare, lite mer småskaligt, lite mindre pre-grunge, lite … lite mindre Roxette, det ska vi inte sticka under stol med. Men det är en show som ändå går att ta del av utan att rodna och utan att tvingas se sina gamla stentvättade jeans passera revy. Det är gott så.

Men jag tror ärligt talat inte att det blir så mycket mer. Ett varv runt jorden kan väl Roxette klara: några veckor i Tyskland, Polen och Ryssland; ett stopp i Japan; några veckor i det södra av de båda Amerika. Men sen får det nog vara.

Andreas Nordström gjorde en bra intervju, för Expressen, med Sverigeaktuelle Midge Ure som ikväll står på scen i Helsingborg som en del av den där nostalgiturnén ”Forever Young” som jag är väldigt väldigt nöjd med att slippa övervaka.

Jag har visserligen en mjuk fläck, som det heter på svensk-anglicistiska, för låten ”Vienna”, mästerligt introducerad i Måndagsbörsen i detta (av helt fel anledningar) klassikerförklarade klipp.

Men Midge Ure har haft en konstigare karriär än att berättelsen ryms inom pärmarna för det som är Ultravoxboken. År 1984 skrev han tillsammans med Bob Geldof ”Do They Know It’s Christmas?”, välgörenhetssingeln. Nordström frågade honom hur mycket den dragit in. ”Sannolikt mer än den borde. Det är ingen vidare låt”, svarade han sanningsenligt.

Jag tycker att Midge Ure gjort sina bästa grejer efter och före sin kommersiella storhetstid. ”Answers to Nothing” och ”Pure” lät som helt ok soloplattor senast jag kollade in dem (vilket för all del är nästan tjugo år sedan).

Från 1977 hade han ett punkband, Rich Kids, tillsammans med den nyligen kickade Sex Pistols-basisten Glen Matlock, och strax därpå gjorde han ett nästan lika kort som osannolikt inhopp i Thin Lizzy.

Men bandet jag verkligen lyssnat på? Slik. Detta var hans första band, en lite skruvad sorts teenybopper-band som fick sina låtar från samma team som servade Bay City Rollers med hits. Skivorna (tre-fyra singlar och ett album) gavs ut på Bell Records, och eftersom de alltid låg i reabackarna köpte jag rubbet när jag var i tioårsåldern och inte hade råd med något annat (Bell för mig var kvalitet; där låg ju både Gary Glitter, The Rollers och David Cassidy).

Sliks båda bästa låtar var märkliga hybrider av tuggummipop, barock-kitsch och gregorianskt mässande, inte så långt från konstifika Yardbirdslåtar som ”You’re  A Better Man Than I” och ”Still I’m Sad”. Fast Slik tillförde lite socker och lite glam, först i ”Forever And Ever” (kolla scenografin!), sedan i uppföljaren med den lika morbida som pretentiösa titeln ”Requiem”. Kan Mozart så kan Midge (fast Amadeus hade aldrig modet att krydda med en vocoder i sista refrängen).

Bägge dessa singelspår hamnade på albumet, tio låtar som stack iväg i alla möjliga riktningar. ”Dancorama” var disco med påflugen clavinet, ”Day By Day” var pop, ”Better Than I Do” en sorts submccartneysk ballad, ”When Will I Be Loved” var en Everly Brothers-cover som skvallrade om att Dave Edmunds gjort väsen av sig även öster om Wales, och ”Bom Bom” var en hiskelig calypsolåt där vocodern återvände för att förgylla sångfraser som ”c’mon baby, give me some more of your bom-bom”.

Och så säger dom att det inte var bättre förr.

Way Out West inleddes på allvar idag, efter nattens uppvärmning på överhettade klubbar i Göteborg.

Jag är inte på plats, och det känns helt okej. Beslutet är mitt.

Way Out West är min favoritfestival, en stadsfestival där jag under de tre första åren upplevt en rad storartade konserter.

Regina Spektor, Boredoms, Albert Hammond jr, Kanye West och Spoon 2007.

Yeasayer, Iron & Wine, Fleet Foxes, Okkervil River och delar av Kelis konsert 2008.

Grizzly Bear, Calexico, Seun Kuti, Wilco och Nas 2009.

Men när årets festival närmade sig kände jag att det … inte var så mycket för mig. Jo, jag gillar The National och LCD Soundsystem och Local Natives, men alla dessa tre har jag recenserat live ganska nyligen. Huvudakterna vi bör skriva om är snarare sådant som MIA, La Roux, The Xx, Girls och The Drums, och jag går inte igång på någon av dem. Festivalens veteraner vill jag ännu mindre se. Jo visst, jag har lyssnat enormt mycket på Paul Weller och Iggy Pop, och en kort tid gillade jag till och med Wu-Tang Clan, men … nej, enough is enough. Chemical Brothers gillade jag inte ens när det begav sig.

Så jag bad istället Kajsa Lindström att bevaka festivalen i år. Det blir bäst så.