Sex Pistols olika comebackförsök har inte gjort särskilt mycket gott för bandets anseende. Det har inte heller ledaren John Lydons oförmåga att hålla sig borta från dokusåporna.

John Lydons eftermäle vilar i hans händer. Han handskas ganska ovarsamt med det.

Inte heller Public Image Ltd, gruppen som Lydon startade 1978 sedan pistolerna slutat skjuta, har varit helt immun. 00-talets postpunkscen, så tydligt influerad av band som Gang of Four och PiL, fick folk att upptäcka eller damma av PiL. Musik som ansetts olyssningsbar och obegriplig i åratal fick en renässans. Men innebär det att vi verkligen vill se en comebackversion av bandet? Har inte Lydon gjort sig omöjlig?

Vi får väl se. Nu kommer de hit. Knappt två år efter att Lydon turnerade genom England med det ombildade bandet – som utöver Lydon består av Scott Firth, Lu Edmonds och Bruce Smith – är de på väg hit. Den 20 juni spelar de på Vega i Köpenhamn.

Själv har jag hela tiden föredragit PiL framför Pistols. Jag uppskattade till och med deras sista album, 1992 års ”That What Is Not”. Det var jag ganska ensam om. Men vill jag verkligen se dem? Nu? Skulle det inte ha gjorts för länge sen?

Det tål att fundera på. Exempelvis till tonerna av denna Spotifylista, tio låtar:

PiL

Ohiobandet The National spelar i Lund ikväll. Ursprungligen var tanken att bandet skulle spela i handbollsarenan, det var kanske lite optimistiskt att tänka sig att bandet skulle fylla den.

I gengäld är Mejeriet verkligen i minsta laget. Det dröjde inte många sekunder från det att giget flyttats till Mejeriet tills det kungjordes att biljetterna var slut. Och alla dessa som tänkt ”kanske jag köper en biljett i dörren, det blir ju ändå inte fullt” – det kanske bara var en, det kanske var tusentals – stod där med lång näsa.

För er som missar alltihop, och för er som vill värma upp, här är tio Nationalsånger i Spotify:

The National

Två översvallande lyckliga vinnare i Malmö arena, ingen av dem storfavorit – även om Nicke Borgs namn för all del nämndes rätt mycket. Mest av mina kollegor.

Linda Bengtzing däremot har allmänt betraktats som ett schlagerämne som var förbrukat. Hon har tävlat tre gånger tidigare; de båda första låtarna (Alla Flickor, Jag ljuger så bra) snarlika, den tredje (Hur svårt kan det va) lite lite coolare.

Tre år senare återkom hon, och hon gjorde det med ett grepp som tidigare visat sig ganska populärt men inte tillräckligt. Visst hade vi väl fått nog?

Inte alls, uppenbarligen. Och hon har ju faktiskt utvecklats, hennes material har mognat. Det knappt postpubertala från ”Alla flickor” är förbi; idag diskuterar hon medelålderstristess och hur man bäst tar sin ångvält och krossar den. Man flirtar på … ja, jag vet inte. Kontoret? På föräldramötet?

Dokumentportföljerna i scenografin var intressant. Hur de kom dit är det ingen riktigt som verkar veta, men de gick alla gånger hem.

Nicke Borg? Ja, jag vet inte. Det gör lite ont i mitt rockhjärta när dålig rock går vidare.

Linda Pritchard i andra chansen.

Kvinnliga artister röstas fram, alltså. Men sedan gick Nicke Borg och tog den andra biljetten som går direkt till Globen. Love Generation till andra chansen.

Melody Club är ute! Men han sjöng riktigt riktigt illa i direktsändning. Så otroligt förvånande är det inte. Den kom sjua. Frenette sist. Julia Alvgård sexa.

Men viktigare:

Linda Bengtzing går direkt till Globen!

Och där har vi en skräll.

Ni kan inte rösta på den här låten. Detta är The Ark. De är här för att lägga av.

Jag trodde den knarkade ihjäl sig i början av 1970-talet, men nädå – här är den, Love Generation.

Nadir Khayat, den marockansk-svenske producenten och låtskrivaren som kallar sig RedOne, har skrivit låten tillsammans med fem andra. Han har tidigare skrivit bland annat Lady GaGas Alejandro, Little Boots Remedy och Sugababes About A Girl.

Vad talar för kvartetten?

De vill. Det är ibland bättre än att kunna. Men som shownummer är det bra, produktionen och koreografin och kostymerna ter sig minst  lika unison som sånginsatsen.

Och till skillnad från andra (Melody Club, Anders Fernette) sjunger de inte sämre i direktsändning än i torsdags.

Det brukade vara hiphoplåtarna som var ett skämt i Melodifestivalen. Men Swingfly kastade omkull den regeln.

Istället är det Backyard Babies-Nickes låt – någonstans mellan Takida och dålig Bon Jovi – som får mig att vilja titta bort, eftersom jag inte tycker om att vare sig skratta eller gråta åt musik.

Men jag kanske har hört för mycket rock i mina dagar för att bedöma detta på ett relevant vis. Andra verkar tycka att detta är kalas, en frisk fläkt och ett tufft inslag.

En låttext som skapar dåligt samvete kan aldrig vara bra i en folkomröstning i ett förströelseprogram på bästa sändningstid en lördagskväll.

Hon har alltså en trygg familjefar till karl, men hon har ögonen på Don Juan Draper på det grönare gräset på andra sidan villastaketet. Och hon skäms en smula.

Desmond Child är en av låtskrivarna här. Han var tidigare varit med och skrivit sådant som I Was Made For Loving You med Kiss, Crazy med Aerosmith, Livin La Vida Loca med Ricky Martin och Waking Up In Vegas med Katy Perry.

Världshits.

Detta är inte en sådan. Och koreografin är enormt stökig. Vem har tänkt?