Vad har vi här? Roxette: Sveriges främsta internationella popnamn efter Abba och före Robyn. De återvänder efter nio år med en försiktig världsturné – på prov, får vi anta – som innan det är dags för St Petersburg landar i lilla Halmstad.

Och hur artar det sig? Vad är kvällens klimax? Hur formtoppar bandledaren extranumren?

Svaret är oväntat: det gör han genom att kalla in sitt gamla pojkband, Gyllene Tider, som avslutar konserten med låttrion ”Juni, juli, augusti”, ”Sommartider” och ”När alla vännerna gått hem”.

Världsnamnet Roxette som sålt 75 miljoner plattor står på affischerna (och på merchandise-ståndens svindyra linnen: 280 kr, tillräckligt för att köpa falafel åt elva hungrande barn i Malmö), men när det ska till en överraskning här i Halmstad, då blir det inte ”The Look” med symfoniorkester och prinsessbakelser, nej då blir det regionspopbandet Gyllene Tider.

Jag börjar förstå vilka mekanismer som fick honom att bli utsedd till Årets hallänning anno 1989.

Helt bortsett från allt det där – jag tycker att det blev en ganska sympatisk tillställning. Som alla andra hade jag läst larmrapporterna om Marie Fredrikssons form, och jag anade det värsta. Hon har helt uppenbart inte fullt ut hämtat sig från den hjärntumör som i början av förra decenniet var nära att ta hennes liv. Men jag tycker att det är sympatiskt att man varken försöker sminka bort hennes brister eller går in för att på kletigt vis vinna poäng ur dem. Hon står där på scen och sjunger; hon är en skugga av sitt forna jag, och så är det med det.

Ifall den utbredda uppfattningen bland amerikanska betraktare var korrekt – att Roxette är ett par anonyma och därför utbytbara artister, vars låtar är kända men vars personlighetsdrag är oväsentliga – så hade det varit lätt att byta ut Fredriksson mot en annan sångerska, i samma ålder som Fredriksson befann sig i när hennes pipa var som hetast. Lätt fixat, fix färdigt. Men så blir det inte: Roxette är åtminstone till 50% Marie, och om dessa 50 inte ger 100 så må det vara hänt.

Men ärligt talat, var det bra?

Bättre än jag förväntat mig. Jag fattade som sagt sympati för hela projektet. Och jag kan uppskatta att Gessle & Co, när de nu blåser liv i den rätt ointressanta och väldigt otidsenliga koloss som är Roxette, inte alls går in för att göra Roxette som det en gång brukade göras. Alltsammans är lite smakfullare, lite mer småskaligt, lite mindre pre-grunge, lite … lite mindre Roxette, det ska vi inte sticka under stol med. Men det är en show som ändå går att ta del av utan att rodna och utan att tvingas se sina gamla stentvättade jeans passera revy. Det är gott så.

Men jag tror ärligt talat inte att det blir så mycket mer. Ett varv runt jorden kan väl Roxette klara: några veckor i Tyskland, Polen och Ryssland; ett stopp i Japan; några veckor i det södra av de båda Amerika. Men sen får det nog vara.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg