Cohen igen
”Overnight success” är inte uttrycket man vill använda om Leonard Cohen, 76 vårar, men nog blev det succé på Malmö arena igår. En all night success: 194 minuter på scenen, pausen oräknad.
Som framgick i den recension jag skrev till dagens papperstidning (och som då också gick ut på webben) så skrev jag min rapport långt innan konserten var slut; jag gick ut i foajén, satt där i tjugo minuter, och återvände en deadline fattigare lagom till ”Take These Waltz” som var sista låt före den långa sviten av extranummer.
Om det förfarandet kan man ha åsikter. Vad tycker ni?
Personligen är jag inte alls bekväm med det. Att vi ändå beslutade att göra på det viset har många förklaringar. Allt grundar sig förstås på trycktiderna: ska texten nå alla våra prenumeranter så måste text och bild lämnas kvart över 22, den första upplagan går i tryck strax efter. I just det här fallet hade vi inte begripit hur sent den här tidigt lagda konserten skulle sluta.
Nog så viktigt i vår bedömning (som kanske var en felbedömning) är det faktum att Cohen gjorde sin spektakulära återkomst till scenerna så sent som för ett par år sedan, att vår frilansskribent Björn Alverfeldt recenserade redan då (från Helsingborg) och att vi förstått att konceptet inte ändrats sedan dess. Samma band, i stort sett samma repertoar. Det kändes inte lika nödvändigt som annars att bevaka konserten från början till slut.
För en recensent som vill ta in upplevelsen med öppna sinnen och ge utrymme för överraskningar och fördomskross är det ändå långt ifrån idealiskt. Med en deadline alltför tätt inpå är risken stor att man bestämmer sig tidigt, alltför tidigt, och inte är mottaglig för sådant som en bit in i konserten utmanar den upplevelse man haft inledningsvis – man har helt enkelt bestämt sig för vinkel eller åtminstone för den ton man vill ha i sin text, och det blir svårt att tänka om.
Dessutom blir det svårt att komma med kritiska synpunkter. Hylla en artist, och både hon och hennes publik kan ha överseende med att du inte stannade till slutet. Men såga artisten, och hennes fans blir förstås ursinniga när de inser att du inte tagit in hela showen och möjligen inte gett artisten en verklig chans att överbevisa dig.
Som sagt: jag återvände, och var en av dem som stod och applåderade både fem och sex extranummer (jag kom av mig efter solot på femsträngad bas i ”Democracy”; jag gillar inte femsträngade basar mer än jag gillar apor med två svansar, det är freakshow). Hela låtlistan här.
Fick resten av konserten mig att ändra uppfattning? Egentligen inte. För all del tycker jag att det blev onödigt uppsluppet – åtminstone under ”First We Take Manhattan” och redan nämnda ”Democracy”, med dessa återkommande klämkäcka munspelslicks från Dino Soldo som i strid med låtens budskap fick mig att längta efter en stark ledare med rätt att diktera som kunde sätta stopp. Å andra sidan var ”Famous Blue Raincoat” magnifik, och ”It Will Be Your Will” – som Cohen faktiskt stillatigande såg sångerskorna Charley och Hattie Webb sjunga – var enormt vacker.
Jag gjorde i min recension ett nummer av Cohens väderbitna sångröst. Jag hoppas att det inte uppfattas som att rösten var ett problem, det var den inte. I sammanhanget, med resten av orkesterns fläckfria framförande, funkar den alldeles utmärkt. Faktiskt tycker jag att han på gamla dar sjunger mycket bättre än när han var medelålders och verkligen försökte sjunga på traditionellt vis (igår var han uppe och flaxade – ursäkta ordvitsen – i ”Bird On A Wire”; det hade han gärna fått låta bli). Röstomfånget är idag mindre, men djupare; även en låt som ”In My Secret Life”, som spelades in så nyligen som 2001, hade ursprungligen Cohen uppe i ett högre register. Men det djupa brölandet, någonstans mellan baryton och bas, ger Cohen en omisskänlig pondus.
Något annat att gnälla på? Nja, jag saknade det dråpliga mellansnacket från inspelningarna på 02 Arena i London 2008, gravallvarligt levererade oneliners som ”It’s wonderful to be gathered here on just the other side of intimacy” eller twoliners som ”It’s been a long time since i stood on a stage in London It was about fourteen or fifteen years ago; I was 60 years old, just a kid with a crazy dream.”
Å andra sidan gillar jag att han lyfte fram, som ett talat intro, den hårdkokta sentens som är kärnan i låten ”Anthem”: ”There’s a crack in everything/That’s how the light gets in.”
Slutligen några ord om ”Born In Chains”, som först hörts under pågående turné – jag utgår från att den också är nyskriven. Det är fascinerande hur denne man, som konverterade till buddhismen och var tillräckligt hängiven för att rätt nyligen ha tillbringat fem år i buddhistiskt kloster, fortsätter att skriva sångtexter som självklart har den judiska mytologin som utgångspunkt. ”I was born in chains, but I was taken out of Egypt” är begripligt för var och en som skummat igenom Barnens Bibel, men det krävs nog en Cohen för att göra meningen till utgångspunkt för ett sång- och dansnummer.
