Neil Young, Stephen Stills och Richie Furay återförenade sitt gamla band Buffalo Springfield i veckan, för en välgörenhetsspelning för Bridge School. De hade inte uppträtt som Buffalo Springfield på över 40 år. Neil Young har själv lagt upp ljudfiler för elva av låtarna.

Det låter verkligen förvånansvärt bra om bandet. Låt gå för att Richie Furay (som sedermera bildade Poco och sedan många år är pastor för en evangelisk kyrka i Colorado) är välhållen, det var väntat. Men att den gamle knarkaren Stephen Stills skulle ha hostat upp sig och bantat ner sig så här var en glädjande överraskning. Senast jag såg honom täckte han hela datorskärmen, och han satte tonerna lite varstans och helt på måfå. Nu har ju gubben soul igen.

Neil Young släpper generöst fram bägge två ordentligt, och intar nästan den undanskymda plats han hade när det begav sig och det ansågs att han inte kunde sjunga. Men halvvägs in i ”Nowadays Clancy Can’t Even Sing” tar han över solopartierna från Furay.

Youtube har skakiga filmer med några av låtarna. Som här och här. Men ljudet är sämre än på Youngs webbsida.

En musiker som satts på de anklagades bänk – hans musik ansågs sentimental – lärde mig för många år sedan något grundläggande om musik. Han förväntades bestrida anklagelsen (en strid som alla visste att han skulle förlora) men svarade istället att ”musik handlar i grund och botten om känslor, all musik är sentimental”.

Och det blev uppenbart att kritikerna, vars musiksmak jag mer eller mindre delade, också var känslomänniskor. De bara föredrog musik som uttryckte andra känslor. Om detta hade de starka åsikter.

(Inom parentes sagt: dessa människor såg musik dessutom som ett redskap, som ett ideologiskt vapen. De var inte primärt ute efter njutningen eller konsten som sådan, de var ute efter resultat. På så vis var de i grunden icke-sentimentala).

Om detta påminns jag när jag läser Andres Lokkos recension av Elvis Costellos nya album i dagens SvD. Det är en kort och tänkvärd text med en rolig knorr. Men kritiken som motiverar det snåla betyget ryms i en enda invändning: musiken når inte skribentens hjärta. I övrigt har han inte ett ont ord att säga om den. Skribenten ”hör hantverkets skicklighet men känner ingenting”.

Och detta tänkesätt värjer jag mig fortfarande mot, snart trettio år efter den där inkvisitionsliknande scenen jag beskrev inledningsvis och som gav mig en aha-upplevelse. Och trots att jag i stort delar Lokkos känslor inför Costellos nya album.

Kanske borde jag också ha gjort processen kort och gått vidare. Så blev det inte, jag slukade plattan långsamt genom min veckade panna istället och skrev – fortfarande frustrerad –  en lång text när jag var färdig. Blev jag lyckligare av det? Antagligen inte.

Ray Davies är i den åldern att han håller på att vårda sin sångskatt och sitt eftermäle. Han cashar in applåder och lite slantar. Det unnar jag honom.

Han har visserligen gett ut ett par album med nyskrivna låtar under 00-talet, varav det första – ”Other People’s Lives” från 2006 – var väldigt bra. Men på senare år har han mest av allt återvänt till sin backkatalog. Lite dammigt känns det allt.

År 2007 började han samarbeta med Crouch End Festival Chorus, som sjöng Kinkslåtar i körtappning som hamnade på ett album 2009.

År 2008 sattes musikalen ”Come Dancing” upp i Stratford, London, baserad på äldre Kinkslåtar.

Och nu, i november, kommer ”See My Friends” där Ray Davies tillsammans med fans – från Metallica till Mumford & Sons, från Amy McDonald till Lucinda Williams, från Spoon till Mando Chao – återvänder till femton låtar.

Det är på det stora hela en helt onödig platta, även om det är kul att ta del av låtvalet. Beundrarna har tagit fasta på sina egna favoriter, vilket säger en del om både Ray Davies låtkatalog som om de där yngre artisterna.

Först ut bland ynglingarna är Bruce Springsteen, som tar sig an ”Better Things” från 1981 års LP ”Give the People What They Want”, som var en storsäljare i USA men en instant reabacksvärmare i Sverige. Den låter som Springsteen redan i original och funkar ännu bättre här. (Rättelse: jag lyssnade på Kinks original just, det var länge sedan. Det är trots allt bättre).

Mumford & Sons slår samman ”Days” med den sällan framlyfta ”This Time Tomorrow”, Paloma Faith lyckas skänka lite nytt liv åt ”Lola”, Amy McDonald passar perfekt för ”Dead End Street”, och den ultimata västkust-sångaren Jackson Browne gör den ultimata Londonskildringen ”Waterloo Sunset”. Spoon övertygar i titelspåret och svenska Mando Diao kommer undan med hedern i behåll i ”Victoria”.

Metallica är skrattretande på serietidningsvis i ”You Really Got Me”, men kan förstås inte matcha Bon Jovi vars melodramatiska och på alla vis överdrivna tolkning av ”Celluloid Heroes” faktiskt borde polisanmälas.

Radioheads Thom Yorke har gjort en cover av John Lennons och Yoko Onos gamla fina ”Two Minutes Silence”, en låt de snodde från John Cage men såg till att korta ner (don’t bore us, get to the chorus).

Inspelningen består av tystnad (plus lite brus och knaster, beroende på vad du har för anläggning och hur sönderspelat ditt ex av ”Unfinished Music 2: Life With the Lions” är). Det gör också Thom Yorkes cover, gjord egentligen för att ackompanjera två tysta minuter när brittiska krigsoffer hedras vid Remembrance Day som infaller 11 november. Mark Ronson och Bryan Ferry ska också ha bidragit med sin tystnad.

Det finns en teaser, här.

Lennons och Onos originaltext här.

”The cool ruler” har klivit ner från tronen. Reggaeikonen Gregory Isaacs är död.

Ryktena har varit i svang ett tag – han hade drabbats av cancer i levern – men dödsbudet kom först i morse.

Spotify, åtta låtar: Gregory Isaacs

… Ozzy Osbourne är på väg hit. Han gör en enda konsert i Sverige i sommar, inte oväntat på Sweden Rock Festival.

Nyheten påminner mig om den hopplösa figur Ozzy utgjorde när jag senast såg honom på scen. Det var på Roskildefestivalen, bandet var Black Sabbath, året var 2005, och jag skrev en lång recension. En kategorisk sågning, javisst, men den var välförtjänt.

Utdrag:

Visst ger Ozzy ett galet intryck, men det gör vem som helst på tv nuförtiden, och nog för att tv sänder mycket elände men att kalla det satanism är ändå orättvist. På liknande sätt är det med Ozzy på scen. Han sjunger uselt, gärna på konsonanterna och allra helst på de måttligt sångbara jn-ljuden, men i detta finns inget ockult.

Skillnaden var enorm när halva bandet återvände till Skandinavien två år senare och uppträdde under kompromissnamnet Heaven & Hell på Sweden Rock. Jag skrev en gladare, kortare och mindre inspirerad text.

Strax före kl 20 igår kväll svepte en kvinna in i baren på Hotel D’Angleterre i Köpenhamn. På sin tröja hade hon den där gigantiska tungan och de överdimensionerade läpparna som Andy Warhol skapade åt The Rolling Stones och som varit deras logotyp sedan dess.

Inget konstigt så långt. Tungan må vara lite vulgär och knappast vad de ursprungliga fansen väntade sig att se bargästerna på fashionabla och på gammaldags vis strikta D’Angleterre ha på bröstet, men under de senaste fyra decennierna har den skrikiga populärkulturen tagit sig in i de allra flesta av finrummen.

Nej, det enda anmärkningsvärda med kvinnans framfart var att hon på väg in mot mitten av lokalen passerade en av de där männen som loggan på hennes tröja skapats för att sälja. En meter från henne satt han, bandets trummis Charlie Watts: en distingerad och tystlåten man i övre medelåldern med diskret klädsel och försiktig framtoning. Han hade suttit där ett tag, med ryggen mot väggen, i ett lågmält samtal med tre andra bargäster. Gissningsvis tillhörde de Danska Radions storband; han spelar med dem i Danska Radions konsertsal ikväll.

Så snart jag fått syn på honom slängde jag iväg ett sms till de fem som jag i ögonblicket betraktade som de närmast sörjande. I huvudet gjorde jag upp en lista på förväntad responsordning. De svarade nästan helt enligt schemat. ”Kan du ta autograf?” skrev en – efter sisådär femton sekunder. Nr 2 skrev ett hastigt ”Inte illa. Hälsa honom. Det brukar råda en viss fellinistämning i den där baren.”

Efter den spontana reaktionen verkar det som om min kompis gått och hämtat en öl, hällt upp mer kaffe eller lagt stiftet mot en gammal vinylklassiker. Tjugo minuter senare kom ett nytt sms från honom: ”… men jag menar charlie watts CHARLIE ‘CHARLIE’S GOOD TONIGHT ISN’T HE’ WATTS! jisses. Det behövde sjunka in.”

Nr 3 spontanformulerade ett svenskbrittiskt kraftuttryck och propsade på att jag skulle gå fram och snacka. Nr 4 hejade entusiastiskt.

Själv funderade jag på hur jag säkrast skulle bära mig åt för att genera rockstjärnan samt göra mig själv till åtlöje. Jag fastnade för idén om att gå fram till flygeln, öppna locket och banka fram riffet till ”(I Can’t Get No) Satisfaction”.

Lyckligtvis lät jag bli. En man som hela sitt privata liv jobbat på att smälta in i omgivningen ska hedras genom att man låter honom vara.

(För protokollet: Charlie Watts hann lämna hotellet innan kvinnan lade märke till honom. Och nr 5 har ännu inte svarat på mitt sms).

Vad gjorde ni klockan kvart i fem i morse? Klev ur sängen för att hinna äta frukost innan ni skulle till jobbet?

Prince Rogers Nelson, 52, klev av scenen så dags. Efter konserten inför 8000 fans på Forum for han vidare till Amager Bio, med kapacitet för 934 stående gäster, där han strax före kl 03 äntrade scenen tillsammans med sitt band.

Rykten om en extrakonsert har florerat ända sedan det blev klart att han skulle följa upp sommarens succékonsert i Roskilde med en spelning i huvudstaden. Vid 21.30 bekräftades ryktena av Ekstra Bladet, som kunde avslöja vilken klubben ifråga var. Prince spelade i nästan två timmar inför en publik som betalt 500 danska kronor och börjat köa långt innan ordinarie konsert på Forum var över.

Tidningen Politiken hade en reporter på plats i Amager som rapporterade om både konserten och om den långa väntan på stjärnan.

Konserten på Forum var, i likhet med festivalkonserten i somras som vi recenserade, en hitspäckad historia med fokus på låtar från Princes kommersiella storhetsperiod på 1980-talet. Men enligt Kim Flyvberg, recensent på Berlingske Tidende, var det en mer subtil konsert. ”Der er nemlig stor forskel på at spille foran 50.000 festivalgæster, der har hørt alverdens musik i fem dage, og så 8.000 dedikerede fans, der er mødt op i Forum kun for at høre deres idol”, skriver han.

Sydsvenskans egen recension? Vi hoppade faktiskt över konserten, efter att ha rapporterat från konserten i Roskilde för drygt tre månader sedan. Men vi grämer oss över att inte ha kunnat vara på plats på Amager Bio – det var förstås något helt annat.

Bland låtarna i Forum fanns åtminstone en, ”Future Soul Song”, som hämtades från Princes senaste album ”20ten” – en platta som istället för att säljas på vanligt vis distribuerades tillsammans med ett flertal tidningar: Daily Mirror och Daily Record i Storbritannien, Rolling Stone i Tyskland, Courier International i Frankrike och Het Nieuwsblad i Nederländerna.

Recensionerna av albumet har överlag varit  svala, med Daily Mirror och tyska upplagan av Rolling Stone som intressanta undantag.

Det finns en oskriven regel i förhållandet mellan nöjesredaktioner och PR-organisationer. Eller regel och regel, det är snarare ett mönster: ju fler promo-exemplar vi får, desto ointressantare är musiken.

Nu på morgonen fick jag ett tredje ex av Christian Kjellvanders kommande album. Det bådar inte gott. Synd att det skulle sluta så här, jag har alltid gillat den grabben.

Jimmy Webb – Christiaan No

Glen Campbell – Christiaan No

The Webb Brothers – I Can’T Believe You’Re Gone

Lillgrabben Tom Petty fyller 60 idag, och det känns lite märkligt. Jag har alltid sett honom som någons överbegåvade lillebror, men nu har han bara fem år kvar till guldklocka.

Han och The Hearbreakers uppmärksammas idag med två konsertupptagningar på Wolfgang’s Concert Vault. Den senaste ägde rum när Petty var på väg att fylla 30, på Hammersmith Odeon i London 1980. Trettio år sedan, nästan jämnt. Men ännu bättre är konserten i Boston 1978, inspelad när ”I Need to Know” var alldeles ny.